Att vara långlöpare tar tid och långpassen nallar ofrånkomligen tid från familjen. Så det gäller att tänka till. Och uppfinna nya långpassupplägg…

Idag var söndagen allt skulle hända:
*Jag hade önskemål om långpass,
*Fredrik och Alva skulle orientera på Söderåsen
*Vi ville gå på matmarknad i Skäralid
*Vi skulle äta lunch i det fria och öva att sätta upp en tarp…  (känn dig inte dum om du inte vet vad en tarp är, det visste inte jag heller för två veckor sedan).

Helst skulle jag såklart springa långpasset på Söderåsen men övriga två var lagom sugna på långpassorientering. Och skulle jag springa långpasset innan avfärd skulle jag ju inte ha något att göra under deras orientering.  Då uppfann jag det eminenta upplägget ”Långpass i två delar”. Så här:

06.00. Väckarklockan ringer. Det är söndag och jag offrar veckans sista och enda chans att sova ut. Det ösregnar och jag ska springa första delen av långpasset. Bra idé snäckan.

06.20. Ger mig ut i becksvart mörker. Inte en enda själ är vaken. Jag är mörkrädd, vad gör jag här?

07.00. Fortfarande inte ljust, var är solen liksom? Regnet strilar och det plaskar under fötterna,  men nu är jag inte längre ensam. Det har börjat köra bilar, men är det positivt? Eller sitter det yxmördare bakom rattarna? Ja, jag sa ju att jag är mörkrädd…

07.30. Hemma. Inte uppäten av djur men hungrig. Jag har sprungit 12 km och ska på 45 minuter äta frukost, byta om och sätta mig i bilen till Söderåsen.

08.45. Framme på Söderåsen. Blir avsläppt vid en skylt som varnar för älgjakt. Fredrik tycker att inte jag ska oroa mig för jag ser ju inte ut som en älg… ( I själva verket har han googlat att älgjakten börjar först i morgon och känner sig trygg med det).

De övriga två kör vidare till den plats jag ska springa till. Medan jag tar mig dit hinner de orientera precis lagom mycket och jag hinner avverka långpassets andra del, 18 friska kilometer.

Som en slump står omklädningstältet uppställt när jag kommer fram och pizzabullarna ligger på värmning på bilens parkeringsvärmare. Som nästa slump finns en matmarknad på bara några kilometers avstånd där vi förlustar oss i ekologiska och närproducerade grejer. Ett ypperligt tillfälle att fylla långpasshålet i magen.

När vi shoppat med oss Söderåsens halva förråd av rotfrukter, kryddor och bröd åker vi vidare upp på åsen. Precis vid kanten till en ravin slår vi läger, och medan vi väntar på att bli hungriga (igen!) ska Fredrik ge sig på den omöjliga uppgiften att sätta upp en tarp.

En tarp är liksom en stor presenning som man kan sätta upp som skydd mot regn och vind. Idag har vi varken eller, men vi låtsas. Jag tänker att det kan vara en grym grej när man är ute och äventyrsspringer och vill ha en fikapaus. Eller för att slippa gå in i tältet om det börjar regna till middag. Men tält-meister måste nog öva lite för att få upp skapelsen innan ovädret blåst förbi…

Under vår tarp äter vi påsmat och egenrullade pinnbröd. Som en flashback till Skogsströvarna 1981.

Sa jag att jag hade en bra söndag?

För dig som också vill leka frilufts-söndag finns både tarpen och köket att hitta på Addnature. Stekpannan från 1970 är en gåva från min mor…

(Inlägget är skrivet i samarbete med Addnature. Min mamma har inget med inlägget att göra…)

Olga Rönnberg är tjejen som sagt i tv att man kan springa marathon genom att träna burpees.  På sin facebooksida MammaFitness läser jag idag hur dåligt löpning är för viktnedgång, och varför man borde styrketräna istället. Jag blir trött.

Av löpning kommer jag (enligt det väldigt gillade inlägget!) inte bli smal och vacker, vilket naturligtvis är målet med min löpning. Kroppen kommer att vänja sig vid min aktivitet så att jag inte får någon förbränningseffekt. Jag kommer att behöva springa mer och mer, och tillslut varje dag, varje vecka, varje år. Citat: who does that? (Lycka den som kunde liksom…)

Att jag skulle kunna springa en hel dag utan att förbränna kalorier låter ju jättepraktiskt om man är ute på långpass. Energibars i väskan är ju tungt att bära, speciellt om man inte styrketränar. Men jag hade ändå velat se en källa på just den informationen…

Löpningen gör mig heller inte stark utan bara hungrig. Men jag kommer tydligen inte äta tillräckligt mycket, trots att jag är hungrig, och därför kommer jag att tappa mina muskler. Såklart. Som amen i kyrkan. Fast å andra sidan om jag äter för lite blir jag väl rimligen smal, som var själva syftet från början…

Styrketräningen kommer ge mig ”allt och lite till”: muskelmassa, bättre ämnesomsättning, starkare kropp och ja, även kaloriförbrukning. Värsta kinderegget. Till skillnad från löpningen som gör mig hungrig, förtvinad, svag och dömd till ett liv med löpning varje dag.

Jag klankar inte ner på styrketräning. All träning är bra träning. Men varför måste en person och förebild inom träningsvärlden liksom såga en träningsform för att hon uppenbarligen inte gillar att springa själv.

Jag springer för att jag älskar naturen, älskar att känna mig uthållig (och stark!), älskar att bli hungrig och älskar att äta som en häst. Jag älskar endorfinerna och den friska luften, jag älskar nya miljöer, nya sällskap och nya äventyr i löparskor. Jag tränar inte för att bli smal, men förnekar inte att jag är smalare nu när jag springer än när jag låg på sofflocket. Fast det måste vara en illusion, för man blir ju inte smal av att springa.

Så för att sätta ner foten på en lördag. All träning är bra träning. Sluta dissa min älskade löpning.

Först jobbade jag så det slog gnistor. Sen tog jag med mig Fredrik till Lund och firade fredag. Helgen kunde inte börjat bättre!

Jag bodde i Lund mellan 1993 och 2001. Här har jag partajat bort mig själv, pluggat mig gråhårig, ätit baguetter med rödbetssallad i mattehuset och varit typ först på Gerdahallen med att använda jazzbyxor. Men jag har aldrig riktigt upptäckt att det finns en ravin i stan. Förrän idag.

Anyway. Jag älskar att springa i Lund. Ofta springer jag i de norra delarna där jag känner varenda vägbula. Det är så mycket nostalgi, och jag kan avverka hur många kilometer som helst utan att märka det. Idag tog vi södra delarna där jag inte känner mig riktigt lika hemma.  Och hittade fantastiska nya platser.  Och ett par hästar…

För att få hela kakan, mixen av välkänt och nytt,  tänker jag därför klicka hem en startplats till Lund Runt den 17/11. På 27 km lär jag väl få se stan från alla vinklar.

Men startplatsen blir inte det första jag klickar hem idag. För jag har klickat hem ett medlemskap också. Var då kan ni spekulera i så länge, så lovar jag att berätta en annan dag. Att jag har druckit cappuccino är dock ingen hemlighet. Tur att det finns grym cappu i staden jag älskar att springa i!

Happy fredag!

Idag är dagen då det är mer kanelbullar än löparskor i mitt instaflöde. Det är dagen man får kanelbullar på jobbet, på gymmet och på skatteverkets utbildning om arbetsgivaravgifter på individnivå. Trodde jag...

Kanelbullar serverades visserligen på jobbet men jag var inte där, för jag var på skatteverket. Och det enda som bjöds på var en ”slät kopp kaffe”. Hur ocharmigt är inte det på kanelbullens dag? Inte ens en frukt kunde de uppbringa. Men det var säkert någon förmånsbeskattningsregel som hade blivit för jobbig att administrera….

Anyway. Gymbullarna fick jag inte heller ta del av då jag faktiskt tog en välförtjänt vilodag idag. Så här sitter jag klockan 19:09 helt bullfri och drömmer om de hembakade skapelser som flödar i kanalerna. Till helgen ska vi också hinna baka. Tills dess skålar jag i Golden Milk. Same same fast different.