Vi matplanerar alltid en vecka åt gången, och storhandlar enligt konstens alla regler. Det brukar gå bra. Idag lyckades vi inte planera en enda middag. Fyra dagar med studentrester har satt sina spår…

Förutsättningar inför kvällens middag:

1. Det måste vara fräscht. En sallad låter bra, men för guds skull inte isbergssallad. Så tråkigt liksom!
2. Vi har en 5 liters påse hackad isbergssallad i kylen som inte får gå till spillo…
3. Det får INTE vara ost. Ostbonanza i fyra dagar får räcka. Alltså tanken på ost. Jag dör…
4. Mozzarella är ju gott!
5. Vi vill inte matsvinna vår buffé, därför måste dagens middag innehålla kalkon. Och räkor.  Fast gärna inte ihop.
6. Och helst vegetariskt!!!
7. Det måste vara varmt, jag är trött på kall mat. Eller sa jag sallad?
8. Det måste gå fort för vi orkar inte stå vid spisen mer. Gröt hörrni gröt!!! Eller… det är visst inte lördagsmat.
9. Det måste ge minimalt med disk för vi orkar inte diska mer. Hämtpizza. Utan ost. Och utan bröd. Så trött på brödmat.
10. Kan man skölja potatissallad? Orkar inte se mer olivolja.
11. Det får inte vara sushi trots att alla vill. Onödigt att slösa när kylen är full.
12. Det måste vara koriander! Och gärna en liter rostade frön. Innan de härsknar.
13. Efterrätt? Glöm det. Den där halva långpannan tårta som slank ner i går kväll för att inte matsvinna har liksom trollat bort allt sötsug som finns.
14. Fast vi måste äta något med grädde. Har en liter i kylskåpsdörren…

Behöver jag säga att vi inte kom fram till något…?

Det kan hända att det blir fil och müsli till fancy lördagsmiddag. Det är tamejtusan det enda jag tycker låter riktigt gott!

Mia är Altanhulken. Hon tränar sig grön, eller åtminstone stark, på sin egen altan. Jag äter mest på min…

En annan altan. Fast här äter även Hulken…

När det gäller hemmaträning är jag typ sämst. Jag tvekar inte en sekund att gå ut och cykla ett par timmar eller att ta mig ner till gymmet. Men när det gäller hemmaträning känns det aldrig på riktigt. Därför låter jag bli. Tänker att det inte är lönt. Hur knäppt liksom. Varför skulle jag bli tröttare av en burpee på gymmet än samma burpee på altanen? Varför skulle min egen kettlebell vara mindre effektiv än den med samma vikt ett par kilometer härifrån?

Kanske är det det faktum att telefonen kan ringa, barnen kan fråga frågor, eller att det ringer på dörren och att allt liksom blir halvdant gjort.

Fast ändå. Halvdant måste vara bättre en inget alls. Därmed sagt: jag vill också bli en altanhulk.

Jag börjar i morgon…

Ursäkta min radiotystnad men jag har varit upptagen. Vi under två dagar lyckats pricka in en tjugoårsdag, en student och en bal, och jag är faktiskt lite stolt att vi fick i hop den logistiken. Det var liksom mer att hålla reda på än allehanda bajamajastrategier, vätskekontroller och starttider vid marathon. 

Medan ni sprang i solen sprang jag skytteltrafik mellan partytältet, garaget och kylskåpet. Och jag lovar att jag har använt mer lungvolym än er allihopa tillsammans. Alltså 50 ballonger, jag blir yr av tanken. Och blev så även på riktigt…

Jag har hängt upp fina bilder på student-dottern och förundrats över hur fort tiden gick. Jag har blivit nostalgisk och stolt.  Jag har gråtit en skvätt åt studentsången, och den fantastiska glädjen i ett utspring. Jag har fläktat på den andra dottern för att hennes balsminkning inte skulle svettas bort medan studenterna dansade runt i konfetti.

Medan ni andra bytte om på normala platser bytte bal-dottern om i ett parkeringshus. Inte ens omklädningstältet fick hon, men däremot en spegel. Helkropps.

Jag har suttit fast i bilkö i Lund i minst en halvtimme medan släkten höll ställningarna på festen. Jag har ätit, pratat, minglat och shottat Tequila ur en kapsyl. Det sista blev jag tvingad till…

Jag har förlikat mig med tanken på att äta ostpaj och tomatkompott resten av veckan och vet redan nu att det blir två långpannor upptinad Pinocchiotårta till midsommar.  Men mest av allt har jag njutit av att se mina fantastiska barn vara glada och uppleva grejer de ska minnas i resten av sina liv.

Så nu vet ni varför jag inte varit här på bloggen. Men ha förtröstan, snart får ni läsa om löparskor igen. Eller mer troligt: cykelskor…

Mitt i studentfixet har jag förhandlat till mig en två timmars cykeltur direkt på morgonen. När en timme och femtiosju minuter har gått har jag själva upploppet kvar. Ska det gå? 

För att inte överskrida min beviljade studenfixarpaus trycker jag extra hårt på pedalerna. Vill inte sabba min chans till fler förhandlingar framöver…

Jag rejsar sista biten i en fart som får fartskylten i kvarteret att bli arg och visa sur gubbe.

Så viskar jag tyst KATCHING!  Det är den enda fortkörningsböter jag hade blivit stolt över…

Och dessutom. Jag hann!