Söndag morgon och jag ska cykla. Det är tre grader och mycket vind. Marken är blöt och molnen grå. Vi snackar fetångest…
Jag tänker att jag ska frysa ihjäl. Jag fryser liksom ihjäl i min tjockaste dunjacka, hur ska jag överleva i vindjacka?
Tanken på skoöverdrag skrämmer mig. De är livsnödvändiga för att inte bli av med ett par tår, men det blir så mycket svårare att klicka i och ur pedalerna. Att inte få ur skon i en korsning kan vara ödesdigert…
Jag har inte haft punka sedan jag bytte till världens bästa däck 2010. Ändå tänker jag att det ska ske just idag. Bara för att Fredrik inte är hemma och kan komma och hämta upp mig (nej, jag kan inte laga!).
Jag ser mig själv stå på en öde åker i väntan på att han ska orientera klart. Hur tårna förfryser en efter en. Fingrarna. Den där illamåendekänslan när man bli riktigt kall. Hur länge överlever man ens i vindjacka? Och med cykelskor kan man ju inte springa efter hjälp…
Jag är millimeter från att ge upp det där med cykling. Men jag tänker om.
Jag väljer en strategisk runda som går genom mindre orter med livsmedelsaffärer. Där kan jag ju värma mig medan jag väntar på undsättning. I det fall jag nu skulle ha fått punka för första gången på 10 år. Rundan passerar av en händelse också orter där ens bättre vänner bor…
Jag tar på alla kläder jag äger och tvingas välja mellan en illgul synlig jacka som luktar svett eller en roströd mindre synlig jacka som är ren. Rent överlevnadsmässigt är den gula bättre men jag tänker mest på mina vänner som jag ska värma mig hos om jag får punka. Det blir den roströda…
Sen cyklar jag. Bara för att upptäcka att det inte är kallt alls. Det blåser förskräckligt mycket, men har man bara uthärdat första halvan blir hemvägen helt amazing. Medvind och nerförsbacke är det närmaste berg-och-dalbana-pirr i magen man kommer så här i Corona-tider. Och jag fick ingen punka.
Så mycket huvudbry helt i onödan.
