När man inte springer och tiden inte räcker till cykling får man träna framför teven. Det är sen gammalt. Äldsta dottern har tipsat om en youtuber i rosa brallor som jag och den yngre dottern ska testa. Vardagsrummet is the place. Begränsad utrustning finns. I slumpvis utvald vikt.

Fredagsmyset börjar med Bulgarian squats. Och redan där hamnar vi lite i klistret. Soffbordet är fullt med cappuccinomuggar från det precis förestående fredagsfikat, och kan inte nyttjas att slänga upp bakbenet på. Vi testar varsin fåtölj vilket ger en slags extra dimension i träningen. Det är snurrfåtöljer…

Vi kör 45 sekunder på ena benet. På andra benet är det 20. Logiken hittar vi inte riktigt, men fortsätter vi så här kommer vi bli jättestarka på höger. Säkert bra till nåt.

Hantlarna kommer fram, det har blivit dags för axelpressar. Jag känner mig berättigad till de tyngre hantlarna eftersom jag är äldst. Och starkast. Och säkert har betalat för dem också. Dottern tycker att det är mesigt att lyfta sina enkiloshantlar och lägger in protest. Jag föreslår att vi ska alternera. En kör med hantlar och en gör nått annat, och sen stoppar vi filmen och växlar innan vi går vidare. I smyg inser jag att passet kommer bli dubbelt så långt på så vis och tycker det är en jättebra id´´e. Men dottern kan också räkna och tycker inte planen är lika bra.

Så hon tar sitt pick och pack. Går in på sitt rum och hittar en träningsvideo utan redskap. Och hon verkar ha dragit vinstlotten, för den är inte slut än!

Men nu taggar vi helg hörrni. Vad hittar ni på`?

Det är något magiskt med raps. Som gör att man liksom MÅSTE ta sig ut i fältet och fota.

Och det är inte bara jag. I varenda fält står det folk. Som ett köpcenter på mellandagsrea fast mycket finare. Vissa kommer hela familjen. Barnen uppradade med solen i rätt vinkel. Pappa med kameran. Och det stora snajsiga objektivet.

Själv försöker jag balansera mobilen på en pinne som är för vek för att stå emot. Allt faller.

Lutar cykeln mot en stolpe och ställer mobilen mot cykeldäcket. Fel vinkel och huvudet hamnar utanför bild.

Ställer skon på soptunnan och ställer mobilen i skon. Blir smutsig om strumpan, och lyckas inte  inte hinna ut i fältet innan självutlösaren går av.

Får till en bild där allt utom armbågen kommer med, men där man liksom inte ser att det är raps jag står i. Mest en massa ogräs.

Jag ger upp. Och hoppas ni tror mig när jag säger att det är MAGISKT med raps. Även om jag inte lyckas förmedla det på bild…

Jag har varit avundsjuk på de skadefria löparna. Inte bara för att de kan springa, utan för att de sedan en tid har sprungit i shorts och kortärmat. På cykel i motvind har det aldrig varit aktuellt. Jag har harvat runt i jacka, benvärmare, dubbelbuff och tjocka vantar. Tills idag…

18 grader och värsta sommarvärmen. Lämnar typ alla plagg hemma., utom korta cykelbyxor och kortärmat,. För ordningens skull! Kommer ut genom dörren på fem minuter jämfört med den halvtimme det brukar ta.

Bländar mig själv med mitt vita skinn och är glad att ingen bilist kör i diket av blotta åsynen. Sen njuter jag. För lättklädd cykling är en helt annan grej än påpälsad. Det är sommarfeeling när den är som bäst.

Nu slipper jag vara avundsjuk på löparna mer. Utom på den där detaljen att de springer då…

Jag ska bara testspringa höften ett par minuter och gå på ett 45-minuters uteträningspass. Jag kommer med god marginal hinna städa hela huset innan familjen kom hem. De som ska åka jättelångt bort för att orientera.

Men hallå. Testlöpning tar ju jättelång tid. Först ska man gå en massa hela tiden. Det tar liksom 45 minuter att springa några treminutrare.

Efterpasset är jag lite pratsugen. Det var ju typ evigheter sen man såg en människa. Det finns många livsviktiga saker att avhandla. Hår på benen och sånt.  När det är klart måste jag ta en bild vid den superfina Kävlingeån för att liksom ha något att pryda blogginlägget med.

Naturligtvis blir jag ertappad när jag håller på ta en selfie. Av en annan löpare med höftproblem. Och att prata höftproblem tar tid. Jämföra och tycka synd om. Peppa. Och övertala oss själva om att vi kommer att stå på startlinjen i Helsingborg den 5 september.

Eftersom provlöpningen till gymmet inte var så jätteskön borde jag ju PROMENERA hela vägen hem.

När jag går där och spankulerar känner jag mig lite stressad över den uteblivna städningen och provar en ny treminutrare. Som känns över förväntan. Efter en sjuhelsikes massa knäböj och utfall samarbetar höften hyfsat igen. Springer och promenerar hem. Ja det tar ju fortfarande tid alltså.

Kommer hem. 14 minuter innan familjen. En bloggpaus tar minst 15…

Nu städa hörrni!