Idag är en dag som började i kaos och fortsatte i vardagslyx.

Vaknar av att vår robotgräsklippare Rune kör in i husväggen. Rune är som ett husdjur, liksom söt där han puttrar omkring. Man kan prata med honom och bara sitta (STÅ var det ja…) och titta på när han jobbar. Han är årets bästa investering. Därför förlåter jag honom  trots att han väckt mig en halvtimme för tidigt.

När jag ska gå hemifrån har jag försnillat både telefonen, skalet med inpasseringskortet och nyckelknippan. Eftersom Rune inte jobbar inomhus är det inte jättestädat här. Saker går inte att finna under förra veckans ouppackade väskor, löparskor och hårborstar. Lånar vilt bland barnens nycklar och lyckas komma iväg i tid för att hinna till mina morgonpass. Känner mig grymt ofokuserad efter att ha velat hela morgonen om vilken kaka Fredrik ska köpa med sig hem till eftermiddagsfikat. Hur väljer man liksom mellan en croissant och en … croissant?!

I yogasalen blir det inte många rätt. Yogamattan är inlåst i personalrummet och jag får hålla tillgodo med en halkig och (av svett) mindre godluktande variant. Jag snubblar på orden. Blandar ihop hälar och knän. Gör solhälsning B när det ska vara A och önskar att jag vore någon annanstans. Långt bort från det där gigantiska spindelnätet som uppenbarar sig precis framför mig…

Den efterföljande Tabatan blir en blodig historia. Någon har vridit på kranen och näsblodet är ett faktum. Känner mig sådär fräsch. Som tur var slutar flödet nästan direkt och jag kan fortsätta mina övningar. Övningar som jag måste ha hittat på i ett ögonblick av träningsabstinens. Det blir en tuff historia men känslan är underbar efteråt.

Så underbar att jag beslutar mig för lite fredagslyx och spontanhoppar på tåget till Lund med träningskläderna på. Sätter mig i solen med en cappuccino och studerar människor. Missar några tåg hem för att få chansen att sitta lite till. Ibland är det de där små tillfällena som gör livet så skönt. Och att kunna hitta njutningen i de små grejerna gör ju att man kan lyxa så mycket oftare.  Ok, cappuccinon blir lite dyr om man ska räkna med tågbiljetten, men i jämförelse med de stora äventyren är det värsta kapet. Dessutom fixar ju Rune gräset under tiden!

Hur lyxar du i det lilla?

Det finns ett enda lopp som fått mig att tvivla på min förmåga. En enda gång jag helt ärligt tänkt att det här kommer jag inte att överleva. Nu tänker ni 75 km ultra men det är fel. Vi snackar St Hans Extreme. Light-varianten. Fem ynka kilometer. 

Banan är kuperad från start till mål. Det finns knappt en meter som är flack och just därför är det lätt att hitta. Springer man flackt vet man nämligen att man är fel ute. Man börjar längst ner och tar sig direkt upp till högsta punkten. Taskigt uppvärmd är mjölksyran ett faktum redan efter några steg och det var precis det som hände. 2007. Första året jag sprang där.

Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker tillbaka på loppet. Någonstans vill jag ha revansch på eländet men jag hittar oftast bra undanflykter. En hägrande mara, eller 45 km trail i benen och behov av återhämtning…

Men dottern har ingen undanflykt. Därför blir det hon som får ta revansch åt mig ikväll. Och jag ska vara den mest ihärdiga hejaklacken. Gasa runt som en gasell och heja på så många platser som möjligt. För sån är banan. Undviker man höjderna hinner man heja typ överallt. Det är min plan för kvällen.

Ha kakan och äta den. Eller typ få kakan men slippa baka den. Ja ni fattar.

På Göteborgsvarvsexpot regnade det ner en bok i huvudet på mig – Snabbare, starkare, friskare av Peter Wilhelmsson. Det är ingen tunn historia man bläddrar igenom på en lunchrast, utan en tung och gedigen bok, uppbackad av mycket forskning. Me like.

Jag inser att det kommer ta mig till julafton att plöja genom den men jag har i alla fall betat av det första kapitlet som handlar om stillasittande och vad det gör med oss. Och när man SITTER där i bilen och får svart på vitt exakt hur ohälsosamt sittande är, undrar man varför det inte finns ståbilar…

Att jag är en aktiv soffpotatis vet jag redan. En sån som sitter hela dagen och sen river av ett hejdundrandes träningspass och sen tror att allt är förlåtet. Det är det inte. Ett träningspass kompenserar inte för en heldag i stolen, och man har sett ökad risk för allt möjligt elände hos de som sitter mycket. Att sitta mer än 11 timmar om dagen ökar risken att dö i förtid med 40%.  Det är en dag i kontorsstolen, bil dit och hem, lite middag och soffhäng….

Läsaren uppmanas att försöka sitta max 5 timmar per dag och jag antog utmaningen.

Igår tyckte jag att jag var superaktiv. Inte så att jag tränade för det gjorde jag faktiskt inte. Däremot hade jag fyra klasser där jag smygrörde mig lite och i alla fall stod upp hela tiden. Jag cyklade dessutom till alla passen vilket totalt blev 15 km.  Tänkte att saken var biff där. Sen började jag räkna. Och redan kl 13.30 hade jag förbrukat 4 av mina 5 sittande timmar. Frukost, lunch, cappuccino och kontorsjobb….

Idag stod jag när jag väntade på tåget. Tänkte stå på tåget också men det är så mycket mer avslappnat att scrolla instagram sittande.

Äsch vad kass jag är. Nytt försök i morgon. Börjar med löprunda. Då kan jag inte sitta!

Hur mycket sitter du?

Jag sprang ju i lördags. I en miljö som vida överträffade mina vanliga asfaltsrundor i grått skåne-dis. Utplacerade längs banan, på de vackraste platser, satt dom – fotograferna. Jag tänkte att jag för en gångs skull skulle lyfta blicken från marken och få en snygg bild att spara till arkiven. Bländade av ett leende vid åtminstone några av de tillfällen som gavs. Spexade till det med ett segertecken när jag kände mig extra stark. 

Idag har bilderna kommit. Finns inte en enda på mig. Tänker att fotograferna gett upp hoppet om min fotogeniska förmåga och liksom kollektivt börjat knyta skorna när de sett att jag var på ingång. Tills jag inser att jag sprungit 45 km med en ryggsäck vars midjebälte går tvärs över nummerlappen. Och att ingen i hela världen har kunnat se vilket nummer jag har.

Så mycket för det bländande leendet och det snitsiga segertecknet. Och sån tur att jag inte slog till med ett spänsthopp i målgång – det hade ju varit två sträckta vadmuskler helt förgäves!
Ett leende kan INTE kompensera för en mycket suspekt löpstil. Men med egen fotograf får man bilder även med täckt nummerlapp…