Skåne har förärats norrländsk vinter och allt är så gnistrande fint att jag bara vill ut och springa.

Det knorras på sociala medier och löpbanden går varma. Men alltså, vinterkyla är ju underbart att springa i. Nu har vi ”bara” -16 men det är ju verkligen inget problem. Gränsen för utegympa var ju minus 15 i skolan och det lär ju vara satt helt utan risk för att några mellanstadiebarn ska stryka med…

Ändå tränar jag Body Pump idag. För att foten blev tjurig efter Icebugs-turen igår. Och för att jag ska springa sällskapsmarathon med fika på söndag. Så inifrån mitt svettiga gym säger jag ”ut med er”. Och sen blir jag avis…

Jag blev erbjuden en startplats till fantastiska Vånga Mountain Xtreme den 8 september. Typ världens sämst tajmade datum med tanke på Helsingborg marathon dagen före. Men FOMO väger tyngre än stappliga ben…

Så nu sitter jag här med en startplats till den där slalombacken som fick varenda lungalveol att explodera. Bara för att jag tyckte det var ett så himla trevligt lopp. Här kan ni läsa allt om maxpuls, evighetslånga kilometrar, gröna tröjor och horn som plötsligt börjar växa.

Årets race report kommer kanske mer att handla om blånaglar, stumma ben och en nära-döden-upplevelse. Men ändå. När FOMO kickar in gör jag tokiga saker. Jag bara är sån…

Råkar kolla väderprognosen och inser att idag är minst värsta alternativ för löpning. Malmö Gerillalöpare har ett pass kö 18:30 som lockar, bara en halvtimme efter min spinning.Det blir ett Stålmannensnabbt ombyte för att fixa biffen,  och med tanke på regnet kan det nästan klassas som triathlon!

Jag och Malmö Gerillalöpare har ett trassligt förhållande. Våra tider synkar liksom inte. Därför är jag en sån där skum medlem i periferin, som bara dyker upp när stjärnorna står rätt.

Idag gjorde de det. Jag hade vickat bort yogan innan jag insåg att ingen kunde ta spinningen och jag snällt fick ändra planer och ta den själv. Därför fanns en teoretisk möjlighet att hänga på Gerillan ett varv runt stan.

Jag räknar och förbereder. När passet är slut har jag 30 minuter på mig att gå hem, byta om, och springa två kilometer till samlingsplatsen. Jag är tidsoptimist och tänker att det går.

Är på plats tre minuter innan start och har stressat helt i onödan. De flesta ansiktena är bekanta även fast jag bara varit med ett par gånger. Vi delar in oss i grupper innan vi skingras och hamnar på olika håll i stan.

Jag hänger på Ann-Elise i sexminutersgruppen. Snacketempo när det är som bäst. Pratar bort 10 kilometer utan att märka varken sträckan, regnet eller den galna vinden.

Världsbäst. Någon gång ska jag råka vicka bort yogan igen…

När årets sista dag anländer har jag 8 km kvar till mitt mål på 300 mil. Men vem kan motstå Lund Runt sådär på självaste nyårsafton? Trots att distansen mäter 28 km och att jag därmed kommer övertrassera mitt årsmål.

Det är många som lyckas motstå frestelsen. Av alla Skånes löpare är det faktiskt bara 5 som dyker upp till start. De som förhandlat bort fixet inför kvällen, eller haft lyckan att bli bortbjudna till dukat bord.

Av de fem som startar är vi tre som tar oss hela vägen. Inget jättekalas alltså men ändå väldigt trevligt. Så där så att jag missar när klockan piper 300 mil och inte riktigt förstår var 28 kilometer tog vägen så fort.

Fredrik möter upp i mål och vi fortsätter fira vårt nyår på Love Coffee med en latte och en grönkålssoppa. Det är så mysigt att jag aldig vill gå därifrån. Men det är ju ett nyår som väntar.

Vi firar själva i år. Med regeln att vi INTE får äta middag i mjukisbyxor. Men ingen regel säger att man inte får somna i soffan. Därför slumrar jag en stund och vaknar abrupt när Sissel Kyrkjebø tar ton. Det är över min decibel så här mitt i natten.

Vid tolvslaget är vi fullt vakna. Med örhängen, blus och mjukisbyxor. Tittar på raketerna, skålar ut det gamla och gör oss redo för 2024.

Men jag börjar med löpvila. Så att jag håller för ett lika grymt nytt år.

Gott nytt alla! Eller är det nu man ska säga God fortsättning. Eller sa vi det mellan jul och nyår? Jag lär mig aldrig….