När det gäller cykling kan jag villigt titulera mig solskenscyklist utan att skämmas. Cykel är rent hemskt när det regnar och orsakar bara en massa kladd och tvättbehov. När det gäller löpning är jag mer hard core och bangar bara för åska och blixt. 23 m/s får mig inte att ställa in, men kanske tänka om vad gäller tidpunkten…

Jag brukar springa efter jobbet på onsdagar. Men när SMHI hotar med kulingvindar tänker jag om. Ställer klockan lite lagom okristligt och ger mig ut innan tuppen. Får vindstilla och soluppgång istället för risken att blåsa bort.

Det kan vara en aning mesigt. Och utebliven träning för pannbenet. Men när jag sitter här under filten är jag ändå väldans nöjd mitt beslut. Bara tanken att gå ut när fönsterrutorna skakar…. Tack men nej tack, då är jag hellre en solskenslöpare!

Jag ska försöka bestämma mig NÄR jag ska åka till Umeå nästa gång. Eftersom jag har grav beslutsångest kom jag på en idé. Att kolla om det finns något fancy lopp under vintern och helt slumpartat välja just den helgen. Så slipper jag vela om datum samtidigt som jag får springa lopp. Nytta och nöje. Men det finns hinder på väg…

I Umeå finns inga lopp på vintern.

I den stad där bara hurtfriska människor bor. Där friluftskläder är det nya svarta och alla cyklar omkring i snömodd upp till knäna. DÄR springer man visst inte på vintern. Medan vi skåningar gör allt för att hitta vinterfeeling, i det ena grisigare loppetefter det andra.

Kan hända att det är för att man åker skidor i Umeå, men alltså, det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Om jag ska invänta nästa lopp för min resa får jag tydligen vänta till maj, och det är alldeles försent. Så jag får väl ta fram kalendern och vela mig fram till ett datum, utan hjälp från loppkalendern.  Typiskt.

Jag har en maxpuls på 176 säger Garmin. Helt schablonmässigt bestämt med hänsyn till kön och ålder. Jag tycker den verkar rimlig med tanke på olika pulszoner, och känslan i kroppen. Och jag har nog aldrig sett så mycket högre än 167 på klockan…

Anyway. På gårdagens dagen-efter-jogg ligger jag och gottar mig i 130-140-puls när en utomjording plötsligt rattar in sig på min hjärtfrekvens. I en nerförsbacke slår pulsen i taket och förbi. Plötsligt slöjoggar jag i 189-puls. Blir rädd. Har jag hjärtflimmer, hjärtinflammation eller en pågående hjärtinfarkt. Mår jag bra? Maxar jag?

Jag mår kanoners och är långt ifrån någon ansträngande känsla. Springer och småsnackar i 192-puls. I ca 2 kilometer har utomjordingen party med min puls innan den slutligen går ner och landar kring 135 igen.

Jag tänker att det är något skräp i utrustningen, att klockan inte haft kontakt. Men så kollar jag Fredriks kurva. Han har också haft konstigt hög puls.

Så nu undrar man ju, är det Hässlehom som skickar ut elektriska signaler i smyg, är klockan crazy eller har vi drabbats av kollektiv hjärtsjuka? Har din pulsklocka också gått bananas nångång?

Det har varit tyst här igen. Jag har varit i löparbubblan. Firat helg med likasinnade. Så här:

Fredag. Incheckning på Hässleholmsgårdens vandrarhem. På motionsspåret som ligger alldeles bredvid finns en tipsrunda uppsatt. Pannlamporna är på, och vi är laddade. Här sätts kunskaper på prov. Vilken är den nya grenen på OS i Paris 2024? Hur går texten i Peps Perssons Oboy? Jag hade fem rätt av tolv och förärades ingen vinnar-keps. Breakdance alltså… vem kunde ana? Men med tanke på hur jags ser ut i keps så var det kanske lika bra!

Kvällen bjuder på medhavd mat och uppladding inför det stora äventyret som väntar dagen efter.  38 kilometer runt Finasjön med lunchstopp i sportstugan. Vem kan ana att vi ska få vinterbada på köpet….

Det är en magisk morgon vi vaknar till. Inte ens en grötincident, med dubbel saltmängd kan förstöra morgonhumöret. Dubbel saltmängd alltså, sånt som händer med för många kockar, och som vilken regnig dag som helst hade fått ödesdigra konsekvenser. Nu slipper vi i alla fall få saltbrist…

Vi är 6 stycken som lämnar Hässleholmgården strax efter nio. Det är frostigt ute och kylan biter fint i kinderna. Min inre norrlänning jublar, det blir inte bättre än så här. Löpningen flytar fint men de frostiga löven är glashala. Jag står på öronen en gång, men det är det ingen som ser. De tror att jag hamnat bakom för att jag stannat och fotograferat…

Strax innan slottet är Hovdalaån översvämmad extra allt. Det blir en detour på grusväg men vi löser det fint. Denna gång. Med 750 kvar till Sportstugan och med en hunger som slår nya rekord når vi vägs ände. Finjasjön är översvämmad och ledmarkeringen är mitt ute i sjön.  Det blir någonkilometers krypande under grenar innan vi äntligen hittar ut torrskodda på andra sidan. Det var uppvärmningen. Det är efter lunchen som det riktiga äventyret börjar.

Det är översvämmat överallt. Vi traskar genom kohagar för att  undvika det värsta, men inser snart att det är kört. Plötsligt når vattnet mitten på mina lår. Det är kul och iskallt på samma gång. För en sekund tänker jag på vad som ska hända om jag ramlar. Det är precis efter jag snubblat på en stock som simmar omkring under ytan. Men jag håller mig på benen, som jag nu inte längre känner att de finns.

Letar oss upp på en grusväg längre fram och stolpar oss fram på fötter som inte går att känna och än mindre röra. Lite längre fram ska vi krypa under staket för att slippa bada. Ett äventyr nog ingen av oss kommer att glömma.

Tillbaka på vandrarhemmet hoppar vi ner i poolen, in i bastun och därefter raka vägen till pizzabuffén som står uppdukad. Dresscode mjukisbrallor.

Vid halvniotiden drar sig de första tillbaka, klockan nio några till. Halv tio ger jag upp. Löpargäng är uthålliga i spåren, men inga partypeople. Underbart att få krypa ner i sängen och ladda om. Vi har ju ett löppass kvar.

Söndag. Dags att gå i kyrkan. Eller gå på kyrkjakt. I klubbens utmaning att springa till Skånes alla kyrkor, tar vi tillfället i akt att plocka de två oplockade som finns i krokarna, Stoby och Ljungdala. Det blir 14 lättsprungna kilometer på asfalt och mina ben jublar. Inga halkiga blad att ramla på, inga vattenbad.  Helt odramatiskt men också väldigt skönt.

VI avslutar vid lunch. Trötta och glada. Löparhelger alltså. Bästa sortens tillställning. Och vinterbadet lär vi inte glömma på ett tag…