Är sällan i Malmö på helgerna nowadays men när det händer springer jag gärna Malmöturen. ”Ett gäng farbröder i varierande form” som de brukar utge sig för att vara. Idag utlovades 15 kilometer och jag såg fram emot en lugn snackerunda. Det var innan jag visste att Sebastian skulle med.

Sebastian är mannen som hatar asfalt. Som har lite för mycket spring i benen och därför känner sig tvungen att hoppa upp på elskåp och parkbänkar. Krypa under vissa staket och svinga sig över andra. Men han håller i sig skinnet oväntat länge…

Han smygstartar sedan med en trappa upp till en perrong. Jag tänker att det är det smidigaste sättet att korsa järnvägen, men inser sedan att det är nu det börjar. Det här är trappan som startar vår crazy tour genom Malmö.

Vi fortsätter över fotbollsplaner, klättrar över staket och befinner oss plötsligt på en löparbana. Och nu är det dags för intervaller. ”Hepp” betyder öka. Nästa ”Hepp” betyder ta det lugnt. Och sen är det max genom kurvan. Kroppen svarar inte alls. Det finns inget krut för spontana intervaller, och jag ser mig frånåkt med hästlängder.

Från löparbanan cruisar vi förbi Södervärn och in i Pildammsparken. Här springer jag hur ofta som helst men aldrig har jag tänkt på att man kan köra trapprejs bakom Margaretapaviljongen. Trappstegen är flera meter breda och instruktionen är MAX ETT STEG PER TRAPPSTEG.  Tjo tjena, jag behöver tre…

Två varv på trapprundan innan vi fortsätter via Tallriken till den branta kulle som finns där. Tre gånger max uppför är det som gäller. Fortfarande inget krut i benen men jag harvar mig upp. Med löftet klingande i öronen att SEN är det nerjogg.

Tillbaka hemma har jag 15 kilometer på klockan. Helt enligt plan. Men jag har också trappor, perronger, löparbana, mera trappor och backe. Ett helt crazy roligt äventyr på en lördag.  Och så länge vi slipper göra box jumps på elskåp kan jag tänka mig att göra det igen…

Det flesta löpare har nog bara Kullamannen i tankarna en helg som denna.  Fast jag har aldrig lockats av det loppet, så jag tänkte på annat…

Jag föreslår en fikalöpning för Johanna, men eftersom hon sprungit 49 kilometer igår nöjer hon sig med fika. Förståeligt ändå.  Och om det ändå skulle få klassas som fikalöpning så får vi ju PRATA löpning istället. Och plötsligt har den till synes lugna fikastunden övergått till anmälningsbonanza. Därför sitter jag nu här med en anmälan till Österlen Spring Trail 60K i min mailkorg.

För fjärde gången anmäld. Ska 2024 bli året jag faktiskt genomför också?

Jag tänkte nog att det skulle bli så! För vem vill inte springa genom tåg, kriga sig fram på sandstrand och få en målgångsmugg liksom! Nu kör vi!

Plötsligt blev det november. Den tråkigaste månaden på hela året. Men den går ju att pimpa…

Som att ta med en pumpapolare på sin löprunda. Eller ok, låna Halloweenpyntet till sin photoshoot efteråt….

Andra knep jag använder mig av för att ta mig igenom eländet:

Jag ska fly landet för en helg i Madrid. Löparskorna hänger med och dottern har lovat guida mig på stans gator och torg.

Veckan efter blir det restaurangbesök sponsrat av svärföräldrarna. För att jag visst har fyllt år om någon har lyckats missa….

Och sist men inte minst blir det en helg på Hässleholmsgården med glada löpare från löparklubben. Ni vet, springa en massa, äta pizza, hänga i soffa och spela spel. Blir lycklig av tanken!

Och sen är det typ advent.  och med ljus i alla fönster är det omöjligt att fortsätta novemberdeppet.

Vad säger ni, överlever vi?

Igår var dagen efter. Dagen efter festen. Med allt som hör till…

Vaknar lite trött och sliten. Det hänger ballonger överallt. Det står halvdruckna kaffemuggar i gästhuset, och det finns synliga spår av chips och halvfulla colaflaskor. På bordet fem flaskor bubbel. Att de fortfarande är oöppnade är det enda som indikerar att det inte varit ett helt vanligt kalas, utan ett springkalas.

Jag tittar runt bland presenterna. Och inser att folk känner mig. Jag har fått så mycket fint. Och gott.

Så börjar det plinga meddelanden i telefonen. Inte så mycket ”tack för senast ” utan lite mer ”tack för träningsvärken”.

Jag myser.

Ett kalas som skapar minnen även dagen efter måste ju vad det perfekta kalaset.

Men det var igår. Idag skulle man visst jobba. Och det vet väl vem som helst att en riktig fest kräver minst två dagars återhämtning. Jag hade förvisso permission för själva födelsedagen, men borde man inte ha permission efter festen också?