Fredrik ville springa trail och jag nappade på hans idé att jag ska ta en runda på mountainbiken under tiden. Så att den liksom inte skulle förmultna oanvänd och övergiven ute i garaget…

Rundan för dagen kallas VALPEN på grund av sin form. Det kan tyckas gulligt och sött men visar sig bli en enda lång maxpulstopp extra allt. Backarna är branta och leder typ rätt upp i himlen. När jag når krönen är jag så tokslut att jag inte ens orkar trampa i de nerförsbackar som följer. Och stundtals går det så sakta att jag är rädd att välta.

Vid 30 km kastar jag mig över min medhavda bar. Jag lovar det tar max två sekunder innan den är borta, matsmält och förbränd. Den sugs in i systemet innan jag ens hunnit ta en selfie. Kroppen skriker efter energin och hade gärna haft en tre-fyra till för att överleva de två milen som återstår.

Efter oceaner av tid kommer jag i mål. Då har Fredrik läst ut en halv pocketbok och smått börjat fundera på att kontakta Missing people. En kilometer i skogen går uppenbarligen inte ens i närheten så fort som en kilometer på landsväg.  Speciellt i en lutning på 14%.

Den här löpvilan gör konstiga saker med mig, men när den till och med får mig att plocka fram den cykel jag är livrädd för, då börjar jag bli orolig för hur det egentligen ska sluta. Men kul var det, jättekul!

Hulken igår, valpen idag. Jag tror tamejtusan jag har haft en kanonhelg!

Jag blev ingen altanhulk, men idag förvandlades jag till cykelhulken. En timme efteråt är jag fortfarande helt speedad och fattar inte vad som hände…

Vi ska cykla till Helsingborg och äta de världsberömda pannkakorna på Koppi. De som bara serveras udda lördagar i jämna veckor när fullmånen står i rät linje i förhållande till norrskenet. Eller nått. Typ sällan. Men idag är det dags och vi är taggade till tänderna. Inte ens vetskapen om att det ska dra in regn på eftermiddagen skrämmer oss.

Rutten vi har tänkt ut är 50 km dit och 40 km hem. Medvind-pannkaka-motvind.

Jag känner nästan direkt att benen är med mig. På ett sätt som jag nog aldrig upplevt på en cykel. På trafikerade vägar ligger jag bakom Fredrik och när han tar vinden blir det alltför lätt för mig. Jag ligger som en ettrig myra och ropar ÖKA. För att benen vill.

Inte ens backarna tar emot. Jag glider upp, men tänker att det är medvindens förtjänst. Det kommer bli värre på vägen hem, och jag är mentalt inställd på en mardrömsupplevelse. Jag. Hatar. Motvind.

Vi tankar maskineriet med pannkakor och cappuccino på Koppi som planerat. Vad som inte är planerat är att regnet drar in två timmar tidigare än SMHI:s prognos. Med munnen full av pannkaka ser vi hur folk strömmar in från uteserveringen och hör regnets smattrande mot dörren.  Folk tittar bekymrat på oss när vi börjar packa ihop. 4 mil motvind OCH regn väntar. Eventuellt kryddat med åska. Och vi har varken jacka eller armvärmare. Rutinerat.

Ger oss av. Och istället för att negga ihop förvandlas jag till något oidentifierbart klämkäckt. Ropar WE CAN DO IT när regnet piskar mot solglasögonen. Säger FUELED BY PANCAKES  när jag får feeling och med starka ben kör upp bredvid Fredrik, som nog förväntar sig mig en bra bit bakom i motvinden.

Men motvinden biter inte på mig. Inte uppförsbackarna heller. Det är krut i dunken. Jag är Hulken. Jag ligger bakom Fredrik och ber honom öka. Han som tar vinden och därmed har en jobbigare resa behöver krypa ner i bocken för att orka. Det blixtrar men jag hör ingen åska. Kanske för att motvinden blåser storm i mina örontrumpeter. Det stänker vatten överallt och jag ser nästan ingenting. Bara ett bakhjul att klamra mig fast vid.

Skrattar i regnet och njuter av den helt galna känslan i kroppen. Trodde inte runner’s high fanns på cykel men nu vet jag bättre. Är fortfarande helt speedad.

Jag hoppas jag får träffa Cykelhulken igen. Det var en kul prick.

Fem minuter innan vi ska gå på studentfest tycker Fredrik att det är bra att uppdatera temat på min blogg. Det skiter sig…

Plötsligt heter bloggen inte längre PIGGELINA utan REDWOOD. Och de bilder som prytt min blogg, förvisso väldigt ouppdaterade, är plötsligt försvunna och ersatta med…. Inget.

Så bredvid mig i arbetsrummet sitter en man och svettas i kostym medan övriga familjen tänker på de snittar och bubbel som eventuellt hinner ta slut.

Jag är inte jättenervös. En blogg som heter REDWOOD kan säkert också vara spännande. Och ni hinner förmodligen ändå inte märka något. Det är trots allt fredag kväll.

Det är innan han har berättat att alla inlägg utom det senaste är borta. 11 år i soptunnan. Plötsligt är jag också nervös….

Och snittarna blir färre och färre på ett bord ett par kilometer här ifrån.

När ni kikar in här i morgon är säkert allt sig likt. Och ingen har en aning om att denna blogg för ett kort tag varit helt ute och valsat.  Och att en skilsmässa varit nära….

Idag är dagen då jag lärde mig märkliga saker…

Först får jag lära mig att man inte kan träna kondition när det är varmt. Instruktören undrar om cirkelpasset ska avslutas med mage eller kondition. Och svaret från en av deltagarna blir mage pga tidigare nämnd anledning.

Så alla ni som kan och får springa:  jag håller tummarna för en kall sommar. Så ni inte behöver stå i plankan till september…

I övrigt fortsätter jag att gå i trappor. 2 x 3 våningar före och efter morgonpasset, och ett par vändor upp och ner i anslutning till kvällens spinning. För att inte verka helt störd låtsas jag att jag glömt något. Med risk för att verka väldigt senil om ett par dagar.

Fast mest av allt undrar jag hur den där trapp-appen egentligen funkar…  Hur vet den om jag cyklar eller går uppför en backe. Hur vet den om jag åker rulltrappa?

Bara så att inte kollegorna fuskar alltså.