Hulken on a bike

Jag blev ingen altanhulk, men idag förvandlades jag till cykelhulken. En timme efteråt är jag fortfarande helt speedad och fattar inte vad som hände…

Vi ska cykla till Helsingborg och äta de världsberömda pannkakorna på Koppi. De som bara serveras udda lördagar i jämna veckor när fullmånen står i rät linje i förhållande till norrskenet. Eller nått. Typ sällan. Men idag är det dags och vi är taggade till tänderna. Inte ens vetskapen om att det ska dra in regn på eftermiddagen skrämmer oss.

Rutten vi har tänkt ut är 50 km dit och 40 km hem. Medvind-pannkaka-motvind.

Jag känner nästan direkt att benen är med mig. På ett sätt som jag nog aldrig upplevt på en cykel. På trafikerade vägar ligger jag bakom Fredrik och när han tar vinden blir det alltför lätt för mig. Jag ligger som en ettrig myra och ropar ÖKA. För att benen vill.

Inte ens backarna tar emot. Jag glider upp, men tänker att det är medvindens förtjänst. Det kommer bli värre på vägen hem, och jag är mentalt inställd på en mardrömsupplevelse. Jag. Hatar. Motvind.

Vi tankar maskineriet med pannkakor och cappuccino på Koppi som planerat. Vad som inte är planerat är att regnet drar in två timmar tidigare än SMHI:s prognos. Med munnen full av pannkaka ser vi hur folk strömmar in från uteserveringen och hör regnets smattrande mot dörren.  Folk tittar bekymrat på oss när vi börjar packa ihop. 4 mil motvind OCH regn väntar. Eventuellt kryddat med åska. Och vi har varken jacka eller armvärmare. Rutinerat.

Ger oss av. Och istället för att negga ihop förvandlas jag till något oidentifierbart klämkäckt. Ropar WE CAN DO IT när regnet piskar mot solglasögonen. Säger FUELED BY PANCAKES  när jag får feeling och med starka ben kör upp bredvid Fredrik, som nog förväntar sig mig en bra bit bakom i motvinden.

Men motvinden biter inte på mig. Inte uppförsbackarna heller. Det är krut i dunken. Jag är Hulken. Jag ligger bakom Fredrik och ber honom öka. Han som tar vinden och därmed har en jobbigare resa behöver krypa ner i bocken för att orka. Det blixtrar men jag hör ingen åska. Kanske för att motvinden blåser storm i mina örontrumpeter. Det stänker vatten överallt och jag ser nästan ingenting. Bara ett bakhjul att klamra mig fast vid.

Skrattar i regnet och njuter av den helt galna känslan i kroppen. Trodde inte runner’s high fanns på cykel men nu vet jag bättre. Är fortfarande helt speedad.

Jag hoppas jag får träffa Cykelhulken igen. Det var en kul prick.