Jag ska bara gå ett par hundra meter till gymmet för ett morgonpass core. Det regnar men jag tänker att jag inte hinner bli så blöt. Det är ju så nära….

Jag har fel. Knappt hinner jag ut genom porten innan någon vrider några varv på kranen. Nu ösregnar det och gången över innergården badar i vatten. Klättrar på murar och i rabatter för att inte bli blöt, men det är liksom inte lönt.

För när jag ska gå in genom dörren till gymmet funkar ingenting. Jag hör hur låset går upp när jag blippar mitt kort men det är som att rörelsedetektorn inte noterar mig i regnet. Dörren går inte upp. Och nu rinner det mellan skulderbladen.

I flera minuter står jag där och hoppas att någon ska komma ut så jag kan slinka in. Så blöt att jag inte orkar bry mig längre.

Så kommer han. Räddaren. Han som redan tränat och ska gå hem. Som öppnar dörren så den blöta katten kan smita in.

Med tanke på hur mycket jag fryser önskar jag att det vore ett HIIT pass jag skulle gå på. För att få upp värmen snabbt som attan. Men så var det ju inte. Det löser sig ändå. Någonstans på mitten har jag slutat huttra och precis lagom tills jag är varm är det dags att simma hem igen.

Sån tur att anmälningen till STÄVIE TRAIL öppnade idag så jag hade något att glädja mig åt mitt i misären. Att se anmälningar ticka in kan glädja vilken lopparrangör som helst. Vilken 10-årsfest det ska bli!

Jag skulle bara springa exakt samma runda som dagen innan. Vägen ner till parken, en sväng i parken, och samma väg hem. Jag hade noggrannt lagt vägen dit och hem på minnet. Och visste att det skulle gå vägen. Men jag glömde detaljen parken….

Hinner bara några hundra meter innan första stigdelningen, och jag är lost. Kommer ut på asfalt och försöker hitta mig tillbaka. Vet att jag sprang uppför dagen innan och tar första bästa backe in i skogen igen. Sen har jag tappat det. Väderstrecken. Riktningarna. Klockans hjälpfunktioner har jag ännu inte tagit mig tid att lära mig, och jag får förlita mig på google maps. Fast jag vet ju inte ens var jag ska. Vilken dela av parken jag kom in på. Jag vet inte var dottern bor på för gata och har inga riktmärken att slå in. Chansar åt ena hållet, tills jag passerar en järnväg och drar öronen åt mig. Någon järnväg har jag aldrig passerat tidigare. Vänder och hittar tillslut tillbaka. Nedan är orignalet och därefter mitt försök att återskapa rundan. Det gick sådär…

Vi har redan hunnit vara två dagar i Madrid, men schemat är tight och bloggpauserna få. Därför kommer här en kortkort sammanfattning. Vi har:

Sprungit en guidad cityrunda på stadens gator och torg. Lokaliserat sportaffärer, kaffebarer och pralinbutiker för framtida behov…

Testat stans kaffebarer och i topp efter dag 2 placerar sig Toma på Calle de la Palma. Så himla mysigt sälle.

Ätit hipsterpizza på Brett Wild, i en mysig källarlokal med visst inslag av fuktlukt. Men pizzan var god, liksom surölen. Har jag ens berättat att jag efter 50 år äntligen hittat en öl jag tycker om. Kanske för att den inte smakar öl…

Ätit frukost på dotterns favoritbageri -Alma. Här finns knappt några sittplatser men en parkbänk på torget bredvid funkar utmärkt. Jag gick loss på ett wienerbröd med ost och tomat. Lyxigt värre för den som äter havregrynsgröt 99 gånger av 100.

Utforskat en jättestor park. Eller typ naturområde. Med smala stigar, bredare stigar och en himla massa fina träd. Knallgröna Casa de Campo är verkligen skatt mitt i stan. Från dotterns lägenhet är avståndet 2,5 km så den som inte är långpasstränad fick ta elsparkcykeln till hjälp.

Lunchat på Casa Pei+. Supergoda dumplings som gjorde gott för blodsockerkurvan som vid det laget var i höjd med fotknölarna.

Besökt Pradomuseet.

Och i detta nu ligger alla nerbäddade. Laddar batterier för middagen som väntar. Vår 140-årsmiddag i form av en åttarättersmeny. Bordet är bokat klockan 20:45. Jag har tankat på med kaffe för att hålla mig vaken!

Jag skuttar inte alltid ut genom dörren. Onsdagarnas efter-jobbet-löpning brukar vara veckans mentala utmaning.

Först har jag frusit på jobbet en hel dag och därefter gått hem genom ett snålblåsigt Malmö. Jag är kall in i märgen och hade hellre suttit under filten än att ge mig ut igen.

Tanken på en tunn löpartröja lockar inte alls. Jag hade hellre sprungit i dunjacka och vintertights men min samlade löperfarenhet bromsar mig. Vill ju inte smälta bort…

Drar ut på mellanmålet för att skjuta obehaget framför mig en stund till. Tillslut har jag ätit mig lite för mätt och måste vänta lite till för att låta maten sjunka ner. Smart där.

100 år senare kommer jag ut. På något vis gör jag alltid det. Hur hemskt det än känns.

Och resten vet ni. Jag blir varm. Det är skönt. I alla fall varannan intervall. De som går i motvind är inte lika kul. Men jag gissar att de bygger pannben snäppet mer effektivt.

En hel vecka till nästa onsdag och nästa efter-jobb-spring. Och innan dess ska jag njutlöpa Madrid. Där snackar vi INGEN Ågren alls!