Jag skriver min blogg mest som en dagbok för mig själv. Jag tänker att ingen annan bryr sig så mycket mycket om mina äventyr. Att inspirationen kanske inte flödar då jag varken publicerar flashiga recept eller mirakelmetoder att nå marathonformen på fyra veckor. Men ibland får jag tecken på att folk faktiskt tagit till sig något av det svammel som publiceras här.

Bloggläsaren Anna har berättat för sina systrar om gubbarna på Skåneledenskyltarna och att de är riktade åt det håll man förväntas gå. Detta efter mitt inlägg i vintras.

Efter förra helgens utflykt på Kullaberg fick jag dementera det falska rykte jag hade spridit. Gubbarna var helt wild and crazy och gick åt alla möjliga håll. Jag fick dåligt samvete och håller som kompensation båda tummarna för att Annas systrar är välbehållna och inte kommit vilse.

I helgen betade vi av en ny del av leden. Där var det ordning på gubbarna minsann. Så nu lanserar jag teori tre. Gubbarna SKA gå åt det håll pilen visar.  Att det inte stämmer på Kullaberg kan bero på:

1. Kullabergsavdelningen av Skåneleden har köpt andrasorterings-skyltar till reapris. För att spara pengar till något mer fancy. Typ pizza på Krukan.
2. Kullabergsleden markerades INNAN någon snilleblixt kom på att gubben borde gå i pilens riktning och designade nya skyltar.
3. Han som tryckte skyltarna till Kullaberg hade druckit för mycket midsommarsnaps innan han skred till verket.

Undrar om jag någonsin får ett svar på frågan. Vilket alternativ tror du på?

(Och nu måste du svara för annars tror jag att ni alla är bortkollrade i naturen efter mina inte alltid överensstämmande teorier…)

Kanske börjar jag bli tjatig men vi har vandrat igen. Betat av 48 nya kilometer av Skåneleden i vårt projekt att ta oss igenom hela.

Logistik: Tåg till Hässleholm och byte till Vittsjö. Sen promenad tillbaka till Hässleholm.

Svårighetsgrad: mycket grusväg och mestadels enkel vandring. I närheten av Vedema underbara skogsstigar med några riktiga pulshöjare.

Markering: ganska dåligt underhållen, och inte samma standard som övriga sträckor vi gått. Bortskavda och bleka färgmarkeringar samt försvunna pilar.  Vi irrade en del…

Starten på SL2 Nord-Sydleden är i världsmetropolen Hårsjö. Dit kan man inte ta sig med kommunaltrafik. Därför får vi gå från Vittsjö, en sträcka på 8 km, som liksom inte räknas. Men tiden går fort och snart är vi på banan.

Det är första gången vi vandrar med övernattning och vi har rotat friskt i ryggsäcksförrådet för att hitta något att bära den hyfsat stora packningen i.  Ryggsäcksförrådet är digert. Det är gamla reliker från förr, vinster från lopp, och testryggsäckar från olika PR-byråer, som blivit hängande.  Jag passar på att testa en sponsrad Thule-ryggsäck och Fredrik går loss på Haglöfs klassiker Sho-sho 6000 från 1995. Vi hinner inte ut ur Vittsjö innan han börjar klaga. Prylnörden gillar inte gamla prylar. Jag övertygar honom om att återbruk är trendigt!

Eftersom vi vandrar med lätt kök kan vi i princip bara värma vatten (och havremjölk). Därför är vi förpassade till påsmat. Det funkar men ger ju inte riktigt den rätta lördagsfeelingen. Därför har jag packat ner lite Kärleskmums i smyg.  Som efterrätt. Istället för duntofflorna som därmed fick stanna hemma.

Efter intagen påslunch i Olastorp plockar Fredrik fram medsmusslade chokladpraliner från bästa Chocolatte till efterrätt. Det är uppenbart att ingen av gottegrisarna riktigt stått ut med tanken på en helg utan utsvävningar.

Efter Olastorp börjar den totala förvirringen. Vi börjar planera vårt nästa lopp – Stävie Frontyard. Och vi blir totalt förlorade i excelark, tidtagning, och vilket fika som ska serveras att vi helt glömmer att leta efter orange markeringar. Vi går fel. Hela tiden. Vi kommer aldrig längre än en någon kilometer innan vi tappat spåret igen. Tillslut blir vi galna och beslutar om planeringsförbud. Vi får bara prata om saker som inte kräver totalfokus. Typ skavsår och kaffe.  Men excelarket kommer att bli galet bra…

Större delen av första etappen till Vedema är lättpromenerad på breda skogsstigar och grusväg. När vi är 5 km från målet kommer vi in i underbar trollskog. Fast först efter att ha hittat en bortkastad Skåneledenskylt och liksom lagat leden. Vi traskar genom fantastisk illgrön skog, lika grön mossa och får för första gången testa pulsen i några riktigt branta backar.

I Vedema finns vindskydd, toalett, vatten och en stor öppen yta att campa på. Här sov vi när vi sprang samma sträcka 2017.  Då behövde vi regnskydd. Det gör vi inte nu. Därför passerar vi civilisationen där tre tält står uppradade, och fortsätter ett par hundra meter till vår ”egen” skog. Sen ligger vi raklånga i mossan och tittar upp på trädtopparna tills solen går ner och det är dags att krypa till kojs. I världens minsta tält.

Fortsättningen från Vedema-Hässleholm börjar lika vackert som etappen innan slutar. Sen kraschlandar vi i verkligheten när vi tvingas vandra 15 minuter längs en hårt trafikerad väg. Just när vi börjat planera hur vi ska fira vår 20-åriga bröllopsdag. Det håller på att sluta i skilsmässa. Prylnörden jag är är gift med blir nämligen galen av ljud och utsikterna är små att lyckas förhandla in spa och lyxmiddagar i det läget…

Några större förhandlingsmöjligheter är det inte heller tal om när temperaturen plötsligt peakar och vattnet är slut. Då är det tur att prylnörden smugit med sig en vattenrenare. En i hemlighet inköpt pryl som just idag ska visa sig välbehövlig. För honom. Jag hade aldrig vågat…

Framme vid Finjasjön ser han sin chans att prova sin utrustning.  Han sänker ner ett ”sugrör” i sjön och sörplar genom en mackapär in det bruna och not so läckert doftande vattnet i munnen. Det verkar ha funkat, han har ännu inte visat tecken på förgiftning!  Och bröllopsdagsförhandlingarna gick bättre efter det!

Slutet gott allting gott. Nu ska jag tvätta föttterna!