Det finns julafton, midsommar, Stävie Trail och Portugal. Fyra givna traditioner. Varje år tänker jag att jag kanske borde prova något nytt och våga vägra en eller annan tradition. Kanske låta Portugal vila lite… 

Sen kommer reklamen i flödena. Soluppgångsstränder, löparveckor och bokatidigt-rabatt. Folk från förr hör av sig och undrar om jag ska åka igen. Ja vi har ju liksom blivit ett gäng. Det är inte bara samma strand och samma hotell, det är ju samma folk också.

Och när någon annans boka-finger börjar klicka på anmälningsknappen börjar det rycka även i mitt. Borde man inte…?

Ena roomien från förra året har dessutom prickat in sin födelsedag under resan och lockar med 26 km födelsedagslöpning i vårsol. (Ja,sånna unga förmågor får ju inte alls lika långa födelsedagskalas…). Vem är jag att klicka ”kommer inte” då? Hon kommer ju på mitt kalas i helgen.

På tal om kalas: nu är det bara fem dagar kvar till min födelsedagslöpning. På söndag smäller det och det är dags att börja fundera på tårtan och gottebordet. Endast det bästa är gott nog för mina födelsedagsgäster. De ska ju orka springa jättelångt.

Fast mest ska jag fundera på en fin födelsedagspresent till mig själv, och plötsligt verkar det ju jättelogiskt att slå in en Portugalresa…

Anyway. Har du inget att göra på söndag är du naturligtvis välkommen att kalasa. Du hittar all info här.

Alltså jag är en guldfisk!

Jag har en standardrunda i Umeå som jag springer typ en gång om året. I teorin är den enkel:

Längs älven till Gimonäs, över bron till Ön, sen via Teg och gamla bron tillbaka till stan. Det är bara den där först bron som ställer till det…

Jag springer under den och att sedan hitta vägen upp på den är helt omöjligt. Varje år springer jag åt det håll som verkar logiskt och varje gång kommer jag fel. Så att rundan blir två kilometer längre, kart-tittar-pauserna fler och tiden till den efterföljande cappuccinopausen kraftigt förkortad.

För att hinna med kaffet offrar jag hårtvätten. Går på stan och ser ut som en pudelrockare från 1987, men tänker att det nog inte är nån på stan ändå på en söndag innan affärerna öppnat.

Det var innan någon berättade att det var måndag…

Till nästa år ska jag komma ihåg hur man kommer upp på broeländet!

En gång blev jag utskälld för att jag sprang i mitten av gångbanan. Anledningen var att vägbanan var glashal utom just där. Det var i Umeå och den mötande damen var minst sagt arg. Hon skrek åt mig att hålla vänster vilket jag sedan skrev om i den dagens blogginlägg. Därefter följde ordväxling i kommentarsfältet om det inte var högertrafik som gäller på gångbana. Och jag har grubblat sen dess. Googlat och rådfrågat. Och ingen har varit enig med någon annan…

Själv har jag hävdat att arga tanten hade rätt, och att vänster gäller. När jag sedan kollat hur jag gör i verkliga livet väjer jag alltid höger vid möte med cyklist, annars vänster.

Förvirringen blev total och jag har nästan inte kunnat sova om nätterna. Men nu har det kommit en bestämmelse!

Från och med i morgon springer vi till vänster!  Fast är det isbana till vänster kommer jag fortsätta leka rebell. Hellre det än att bryta lårbenshalsen…

Var springer du?

En ny spontanhalvmara in på kontot. Med pappa som bästa supporter.

Det är två dagar sedan jag anmälde mig och nu är det dags. Jag ska springa halvmara i ett halvkyligt Umeå. Samtidigt går Umemaran 42 km av stapeln och jag känner mig lite på låtsas som inte tar hela.

Kommer till tävlingsområdet 15 minuter innan start, så där underbart som bara funkar på mindre lopp. Står i toakö i fem minuter och begrundar därefter startfältet innan det, med två minuter till start, är dags att ställa sig i startfållan. Så chill.

Har klätt mig efter principen ”ju mer färg desto roligare” och känner mig som en galen skånsk katt bland alla svartklädda norrländska hermeliner. Dessutom är det bara jag som har kjol. Några tappra har shorts men annars verkar långa tights vara dress code. Jag som trodde Umebor var vana vid kyla…

Framför oss står en man med två tennisbolls-pimpade pistoler höjda mot skyn. Det säger pang och vi är igång.

Alla rusar i ett galet tempo och min kropp svarar inte alls. Blir konstigt andfådd och känner mig för mätt. Måste sluta äta ”för säkerhets skull-macka” innan start.

Försöker lugna mig men något inom mig vill liksom inte lämna lucka. Förnuftet tvingar mig att dra handbromsen, det ska inte kännas så här!

Efter ett tag har jag hittat min plats i församlingen och kan mata på i min egen fart. Det är galen motvind och jag får inget flyt. Känns som jag blåser bakåt, och längtar redan efter vändningen vid 10,5 km. Där kommer livet kännas mycket bättre!

Vi är drygt 100 pers som springer halvmaran och ungefär lika många på maran. Publiken är liten men de fåtal som tagit sig ut är peppiga och glada. Och så har jag ju pappa som dyker upp lite överallt!

När jag närmar mig vändning får jag koll på fältet och inser att jag bara har en tjej framför. Förvisso jättelångt framför men ändå. Nu är frågan hur många som ligger och lurpassar i hasorna? Efter vändning ska jag få veta.

När jag snurrat runt pinnen som är loppets mittpunkt hinner jag bara ett par hundra meter innan jag möter tjejerna som jagar mig.  Samtidigt är jag trygg med att jag kommer kunna hålla bra fart i medvinden. Jag ska inte låta dem komma ifatt. Men en backspegel hade underlättat arbetet, nu får jag vara nervös i 10 kilometer…

Känner mig som ett tåg i medvinden och kilometermarkeringarna kommer ofta. En liten svacka vid 15 km kräver sin gel men sen är jag på banan igen.

Lyckas hålla tjejerna bakom och korsar mållinjen som andra tjej. Enligt pappa, the supporter. Någon resultatlista har ännu inte dykt upp så som det blir när tidtagningen är manuell. Charmigt, men lite jobbigt för den nyfikna! Klockan visar 1.38.40 och en tid jag faktiskt blev förvånad över. Dels med tanke på motvinden och dels för att jag liksom bara spontansprang lite.

Så efter flera års önskan har nu pappsen äntligen fått se mig springa, och han fick full pott i hejande. Som tack ska han få den illgröna kryddmojängen som jag fick i pris…

Tack Umemaran för ett härligt lopp!