Aktuellt

Hanna 50 kilometer!

När jag fyllde 50 kom Hanna på mitt springkalas. Trots att det regnade hela dagen lyckades jag visst inspirera henne att fira på samma sätt. Igår var det dags, med lite annorlunda upplägg och minst lika trevligt!

Bakom varje galen löparfemtioåring finns en assistent. Det vet Fredrik….   I fallet Hanna heter assistenten Patrik, och han har dagen till ära gått all in. Vi får knappar med Hannas porträtt, att pryda våra svettiga löpartröjor med. Samlingsplatsen är prydd med vepor och tygskynken med Hanna,  och som pricken över i:t har mannen en Hawaii-tröja med hennes porträtt. Det sätter ribban, det här kan inte annat än att bli ett bra kalas. Lite senare ska han även visa sina färdigheter i att säkerställa energitillgången för hela gänget. Men nu skulle det ju handla om Hanna.

Hanna fyller alltså 50 och det firas såklart bäst med ett springkalas. Gästerna består av typ hela Söderåsens FK, och jag…  ett alien-skap jag ska bli medveten om först till lunchen.

Det är fyra olika rundor på mellan 12-13 kilometer vi ska ta oss igenom. Alla på den fantastiska Söderåsen! På programmet finns snacks mellan första och andra rundan. Lunch mellan andra och tredje. Sen kladdkaka innan sista och en avslutningskorv på slutet. Ingen kommer alltså att gå hungrig. Och jag kommer att kunna springa 50 kilometer UTAN min skavande vätskeväst. Lyckan är total!

Klockan 8 börjar festen och det är tydligen för tidigt för många. Vi är 15 som springer, jämfört med de närmare 50 som ansluter till runda 2.

Jag känner ungefär två personer men det gör inget. Att mingla bland löpare är världsenkelt jämfört med vanliga mingel där jag alltid känner mig hopplöst bortkommen och aldrig vet vad jag ska prata om. Vi pratar lopp, upplevelser och skador samtidigt som vi håller stenkoll på liveresultaten från Ultravasan och Ironman som ju pågår samtidigt. Utan större framgång, Söderåsen saknar nästen helt internet…

Det är på lunchen jag upptäcker att jag sitter som en katt bland Söderåsen FK:s hermeliner. Någon från klubben håller ett jättefint tal till Hanna, överlämnar grymma presenter och avslutar med att kalla upp alla Söderåsenmänniskor för skönsång. Då reser sig hela lokalen och går fram…. Utom jag, Lotta som sitter bredvid mig, och Hannas föräldrar….   Men jaja, vi fick också sjunga med från vår kant!

Är lite trött när det är dags för fjärde rundan men jag har målbild kladdkaka och då finns det inga ben som protesterar. Det är en grym skapelse Hanna bakat och jag dränker den i den mest perfekt lösvispade grädden. Jag kommer aldrig orka korven efteråt….

Till femte rundan byter jag bort trailskorna till mina vanliga. Det blir som bomull under fotsulorna. Kladdkakan har dessutom gjort susen och jag känner mig pigg och redo att casha in de sista 12 kilometerna. Många har stigit av efter tredje rundan och vi är nu bara 8 personer. Och det är inte alla som ätit tillräckligt mycket kladdkaka.  Så när folk vill gå i den omtalade Pantrabacken känner jag mig manad att utmana den. Tassar upp. Eller älgar. Det beror på hur man ser det. Flåsar som en blåsbälg men lite förnedrande att börja gå nu…. Tar mig upp och väntar in de andra för den avslutande biten tillbaka till klubbstugan.

Där luktar grillat. Assistent-Patrik har korvar klara och mashmallows på gång. Jag har lovat familjen att köra hem direkt men grill-lukt kan ibland vara oemotståndlig. Och den där kladdkakan har försvunnit ut i löpspåret för länge sen.

En snabb korv och sen väntar den stora utmaningen. Att hitta hem. Enkelt med google maps såklart. Om man har internet….

Jag behöver börja köra på måfå med första målsättning att det ska bli hyfsat åt rätt håll tills dess att jag kommer till någon form av civilisation. Stannar till ett par gånger för att se om internet är tillbaka men nej. Hinner förbi Klåveröd och Lotta på Åsen innan jag äntligen ser 5G uppe i hörnet på mobilen. Jag HAR åkt och rätt håll och är glad att jag bara har 35 minuter kvar av de ursprungliga 50. Det hade ju lika gärna kunnat vara 65 om lokalsinnet lett mig på andra hållet.

Hur som helst. En fantastisk dag. Och jag inser att jag kommer bli en ultralöpare av rang om hela löparbekantskapskretsen börjar fira på det här viset. Man kanske skulle skaffa sig lite yngre kompisar….

Aktuellt

Tillbaka på jobbet

Man märker att man har börjat jobba när man inte hinner blogga!

Veckan har rasslat iväg i en faslig fart och här kommer snabbreprisen av vad jag egentligen hittat på!

Måndag: premiärbesöker Malmöfestivalen. Äter Olaols underbara hasselnötsglass och tjuvkikar på min barndomsidol Carola. Kan fortfarande alla låtar utantill även om det vore mer användbart att komma ihåg vad jag ska äta till middag och min kod till datorn.

Tisdag: efter 6 veckors frånvaro dags att återuppta mina klasser på gymmet.  Efter spinningen är jag hes i två dagar! Måhända att jag var lite överexalterad. Jobbigt var det i alla fall, även om jag slapp motvind…

Onsdag: 8 x 2 kilometersintervaller. Temperatur 26 grader. Inklusive upp och nerjogg 24 svettiga kilometrar. Det är tur att jag ramlar på dottern på sista intervallen så jag kan lura ner henne i plurret och sedan få någon som släpar hem mig efteråt. Väl hemma slänger jag i mig middagen och hinner på blotta SJU minuter duscha och göra mig redo för en kväll i parken med förhandsvisning av Tunna Blå Linjens första avsnitt (säsong 3). Sommarens varmaste kväll och premiären var världsklass. Längtar till september när vi får se resten!

Torsdag: ”Vilar” benen genom att stå upp i 1,5 timme och kolla på Malmö symfoniorkester och Infruset på Malmöfestivalens stora scen. Fin föreställning men det där med att stå upp alltså. Jobbigare än maraton. Äter festivalmat på Papa Piada som  smakar riktigt bra.

Fredag: Fredagslöpning med morgongerillan som vanligt. Hinner plocka ett par gator till Citystrides innan vi träffas. Skippar badet pga regn men cappuccinon efteråt är lika god som alla fredagar.

Och så har jag jobbat förstås. Snott ihop en budget, blivit klar, hittat fel, gjort om och gjort rätt.

Ikväll laddar jag för kalas. Har man uppfunnit och bjudit in till springkalas sedan man fyllde 40, finns det risk att man blir bjuden tillbaka. Och när ens vänner inte längre är 23 blir kalasen heldag.

I morgon springer jag 50 kilometer med Hanna och hennes löparfriends. Och så fikar och äter vi förstås. Ett vinnande koncept!

Aktuellt

Jag ska sälja min cykel och gå upp 30 kilo

Tanken var återhämtningscykling till Tomatens hus  för den traditionsenliga tomatpajen. Det blev något helt annat…

När jag kollade väderprognosen för någon dag sedan såg det ut att bli med-och sidvind. Sen hände något, och jag vill reklamera hela SMHI.

Cruisar ut ur stan i den enda medvind som dagen ska erbjuda. Därefter återstår 55 km av motvind, svordomar, snor och dåligt humör.

Jag var skadad under somrarna 2019 och 2020. Då cyklade jag så mycket att jag nästan blev cyklist. Jag var stark i backarna och Fredrik hade inte en chans. Jag trivdes med den känslan. Att det jag var jag som vände mig om och undrade var han blev av. Att det var han som hade tungan på hjulet. Jag levde på gamla meriter under 2021 och 2022. Förra året kände jag att han började komma i kapp…

Idag är läget annorlunda. Medan jag brottas med negativa tankar och blir galen på min extrema snorproduktion i blåsten, rullar han oberörd vid sidan om.

Vinden är ogenomtränglig när den kommer framifrån, men nästan ännu värre när den kommer från sidan. Jag kastas i sidled och får parera varje vindpust. Mannen bredvid rullar oberörd. Rubbas inte en millimeter av vinden. Han vet ingenting om sjuklig snorproduktion som gör att näsan inte går att andas igenom. Jag behöver snyta mig men att snyta sig i kuling är en chansning av rang, där sannolikheten att få snor all over the place är 100%

I utkanten av Billeberga får jag nog. Trycker på paus och sätter ner foten. Jag behöver energi. Jag behöver snyta mig i lä. Och jag behöver ladda om. Då säger han något om att det går sakta…

Trots att det rimliga hade varit att ta närmsta vägen kan jag inte motstå tvångstanken att ta mig uppför Rönneberga backe. Halva backen borde dessutom ha lite medvind. Trodde jag. Tills jag inser att vägen ligger i lä bakom en bondgård och att jag inte alls får blåsa upp för backen som planerat. En selfie på toppen och sen har han mage att säga att vi är sena till lunchdejten. Typ en halvtimme. Han säger att jag ska cykla före medan han messar dottern. Känner mig skyldig och kränkt på samma gång. Blir dessutom otroligt irriterad när jag behöver trampa för att komma nerför. Mannen med 30 fler kilo på kroppen rullar som en kanonkula och det är då jag bestämmer mig: jag ska äta upp mig! Eller sälja min cykel…

Till tomatpajen kommer jag arg och snorig, men allt är snabbt glömt och förlåtet. Utom snoret. Det kräver sin tvättrutin på restaurangens toalett innan jag är redo att sätta tänderna i pajen.

Och ja, den var precis lika god som alla år. Men jag hade behövt några bitar till av citronpajen om jag ska fixa mitt 30 kilosmål innan cykelsäsongen är över…

Aktuellt

När gubbklubben får fart under galoscherna

Gubbklubben. Lördagsturen. Kärt barn har många namn. Men vi snackar springande män i sina bästa år, med eller utan skador, och en hund. Jag är med så ofta jag kan, vilket har visat sig inte vara särskilt ofta alls. Men idag stod stjärnorna rätt…

På mitt schema står 34 kilometer varav 15 kilometer ska gå i marathonfart + 10 sek/kilometer. Jag föreslår att jag hänger på gubbarna för 15 kilometers uppvärmning och sen fortsätter i min ensamhet. För att jag ändå inte orkar prata i den farten.

Svaret kommer som som en blixt:

”Anfäktar och anamma! Det låter lite som att du underskattar gubbarna!”  

Och det var naturligtvis inte meningen. Tänkte mest att jag inte var så social och att de kanske inte ville springa 34 kilometer. Men såklart: Gubbarna ska med!

Ungefärt parallellt på tidslinjen får jag frågan från Andreas, på utflykt i den stora staden. ”Händer det inget kul i Malmö på morgonkvisten?” Han vill springa 10-15 kilometer och jag erbjuder honom 34. Han nappar. Killar är sjukt lättlurade.

8:30 är vi redo och gänget består av:
1. Erik som ska springa 4 kilometer och sedan återbördas till sitt hem.
2. Andreas, den lättlurade Kävlingebon som förfasas över storstadens brist på buskar, och som dessutom saknar både energi och vätska.
3. Olof som nyligen tappats på blod
4. Fredrik (en annan) med tillhörande hund.

Och så jag. Som dött löpardöden under slöjoggen dit och tycker att vätskevästen väger minst fjorton ton. Det kommer bli bra det här…

Första femton avverkas i ett huj. För de femton efterföljande kilometrarna med fartökning har jag INTE lyckats programmera Garmin att hålla taktpinnen. Garmin har legat nere hela förmiddagen och jag kommer behöva ha koll på kilometertiderna själv. Surt.

Anyway. Det råder oenighet i gruppen om man kan starta en intervall i nerförsbacke och medvind (KAN MAN DET?). Gubbarna är rörarande överens om att så är fallet medan tanten i sällskapet tycker det är fusk. Jag låter mig övertalas, men tänker att jag då måste öka farten för att motsvara känslan jag letar efter. Jättelogiskt i min värld. Men det knorras lite där bak.

Längs stranden i Sibbarp och under den första delen av Ribban har vi vinden i ryggen. Jag klockar snabba kilometertider fast jag vet att det bara är vindens förtjänst. Stundtals ligger Fredrik med hunden framme och drar. Det kan möjligen vara hunden som drar, men oavsett: tempot är perfekt. Åker med. Tills han plötsligt avviker hemåt. Alltså hallå.

Olof ska lämnas på Brygga 5 för bad med familjen. Då har vi sprungit halva intervallen och i min värld är det självklart att byta håll och kriga mot motvinden en stund. När jag vänder på klacken möter jag Andreas som undrar om vi inte ska fortsätta HELA Ribban. Eh, nej. Det är ju fusk….

Med motvinden i ansiktet blir varje steg tvåtusen gånger jobbigare. Jag kämpar för hålla anständig fart men det känns som jag inte ens kommer framåt. Med Öresundsbron i sikte konstaterar jag att graden av upplevd trevlighet vid Broloppet 2025 kommer att vara 100% beroende av vindriktningen. Jag kommer hålla tummarna varje dag för att den blir åt rätt håll!

Vid 30 kilometer stannar jag klockan och lämnar av Andreas vid ställplatsen på Limhamn. Jag har 4 kilometer kvar på passet, men bara 2 kilometer till Brygga 5 och min baddejt med Fredrik (den vanliga). Som tur var har jag glömt husnyckeln hos den andra Fredrik och får en lagom omväg som gör att klockan slår om till 34,00 en meter efter jag är framme.

Check på ett ordentligt bra pass. Med bästa sällskap!

Har dock hört att en av gubbklubbens medlemmar hotat med att stoppa en kettlebell i min vätskeväst till nästa gång…. För sånna här roliga upplägg kommer man visst inte runt med ostraffat!