Vi har bråda dagar med en student som väntar i nästa vecka. Tiden är knapp och vi får prioritera rätt för att hinna få in träningen. Och rättvist och jämlikt ska det vara…

Frågan är om det är jämlikt i tid eller i distans som gäller…

Hade det handlat om löpning hade jag svarat tid. Vi går ut och springer två timmar så fixar vi ogräset sen. Rättvist och bra. Jag hade hunnit ett par kilometer längre och varit nöjd. Men nu springer vi ju inte pga anledning. Fredrik föreslår att han ska cykla 55-kilometersrundan och jag ska ta den kortare varianten på 50. Då är vi hemma samtidigt, fast jag har fått träna mindre. I distans…

Plötsligt tycker jag distansen är den vi ska vara jämlika kring och ändrar spelreglerna. Han muttrar lite om att jag då får 25 minuter mindre instagramtid och jag köper den dealen.

Men photoshooten till insta-bilden har han inte satt någon tidsbegränsning på. Det är tur, för den tar en stund. Dottern tycker nämligen att vi ska ta en likadan bild som vi tog på henne för ett par år sedan. Bara för att jag råkar ha samma gamla tröja. Och det tar en stund att få vinklarna rätt, fötterna i rätt position och drickflaskan att sluta läcka vatten…

Det gick ganska bra. Men det är när man använder en tröja från stenåldern (och cykelbrallor äldre än så) som man inser att man behöver shoppa cykelkläder. Ska man vara cyklist på obestämd framtid får man ju ändå vara det med stil. Och internetshopping är ju tidseffektivt mellan studentbestyren.

Så länge motsatsen inte är bevisad (dvs tills jag fått gjort en MR) betraktas min skada som stressfraktur och jag har fått order om att vila från alla rörelser och belastningar som orsakar smärta. Cykel är det enda som i nuläget fungerar. Tyvärr orsakade inte ogräsrensningen heller smärta…

Alltså hur gick det här till? Hur fick jag en dotter som glider fram på skyhöga klackar utan att ens tappa balansen lite? 

Mamman som får svindel i löparskor med drop över 10 mm tittar förundrat på den skapelse som med grace tar sig fram över röda mattan. Hur gör hon liksom? Och vem har lärt henne?

Samma mamma, som tror att det var tio år sedan hon själv tog studenten, får inte ihop ekvationen att hennes dotter redan är gammal nog för studentbal.

Tittar med stolthet på de unga tu. Men kan inte låta bli att tänka på hur ont det kommer göra i fötterna framemot elvasnåret…

Löparskor är skönare grejer. Fast inte lika fancy!

Idag är inte vilken dag som helst. Idag fyller mitt maratonpers 8 år!

Den 28 maj 2011 drog jag till med ett hejdundrande pers i Stockholm. Vet inte om det var min shoppingstege som drev mig men jag kapade mitt tidigare personbästa med 15 minuter.

Att pers blir gamla är väl kanske inte jättepositivt men ändå, man måste väl få fira ett jubileum?

3.22.17 är tiden som förmodligen alltid kommer att vara mitt marapers. Siffrorna jag kanske borde tatuera in någonstans. Det är en tid från ett lopp där kroppen levererade till 150%. Där jag kände in styrka som jag aldrig förstod var den kom ifrån.

Stockholm marathon 2011 kommer alltid finnas i mitt hjärta, därför firar jag idag. Med en cykelrunda. Ska vi säga på 42195 meter?

Sitter med ett igenklistrat kuvert framför mig på kaffebaren. Vågar inte öppna. Det är röntgensvaret från undersökningen jag precis gjort…

Det är en barsk sköterska som tar emot mig. Jag blir ordinerad ryggläge och uppmanas att dra in magen allt jag kan inför själva photoshooten. Är inte beredd på värsta corepasset så här på morgonkvisten och drabbas nästan omedelbart av kramp i nedre bukmusklerna. Men platt och bra blir det, så att hon kan snåla på strålningen.

Det blir tre intressanta poser och lika många magindragningar innan allt är klart. Får ett igenklistrat kuvert med mig adresserat till sjukgymnasten, och vet inte om jag vill, vågar, får eller borde öppna. Laddar med en cappuccino innan jag slutligen tar mod till mig. Fortfarande vet jag inte vad jag vill att det ska stå. Är det bättre att ha en orsak även om orsaken är tråkig?

Öppnar.

Nähä. Vilket antiklimax.

För istället för att glädja mig åt att skelettet är helt kan jag inte släppa sjukgymnastens ord att bara 20% av stressfrakturer syns på röntgen. Så det enda jag egentligen vet är att jag inte vet om det är helt…

Så vad händer nu? Jag väntar återkoppling från sjukgymnasten och hoppas på en grymt bra plan B.

Sen kanske jag ska börja sälja lite svettiga träningsstrumpor för att finansiera mina höftkostnader. Röntgen var inte precis ett billigt nöje. Men då fick jag också bilden på CD-rom.

Någon som vill ha en ny tavla i vardagsrummet?