Hanna 50 kilometer!

När jag fyllde 50 kom Hanna på mitt springkalas. Trots att det regnade hela dagen lyckades jag visst inspirera henne att fira på samma sätt. Igår var det dags, med lite annorlunda upplägg och minst lika trevligt!

Bakom varje galen löparfemtioåring finns en assistent. Det vet Fredrik….   I fallet Hanna heter assistenten Patrik, och han har dagen till ära gått all in. Vi får knappar med Hannas porträtt, att pryda våra svettiga löpartröjor med. Samlingsplatsen är prydd med vepor och tygskynken med Hanna,  och som pricken över i:t har mannen en Hawaii-tröja med hennes porträtt. Det sätter ribban, det här kan inte annat än att bli ett bra kalas. Lite senare ska han även visa sina färdigheter i att säkerställa energitillgången för hela gänget. Men nu skulle det ju handla om Hanna.

Hanna fyller alltså 50 och det firas såklart bäst med ett springkalas. Gästerna består av typ hela Söderåsens FK, och jag…  ett alien-skap jag ska bli medveten om först till lunchen.

Det är fyra olika rundor på mellan 12-13 kilometer vi ska ta oss igenom. Alla på den fantastiska Söderåsen! På programmet finns snacks mellan första och andra rundan. Lunch mellan andra och tredje. Sen kladdkaka innan sista och en avslutningskorv på slutet. Ingen kommer alltså att gå hungrig. Och jag kommer att kunna springa 50 kilometer UTAN min skavande vätskeväst. Lyckan är total!

Klockan 8 börjar festen och det är tydligen för tidigt för många. Vi är 15 som springer, jämfört med de närmare 50 som ansluter till runda 2.

Jag känner ungefär två personer men det gör inget. Att mingla bland löpare är världsenkelt jämfört med vanliga mingel där jag alltid känner mig hopplöst bortkommen och aldrig vet vad jag ska prata om. Vi pratar lopp, upplevelser och skador samtidigt som vi håller stenkoll på liveresultaten från Ultravasan och Ironman som ju pågår samtidigt. Utan större framgång, Söderåsen saknar nästen helt internet…

Det är på lunchen jag upptäcker att jag sitter som en katt bland Söderåsen FK:s hermeliner. Någon från klubben håller ett jättefint tal till Hanna, överlämnar grymma presenter och avslutar med att kalla upp alla Söderåsenmänniskor för skönsång. Då reser sig hela lokalen och går fram…. Utom jag, Lotta som sitter bredvid mig, och Hannas föräldrar….   Men jaja, vi fick också sjunga med från vår kant!

Är lite trött när det är dags för fjärde rundan men jag har målbild kladdkaka och då finns det inga ben som protesterar. Det är en grym skapelse Hanna bakat och jag dränker den i den mest perfekt lösvispade grädden. Jag kommer aldrig orka korven efteråt….

Till femte rundan byter jag bort trailskorna till mina vanliga. Det blir som bomull under fotsulorna. Kladdkakan har dessutom gjort susen och jag känner mig pigg och redo att casha in de sista 12 kilometerna. Många har stigit av efter tredje rundan och vi är nu bara 8 personer. Och det är inte alla som ätit tillräckligt mycket kladdkaka.  Så när folk vill gå i den omtalade Pantrabacken känner jag mig manad att utmana den. Tassar upp. Eller älgar. Det beror på hur man ser det. Flåsar som en blåsbälg men lite förnedrande att börja gå nu…. Tar mig upp och väntar in de andra för den avslutande biten tillbaka till klubbstugan.

Där luktar grillat. Assistent-Patrik har korvar klara och mashmallows på gång. Jag har lovat familjen att köra hem direkt men grill-lukt kan ibland vara oemotståndlig. Och den där kladdkakan har försvunnit ut i löpspåret för länge sen.

En snabb korv och sen väntar den stora utmaningen. Att hitta hem. Enkelt med google maps såklart. Om man har internet….

Jag behöver börja köra på måfå med första målsättning att det ska bli hyfsat åt rätt håll tills dess att jag kommer till någon form av civilisation. Stannar till ett par gånger för att se om internet är tillbaka men nej. Hinner förbi Klåveröd och Lotta på Åsen innan jag äntligen ser 5G uppe i hörnet på mobilen. Jag HAR åkt och rätt håll och är glad att jag bara har 35 minuter kvar av de ursprungliga 50. Det hade ju lika gärna kunnat vara 65 om lokalsinnet lett mig på andra hållet.

Hur som helst. En fantastisk dag. Och jag inser att jag kommer bli en ultralöpare av rang om hela löparbekantskapskretsen börjar fira på det här viset. Man kanske skulle skaffa sig lite yngre kompisar….