Vi har som tradition att fira sommarsolståndet med cykling och räkmacka. Egentligen vet jag inte varför vi firar. Man borde ju sörja det faktum att vi går mot mörkare tider. Fast det är roligare att fira än att sörja…
I år har vi osedvanligt tur med vädret och Barsebäck visar upp sig från sin vackraste sida.
Vägen dit går lugnt och beskedligt. Precis som jag önskar, så där efter läggdags. På vägen hem går folk bananas. Vet inte om det är räkorna som satt sprätt i cykelbrallorna men alla tuggar på som attan. Kan även vara en hemlig önskan att komma hem innan fotbollen är slut. För sånna som bryr sig om sånt.
Min lugna nästan-midnatt-runda förvandlas plötsligt till värsta fartpasset. Ja de andra verkar inte alls berörda, men så är de säkert kvällsmänniskor. Jag skyller på det. För jag vill inte erkänna att all löpning och utebliven cykling faktiskt gjort mig till en supersunkig cyklist…
Men att cykla regelbundet (och därmed få lite flyt i cyklingen) gör jag bara när jag är löpskadad, och nu är jag sjuhelsickes hel! Jättepeppar på den.
