Var försiktig med vad du önskar…

… det kan slå in!
IMG_0555b

Efter två dagar med vacker löpning mestadels på asfalt bad jag Coach F (ja han finns lite från och till) om lite mer terräng. Det sliter så otroligt mycket mer med asfalt, betong och trappor än mjuk gosig skog. Jag fick som jag ville. Eller inte riktigt.

Efter 5 km oavbrutet uppför viker vägen till vänster. Jag gläds åt att känna kottar under mina fötter och att bergeländet äntligen planar ut lite. I tre kilometer njuter jag innan gps:en går bananas. Den leder mig genom de taggigaste snår som river upp mina ben från låren och neråt. Taggbuskarna fastnar även i håret så jag måste stanna för att komma loss. Ungefär lika lätt som att bli av med tuggummi i håret…. Och jag sörjer en smula för varje förlorad hårtuss. Jag har ju inte så många!

De taggiga grenarna sträcker sig över stigen och jag snubblar titt som tätt över dem, samtidigt som de passar på att riva lite extra. Varför inte göra fräcka mönster över HELA benen liksom? Plötsligt ser jag något brunt och lurvigt framför mig, stor som en större hund. Men hund är det inte, för här finns ingen civilisation. Jag vill gråta men sjunger istället. Min ljuva stämma kan skrämma hela familjen så det borde funka även på ett vilt djur i en italiensk snårskog. Det oidentifierade djuret rasslar iväg.

Jag har ont som tusan. Benen blöder och jag är rädd. Rädd för djur och rädd för att vattnet ska ta slut innan jag hittar ut ur snårskogen. Det är trots allt ordentligt varmt också. Ringer Fredrik som naturligtvis inte fattar var jag är. Såklart kan han inte göra det, det förstår jag så här i efterhand. Just då tycker jag bara han är korkad och börjar gråta.

Han ber mig sluta gråta så han kan höra vad jag säger, men det funkar liksom inte. Det är mest synd om mig i hela världen. Och blodet rinner.

Några rivsår senare och halva kalufsen fattigare hittar jag ut. Nästa gång vill jag ha asfalt.

IMG_0559b

Och med det är det slut på vilse-rapporteringen. Fr om i morgon kommer det vanliga inlägg. Typ hur man roar sig i en CROSS CAGE. Utbildning it is. Stay tuned.

8 Kommentarer

  • Svara
    Staffan
    27 juni, 2014 kl 16:26

    Ajjj!!! Hoppa inte i saltvattnet nu med de där benen…

    Mitt försök till fin bergslöpning i berget bakom hotellet på Kreta i september fick ett väldigt hastigt slut när arga hundar kom ut från nästan varje hus på sluttningen uppför berget och skällde på mig…inte alls roligt :(

    Krya på benen!!

  • Svara
    Rund är också en form!
    27 juni, 2014 kl 20:23

    Nej men herregud Anna!?! :-o
    Klart du får vara både ledsen och rädd. Riva sönder sig och möta vilda djur är ingen höjdare. Säg till sambon och skärpa sig! Klart du fick gråta!

    ;-)
    Kram M

  • Svara
    Ingmarie
    27 juni, 2014 kl 20:57

    Men fy fasen!
    Jag hade stortjutigt fortfarande!!!
    Var nu försiktig. Nog med olyckor i år!
    Lova!!!!

  • Svara
    Gert
    28 juni, 2014 kl 10:27

    Bättre att springa i Kävlinge Anna.Klart du fick gråta.Jag ser ju att du är ..uppriven liksom.:)

  • Svara
    Nina
    28 juni, 2014 kl 12:13

    Kära nån, kära Anna. Kram och önskan om rakare vägar och mindre taggar på din färd

  • Svara
    Mari
    28 juni, 2014 kl 17:29

    Men kära lilla du, aj aj…. hoppas du slipper den terrängen nästa gång.

  • Svara
    Sven
    28 juni, 2014 kl 23:16

    Sköt om dig och benen . Centersydruschen#

  • Svara
    Lina
    29 juni, 2014 kl 20:37

    Huuua aj aj aj!!!!

    Krya på bena!!

  • Kommentera