Den här veckan innehåller två viktiga grejer:

1. Anmälan till Broloppet 2025 öppnar
2. Löpningens dag

Broloppet är en once-in-a-lifetime-grej som faktiskt hänt ett par gånger. Det är alltså en halvmara över självaste Öresundsbron. Start i Danmark och mål i Sverige. Senast det begav sig var 2010, med medvind 15 m/s i ryggen. Det skulle visa sig bli mitt pb på halvmara och enda gången i livet under 1:30. Men jag har aldrig räknat det som pb. Den blåsten hade fått Agda i rullator att göra stordåd. Broloppet 2006 var för övrigt min allra första halvmara. Det var så längesen att inte ens bloggen fanns. Därför vet jag inte mer än att jag hade som längst sprungit 13 kilometer innan, men ändå tog det för självklart att det skulle gå. Så mycket Pippi har jag aldrig varit varken före eller efter!

Anyway. Den 15 juni 2025 är det Öresundsbrons 25-årsjubileum och ena körfältet stängs till förmån för alla glada löpare som vill vara med och fira. Broloppets 40000 startplatser släpps på torsdag och jag ska ha en av dem. Och alla andra jag känner också. Missa inte. Det kommer bli en fest!

Löpningens dag är inte lika sällan förekommande. Det händer faktiskt den första lördagen i februari varje år och det är bästa Ingmarie som uppfunnit själva dagen. Det finns massor av roliga evenemang men jag vill såklart slå ett extra slag för mitt eget. Vi provspringer Stävie Trail-banan 6,4 kilometer nu på lördag kl 10:00. I mål väntar semmelgeneratorn där semlor slumpas ut till den med lite tur. Här hittar du mer info! Är du ens lite i närheten så tycker jag du ska komma förbi. Känns 6 kilometer för kort, går det bra att kombinera med några av Stävie Trails alla jubileumsrundor, eller bara ta några varv till…

Det var veckans viktigaste. Veckans läskigaste är att jag ska vara med i en podd. Inspelning på söndag…

Det fanns en tid när antalet fyllda år visade sig som ljus på tårtan. Plötsligt blev tårtan full och jag behövde ändra strategi. Sedan jag fyllde 40 har jag firat mina någorlunda jämna födelsedagar (var femte år) med springkalas.  Springkalas är världens bästa kalas, i alla fall så länge ens vänner håller sig hyfsat unga.  Idag firade vi Andreas 40 år och 40 kilometer. Men någonstans i mitten av Kävlinges brantaste backe, vid 38 kilometer gjorda, önskade jag att han hade varit lite yngre…

Hur som haver. Kalaset börjar 8:30. Bara en sån sak. Tant är för gammal för kvällskalas och somnar gärna i soffan redan kl 21. Att kliva upp kl 06 på en söndag för att springa, är helt perfekt. Malmö är helt folktomt på min väg till tåget och jag börjar fundera om jag råkat ställa klockan två timmar tidigt, för vid halvåtta borde väl ändå någon vara vaken???

Promenerar från Kävlinge station till Andreas. En lagom uppvärmning på 1,6 kilometer. Det är svinkallt i min tjockaste vinterjacka och jag är nervös att jag valt en för tunn festklädsel.

Vi ska springa två rundor. En på 19 kilometer och en på 21. Med en semmelpaus på mitten och avslutande sopplunch. Upplägget är lysande, det här kommer bli grymt.

Fyra personer står redo för första rundan. Det är en av mina klassiker från tiden i Kävlinge. Min go to långpassrunda, och jag älskar nostalgin. Minns mina bästa dungar för kisspaus och huset där Andreas försökte tjuva vatten under ett långpass 2018. Återupplever den evighetslånga raksträckan mellan Dösjebro och Gryet, där jag uppnått mina allra flesta runner’s high. Vi passerar vårt gamla hus och jag uppmanar till fartsänkning så jag ska kunna kika lite extra. Huset är ommålat men vår favorittapet har de visst behållit. Och tro tusan att gräsmattan var aningens bättre skött nowadays…

19 kilometer senare är det fikastopp och avlösning i löparfabriken. Vi är tre som ska fortsätta på andra varvet, en ska komma till och en ska hoppa av. Men först fika.

Det serveras kaffe, salta nötter, chips, banan, godis, och det viktigaste av allt: semlor. Semlorna är gjorda till perfektion, med en gudagod mandelmassa och underbart lösvispad grädde. En sprits göre sig icke besvär, det är så här löst det ska vara och då går det inte att spritsa. Årets första 10 poängare är korad. Det är är lätt värt ett varv till för ytterligare en!

Till andra varvet har vi fått in nytt friskt blod i löpargänget. Det är Jonas med pigga ben som ska släpa runt oss andra, som efter semlan faktiskt är något trögstartade. Men det tar bara någon kilometer innan semlan kickar in och ordningen är återställd.

Andra varvet är ”Kävlinge runt”, något modifierad pga den översvämmade Kävlingeån. Vi kommer att korsa den två gånger och jag anhåller om fotopaus för att fota den å som så flitigt figurerat i riksmedia senaste dagarna. Det är blött, men vi springer tryggt uppe på bron. Passerar delar av Stävie Trail och tanken kittlar att vi bara om en månad ska hålla lopp här.

Snart tittar solen fram och den råa känslan från i morse är som bortblåst. Helt plötsligt snackar vi vår och mössan förpassas ner i vätskevästen. Sen tickar det på. Kilometer efter kilometer. Och farten är förvånansvärt hög. Vi snittar 5:23 och vi skyller allt på mannen med de pigga benen. Vid 38 kilometer når vi Kävlinges brantaste backe. Mördarbacken.

Och som Malmöbo känns det synd att gå i den. När jag som omväxling har möjlighet att träna mina backmuskler. Jag bestämmer mig. I Kävlinge finns inga gåbackar. Så jag tassar upp. Stannar på toppen och andas ikapp. Två kilometer till lunch. Vi cruisar runt lite i jakten på den perfekta siffran. Två meter till höger om Andreas hus är jag klar. Andreas himself har en snålare klocka och får ge sig ut på en extra sväng. Taskigt ändå, på hans eget kalas.

Fredrik ansluter lagom till efterfesten. Till soppan och semla nummer 2.

Han har inte brytt sig om att fixa frisyren som pekar åt alla håll. För att han villa smälta in bland 4 svettiga löpare. Tycker vi är fräscha ändå efter alla mil. Soppan är grym. Semla 2 är grym. Jag är trött. På ett sånt där underbart vis!

Tack Andreas för att du inte ställde in!

Jag springer vidare i min jakt på den perfekta semlan. Och nu är vi nära…

Farina var målet för dagen men då stället inte har mer än ett par ödsliga stolar längs väggen lämpar sig semlorna bäst för takeaway. Därför gjorde det inte så mycket att jag pga väder flyttade löpningsdelen till morgonen och sköt upp själva ätandet till eftermiddag. Vem vill springa i kraftigt regn och 15 m/s liksom. Och hur hade semlorna klarat den utmaningen…?

Anyway. Att äta hemma vid köksbordet är ju inte lika fancy som att sitta på kafé men den här semlan vägde upp det med bravur.

Bullen är lagom tuggig och smakar gott av kardemumma. Storleksmässigt är det en av de större jag ätit men den slinker ner.
Mandelmassan är ett kapitel för sig. En perfekt blandning mellan ”massa” och crunch i form av hackad mandel. Och ett uns av salt som gör den lite extra spännande.
Största plus också för att grädden är osötad och lättvispad. Precis som det ska vara för att själva helheten inte ska bli för söt.

Jag ger den 9,5 piggelinor av 10.  På söndag får den konkurrens av en hemmabakad, efter 20 km löpning. Sånt brukar smälla högt!

Det är några timmar kvar i morgon förmiddag men sen smäller det. Det är dags för helg.

Och inte vilken helg som helst utan en helg i löpningens och semlornas tecken. Kanske inte helt otippat förvisso.

Jag ska prova Malmös potentiellt bästa semla på Farina efter en fredagsrunda i ösregn. Semlan låter aningens mer lockande än regnet men jag vet att den kommer vara dubbelt så god efter att ha uthärdat eländet.

På lördag är det semmel-detox för att var redo igen på söndag, när Andreas firar 40 kilometer med semmelstopp på mitten. Jag älskar att ha löparvänner som vet hur man firar! Eller så kände han sig bara lite tvingad när jag bjöd in mig själv på ett kalas som inte ens var påtänkt….

Anyway. Semlor och löpning. Vad kan gå fel en sån helg?