Chockmorgon

Jag ska bara gå ett par hundra meter till gymmet för ett morgonpass core. Det regnar men jag tänker att jag inte hinner bli så blöt. Det är ju så nära….

Jag har fel. Knappt hinner jag ut genom porten innan någon vrider några varv på kranen. Nu ösregnar det och gången över innergården badar i vatten. Klättrar på murar och i rabatter för att inte bli blöt, men det är liksom inte lönt.

För när jag ska gå in genom dörren till gymmet funkar ingenting. Jag hör hur låset går upp när jag blippar mitt kort men det är som att rörelsedetektorn inte noterar mig i regnet. Dörren går inte upp. Och nu rinner det mellan skulderbladen.

I flera minuter står jag där och hoppas att någon ska komma ut så jag kan slinka in. Så blöt att jag inte orkar bry mig längre.

Så kommer han. Räddaren. Han som redan tränat och ska gå hem. Som öppnar dörren så den blöta katten kan smita in.

Med tanke på hur mycket jag fryser önskar jag att det vore ett HIIT pass jag skulle gå på. För att få upp värmen snabbt som attan. Men så var det ju inte. Det löser sig ändå. Någonstans på mitten har jag slutat huttra och precis lagom tills jag är varm är det dags att simma hem igen.

Sån tur att anmälningen till STÄVIE TRAIL öppnade idag så jag hade något att glädja mig åt mitt i misären. Att se anmälningar ticka in kan glädja vilken lopparrangör som helst. Vilken 10-årsfest det ska bli!