Vi har trapputmaning på jobbat. 15 våningar om dagen i 14 dagar. Och jag är taggad till tänderna.

Jag jobbar på våning 6, så på arbetsdagar går det ganska lätt. Men den här utmaningen kommer att sträcka sig över såväl helger i enplanshus, och cykelutflykter.  För att snitta 15 trappor i 14 dagar kommer jag behöva både dubbla och tredubbla vissa dagar.

Idag har jag landat på 20 våningar.

Då har jag gått en omväg via våning 8 till våning 6, gått upp och ner på perronger och gått via läktaren till och från parkett på dotterns skolavslutning på arenean.

I morgon blir en värre utmaning, då jag jobbar hemma med en tröskel som största höjdskillnad. Förvisso har jag tre våningar upp till gymmet men jag kanske verkar lite udda om jag går upp och ner där 5 varv innan jag startar min klass.  Ja ni ser, det här kommer bli rafflande. Jag hoppas ni följer mina vedermödor och ser om jag i slutändan vinner den Apple watch som står på spel.

Vill ni hänga med på ett hörn gör ni naturligtvis det. Och berätta gärna om era kreativa lösningar längs vägen.  Och skulle ni ha svaret på hur man får våningar i ett tält så hör gärna av er…

Vi dubbelplanerar semestrar. Sommarens #svemester och julens resa till Costa Rica.

Fredrik spanar lyxiga hotell vid Costaricansk strandkant medan jag fantiserar om svenska cykelvägar, kaffebarer, lyxmat, påsmat grillplatser och sovsäck. Och båda lockar mig lika mycket.

Först ut är den svenska cykelutflykten. Vi tänker oss västkusten upp mot Göteborg. Kaffeställen säkrade i Halmstad och Göteborg, pizzan i Falkenberg.

Förra gången höll vi sams i 150 mil så ynka 40 bör inte orsaka några större skador på äktenskapet.

Och det är ju viktigt med tanke på att det snart är dags för den årliga brudklänningsbilden. Det är ingen vild gissning att den blir på cykel…

Terese Alvén. Du var en av de första bloggare jag började följa. Året var 2007 och vi var inte många träningsbloggare där ute. Alla kände liksom till alla.  Genom bloggen korsades våra vägar vid ett antal tillfällen, i bloggsamarbeten, på träningskonvent och i löparskorna. Du smittade alla med din otroliga energi och ditt ständiga leende.

Senast vi sågs var innan Helsingborg marathon 2016. Vi tog selfies utanför Dunkers innan starten och önskade varandra lycka till.

Nu springer du inte mer. Och jag kan inte förstå. Du skulle ju ha fler barn. Ge ut fler böcker. Fortsätta leva ditt liv, fortsätta att inspirera. Men ödet ville annorlunda.

Din önskan var att vi skulle springa för dig och jag vet att hela träningssverige gör just det. Utom jag som cyklar….

Jag cyklar för dig, tänker på dig och kan bara inte ta in det. Det är så ofattbart och så sorgligt. 

Sov gott Terese. Och jag vet att du fortsätter springa, bara någon annanstans. 

—————————————————————————————

Helena Olmås har skapat en insamling till cancerfonden i Tereses namn. För att Terese ville att vi förutom att springa för henne även skulle skänka pengar till cancerforskning. Insamlingen har samlat över 330000 kronor på några veckor och fortfarande tickar pengar in.  Skänk gärna en slant.

Om man vill cykla långt gör man klokt i att paketera det smart för att inte familjen ska märka att man är borta. Man föreslår med fördel en utomhuslunch med kaffe på naturskön plats och säger att man själv får välja hur man tar sig dit…

Det slutar med att tre av fyra sätter sig i bilen. Den ena blir avsläppt 10 kilometer från målet och tar en promenad dit. Övriga två kör hela vägen fram och orienterar i området för att ta sista kontrollen precis vid picknickfilten.  Den fjärde som aldrig sätter sig i bilen, tar inte helt oväntat cykeln.

Fredrik har lagt in färdvägen på gps:en och jag följer strecket genom de mest fantastiska skånska landskap. På små landsvägar, nästan helt bilfritt, cruisar jag genom fält och gröna skogar. Njuter av vinden i ryggen och hälsar glatt på kor och hästar. Efter 78 kilometer når jag Mount Everest. Eller backen upp till Kopparhatten, Skäralid. Höjdkurvan pekar rätt upp och jag får tugga lite underläpp för att inte välta omkull.

Väl uppe möts jag av en glad familj taggade på utelunch. Eller inte, det är faktiskt ingen där. Jag ringer Fredrik som för tillfället springer omkring och letar efter en borttappad bilnyckel. Det känns som historien upprepar sig och jag hinner tänka att jag kommer att både svälta och frysa ihjäl. Men det löser sig. Någon har hittat den och allt är åter frid och fröjd.

Så där klämmer man alltså in en cykeltur utan att någon märker något. Alla var ju fullt upptagna av att ta sig till lunchen….