Bläddra i kategori

Cykling

Cykling

På målgångsbordet

Stävie Trail som jag och Sarah arrangerar dukar den lokala Ica-butiken upp till målgångsbuffé. Eller ja, bananer, blåbärssoppa och vetebullar that is.  Sånt som hör till när det är Vasalopps-söndag. I dagens fb-inlägg, där vi presenterar Ica som sponsor, passade jag på att fråga vad folk är sugna på när de kommer i mål efter lopp. Det var dagens roligaste läsning…

Det här är vad folk vill ha:

Banan och vatten. En arrangörs drömdeltagare. Så lättfixat. Fast det där med att få GULA bananer är tamejtusan omöjligt. Trots flera års försök, med alla möjliga leverantörer och tidpunkter för beställning, har vi hittills bara fått gröna. Illgröna.

Oatly dryck. Chokladdrycken alltså, så god. Går åt som smör efter våra lopp. Hoppas få dit den även nästa år!

Havrecappuccino. Alltså jag hade sprungit vilket lopp som helst för att få en havrecappuccino i målgång. Svårt med logistiken i Stävie dock. Vill man ha cappuccino får man komma på min födelsedagsfest!

Kexchoklad. Den ger jag alltid till barnen. Fast den är cool i senare upplagor med peppande text som KÄMPA PÅ och DU ÄR BÄST. Hade kunnat äta den bara därför. Annars gillar jag mer mörk choklad och praliner…

Blåbärssoppa. Den har vi alltid i Stävie. Som en hyllning till Vasaloppet. Har inte sett den på något annat lopp dock…

Kärlek. Den är fin. En kram i målgång blir man glad av. Tänk om man skulle satsa på 800 kramar den tredje mars!

Kaffe. Den verkar poppis. Undrar om vårt elverk klarar en kaffekokare. Sist gick all el till värmefläkten i sekretariatet. Det var därför det blev lite dåligt med musik till uppvärmningen…

Alkolholfri öl. Alla snackar om målgångsöl under sista milen på ett maraton. Det är typ det sista jag är sugen på. Är det bara jag som taggar skummad havremjölk och müsli? Inte tillsammans dock…

Lättsaltade chips. Här är någon som har fattat grejen. Chips är det godaste när man springer långt. Inte för att Stävie är så långt men ändå….

Ägg och snus. En otippad kombo. Har faktiskt aldrig testat den…

Har du några spännande målgångscravings att dela med dig av?

(Wienerbrödet på bilden har inget med inlägget att göra. Men det hade suttit fint vid nästa målgång!)

 

 

0
Cykling

Lång time no cykel

Jag brukade leka cyklist. Cyklade Vätternrundan  och trampade 150 mil till Umeå. Fick cykelbränna men aldrig punktering. Kände mig bekväm på cykel. Stark. Sen hände nått. 

Jag tappade feelingen. Eller kanske snarare slutade jag få löparknän på somrarna… Jag slutade cykla. Förra årets rafflande totaldistans var 50 km fördelat på ETT tillfälle.

Målet för 2018 är att bräcka det. Och jag är på väg…

Har bestämt mig för att INTE springa idag och letar febrilt efter substitut på gymmet. Men inget känns fancy nog. Det är nästan att jag ställer in mig på stretch i trädgården när tanken på cykeln dyker upp från ingenstans.

Jag är chockad. En cykel. Hur gör man ens? Tanken kittlar lite och jag känner mig nervös. Det var ju som sagt ett tag sen. Samtidigt lockas jag av utegrejen. Jag kan inte få nog av solen. Jag ska cykla!

Själva cyklingen visar sig inte vara så komplicerad. Ett tramptag i taget liksom. På rätt sida vägen. Det är värre med förberedelserna. För när man cyklat en gång sedan 2016 kommer man inte ihåg:

– Vilken som är ens favorittröja.

– Att man inte får bli kissnödig efter man spänt på sig hängselbrallorna.

– Var alla cykelflaskor blev av när man renoverade köket.

– Att ställa om Garmin på cykling. Hur störigt är det inte med kilometerpip varannan minut…!

– Att det tar minst tjugo minuter att få fram cykeln från sin parkeringsplats bakom bokhyllor, gräsklippare och överblivna resårbottnar.

Jaja. Jag kom ut i alla fall. Och hem. En standardrunda glömmer man inte så lätt!

0
Cykling

Sommarsolståndscykling 2016

Vi har som tradition att fira sommarsolståndet med cykling och räkmacka. Egentligen vet jag inte varför vi firar. Man borde ju sörja det faktum att vi går mot mörkare tider. Fast det är roligare att fira än att sörja…

Fil 2016-06-23 15 52 07

I år har vi osedvanligt tur med vädret och Barsebäck visar upp sig från sin vackraste sida.

Fil 2016-06-23 15 53 10

Vägen dit går lugnt och beskedligt. Precis som jag önskar, så där efter läggdags. På vägen hem går folk bananas. Vet inte om det är räkorna som satt sprätt i cykelbrallorna men alla tuggar på som attan. Kan även vara en hemlig önskan att komma hem innan fotbollen är slut. För sånna som bryr sig om sånt.

Min lugna nästan-midnatt-runda förvandlas plötsligt till värsta fartpasset. Ja de andra verkar inte alls berörda, men så är de säkert kvällsmänniskor. Jag skyller på det. För jag vill inte erkänna att all löpning och utebliven cykling faktiskt gjort mig till en supersunkig cyklist…

Men att cykla regelbundet (och därmed få lite flyt i cyklingen) gör jag bara när jag är löpskadad, och nu är jag sjuhelsickes hel! Jättepeppar på den.

Fil 2016-06-23 15 53 38

0
Cykling

Sällskapscykling utan sällskap

9 grader och sol. Barnfritt och därmed alla möjligheter att hitta på PRECIS vad som helst. Vi valde sällskapscykling på Söderåsen. 

dsc_0423.jpg

Efter 2,5 km låter det BRAK bakom mig. Fredrik skriker till men jag kan inte vända mig om. Befinner mig mitt i en brant backe (som på bilden ovan ser helt platt ut) och vet att jag välter om jag slutar trampa. Tar mig upp, gör en u-sväng och åker ner igen för att se vad som hänt.

Kedjan har gått av på mitten och våra långpassdrömmar grusas i ett nafs. Vi har åkt en halvtimme med bil och tanken på att åka hem igen lockar måttligt.

Som tur är har Fredrik programmerat gps:en vilket gör det möjligt för mig att fortsätta på egen hand. Även fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa gps-spår igen. Jag vet ju att det kan leda till vildsvin, taggbuskar och total vilsenhet.

dsc_0419.jpg

Fredrik har ett par gamla löparskor i bilen. De får duga. Han byter mountainbike mot löpning. I cykelbyxor som ska visa sig ge härliga skav i blöjområdet… Plattslitna skor är heller ingen höjdare off road, men ändå ett bättre alternativ än att åka hem och sura.

Så. Jag cyklar själv. 50 km mestadels på grusvägar. Ett avsnitt i leran som håller på att dräpa mig. Paniken när jag inser att jag kommer att välta och bli blöt. Maxpulsen som uppkommer när jag vägrar möta leran och larmar på med kroppens ALLA muskler i ett desperat försök att komma levande igenom. Lättnaden när jag får fast mark under hjulen. Och det roliga i att istället få välta i jordens största lövhög.

Det blev en bra dag. Fast utan sällskap.

dsc_0422.jpg

0