Nu tror ni jag har fått löparknä, meniskproblem eller bara allmän artros. Att jag sprungit för mycket och glömt att vila. Att bloggen ska förvandlas till en skadeblogg igen. Som tur var har ni fel. Jag har bara gått in i en dörr. Eller så var det dörren som gick in i mig.

Jag tar traditionsenligt min tisdagsmorgonjogg i ett yrvaket Malmö. Benen har jag uppenbarligen glömt på tåget för de tar mig liksom inte framåt. Det känns som någon fyllt dem med betong. Efter fyra kilometer tänker jag att jag kanske borde klippa mig och skaffa mig ett jobb. Avbryta rundan och lufsa tillbaka. Plötsligt skruvar någon på motorn och allt känns som vanligt igen.

Och har det tagit fyra kilometer att vakna måste man ju få ha det skönt i åtminstone det dubbla. Annars vore det ju ovärt. Efter avverkad njutarrunda studsar jag på pigga ben mot gymmet där jag ska byta om. Ser ett gäng komma mot dörren från insidan och tänker att jag ska se lite morgonspänstig ut. Liksom visa hur pigg och friskus man är som löpare i arla morgonstund. Med rosiga kinder och naturblåst hår. Och utan att ens ha druckit en Nocco. I min iver att se spänstig ut glömmer jag att akta benet när jag drar dörren mot mig. Och mitt piggaste jag drar den med kraft. TJODONK. Rätt in i knät.

Jag rör inte en min. Och börjar inte halta förrän jag kommer utom synhåll. Nu har jag ett blått knä som matchar min löparjacka, men hoppas slippa skriva skadeblogg. Alltså det finns ju inget dystrare.

Hoppas ni har haft en fin tisdag och glöm inte: försök inte se spänstigare ut än du är…

Jag sitter i min stol och fullkomligt bubblar över av inspiration. Jag vill springa långt och på fantastiska platser. Jag vill leva mina drömmar och testa gränser. Jag vill uppleva. Klockan är 16.00 och efter en hel dags föreläsningar är det bara ett löppass som återstår av Spring Dreams 2018.

Min samåkare och chaufför ska åka hem innan löppasset. Att själv stanna kvar och springa innebär att jag behöver trixa med tåg, passa tågtider och komma hem sent.

Samtidigt vet jag att om jag åker hem och ens visar mig i dörröppningen kommer jag aldrig att komma ut igen. Jag kommer att luras i cappuccino-fördärvet. Dricka kaffe och börja prata. Råka blogga lite och liksom aldrig komma iväg. Min nyvunna inspiration kommer att bli kvävd under en filt. Det är inget alternativ.

Plan A blir att hoppa av bilen i Lund och springa hem. Låta väskan samåka, och hämta upp den efteråt.  I teorin en gyllene idé om det inte vore för mörkret. Utan pannlampa kommer jag inte hitta vägen över de becksvarta åkrarna.

Plan B. Åka med bilen till gymmet där jag har min cykel parkerad. Byta om och springa en runda där, och sen ta mig hem. Mikael, som också samåker och förstår dilemmat med att komma hem, hänger på min plan. Problemet är att han är nöjd efter sex kilometer. Det är jag också egentligen. Tror jag.

När vi avslutat passet och jag sitter på cykeln hem känns det som att sex kilometer blev lite kort. Jag har ju ändå lyssnat på Johan Steene. Sex kilometer springer han ju innan han knutit skorna. Det måste i alla fall bli tvåsiffrigt.

Fortfarande vet jag att jag inte kan visa mig hemma. Därför stänger jag cykellamporna 100 meter hemifrån, smyger upp på uppfarten, duckar bakom bilen så jag inte ska synas och lämnar av mig väska och jacka utanför garageporten. Sen tassar jag iväg i mörkret. Fyra kilometer för att putsa siffrorna.

Jag känner mig hemligast i hela världen.

Höll på skriva ”race report” i rubriken, men något race har det ju inte varit. Bara en sjukt härlig löpardag. Så det blir en rapport. Utan race.
 
Premiären av Spring dreams överträffar alla mina förväntningar och jag kommer hem så fulltankad av inspiration att jag inte kan sitta still. Dagen avslutas därför på ett mycket märkligt vis. Men vi tar det från början.

Kommer till Baltiska hallen strax efter halv tio och möts av förvirrade människor och utställare som håller på att sätta upp sina skyltar. Men vi hittar liksom ingen välkomst-kommitté. Ingen som bockar av oss och visar vägen in i lokalen. Vi lyckas hitta in i alla fall och plockar på oss av gottesakerna som bjuds. BG Nilensjö inleder dagen på sitt allra hurtfriskaste sätt och budskapet är tydligt: det här kommer att bli en grym dag.

Föreläsarna är intressanta och alla har olika historier att berätta. Vissa fokuserar på prestation, andra på upplevelser. Alla är trevliga att lyssna på men det är vissa som skapar extra mycket ståpäls. Får mig att börja spåna på galna idéer och upptåg.

Jan Haak som sprungit genom hela Sverige skapar såklart en litet sug efter ett sånt äventyr. När han pratar om löpning i Norrland, mellan Lycksele och Arvidsjaur, vaknar norrlänningen i mig. Jag vill springa i norr.

Efter lunch är det dags för Johan Steene . Trots tidpunkten finns det ingen paltkoma i världen som gör sig besvär. Vilken talare, vilken grym inspiration. Jag sitter med ett leende från öra till öra i över 45 minuter. En skön prick med skön humor. Och som fängslar fullständigt med sina äventyr. Jag hade kunnat lyssna på honom tills öronen trillade av. Killen som springer 15 mil de veckor han inte tränar…

Att kliva upp på scenen efter Johan kan inte vara den tacksammaste uppgiften och det är Mimmi Kotka som får det ödet på sin lott. Ingen kunde göra det bättre. Hon är som en frisk fläkt i församlingen.  Hon klev av ekorrhjul och ett vanligt liv för att leva sin dröm. När hon visar sina springmiljöer får man lust att sälja sin kontorsstol och göra likadant. Alltså franska berg, det vattnas lite.

Jag sitter och fastnar på citat och formuleringar. Sånna där klokskaper som dyker upp under dagen som jag tänker att jag ska dela med mig av, Men när klockan har passerat 21 har hjärnan checkat ut. Jag kommer inte ihåg. Jag hoppas nervkopplingarna återkommer i morgon så ni kan få del av den inspiration jag tankats med idag.

Vi bestämmer oss för att hoppa över löppasset som ligger sist på schemat, då mitt sällskap (och taxidriver) behöver åka hem. Men inspirerad till tänderna hade det ändå varit skönt att komma ut en sväng. Jag vet att om jag går innanför dörren hemma, kommer jag aldrig att komma ut…

I morgondagens inlägg får du ta del av den kreativa lösningen.

Så länge. Tack Spring Dreams för idag. Jag är fulltankad. Min söndag kunde inte blivit bättre.

Ibland har man förutsättningarna emot sig, och det är minst sagt en underdrift att jag hade ågren när jag satt på golvet mitt i natten för att försöka slänga ihop ett bra pass att ersätta förkylda Camillas del med,  på dagens tre timmar långa maratonspinning. Jag rotade i arkiven och försökte bena ut hur upplägget var tänkt. Mina kråkfötter och minnesanteckningar är inte alltid lika självklara fyra år senare…

Jag har lätt panik när jag kör till gymmet, men vet att jag brukar reda ut det när jag väl får på mig headsetet och musiken är igång. Jag har hållit spinningklasser i 13 år och andra klasser långt längre än så. Jag litar på att en god portion rutin ska fixa biffen.

Folket är glada när jag kommer. De uppmuntrar mig när berättar om min kaos-uppladdning. De lovar att de ska stå ut med mig i tre timmar fast jag tror att de kommer att tråka ihjäl när ingen plockar mig hur sadeln med jämna mellanrum.Och någonstans blir jag pepp igen.

Jag får feeling av musiken till mitt fyra år gamla distanspass. Jag taggas av att lotta ut Nocco till folk fast jag aldrig skulle ta det i min mun. Jag skickar en krya-på-dig-film från passet till den borttappade instruktören, och tar det som en cliffhanger till nästa paus att se hennes svar.

Alltså jag roar mig själv ganska bra och har egentligen inga dippar under de tre timmar vi håller på.

Vad anbelangar den övriga befolkningen i salen vet jag inte, men jag hoppas jag fick godkänt. En sten släppte i alla fall. Nu är det helg.