Dagens cykelrunda skulle kunna klassas som fusk. Från A-B med hejdlöst skånsk medvind. Johaugs ljuskäglor har inte en chans i jämförelse…

Det går så fort att jag knappt behöver trampa. Men så tänker att jag borde trampa för att få lite träning när jag ändå bytt om.  Och när jag trampar går det så fort att jag blir farträdd. Det kittlar i magen som värsta karusellen. Missar jag en grop i asfalten kommer jag att flyga långt…

Så jag börjar drömma om uppförsbackar. Så jag ska slippa åka så fort. Men när de väl kommer är de slut. Två tramptag så är jag uppe.

En helt crazy upplevelse. Helt i linje med Broloppet 2010. Där jag gjorde mitt all time halvmarapers men aldrig har räknat det….

Idag drog jag till på stort och provsprang 6 x 300 meter. Fortfarande smärtfritt. Det firas bäst så här:

Det är ganska skönt att springa i de här distanserna. Man hinner liksom klart på en kvart och har hela dagen kvar till annat. Till skillnad från fornstora långpass och tretimmars rundor på cykeln. Man blir heller inte trött, uttorkad och i en ständig jakt på mat resten av eftermiddagen…

Tvärtom är jag pigg, glad och längtar ihjäl mig efter att få göra det igen.

Och bara för att jag tagit på mig löparkläder känns det som jag sprungit på riktigt fast jag knappt gjort det, och trots att jag egentligen lika bra hade kunnat göra det i träskor och morgonrock.

Därför njuter jag lite extra i solen med mina egenhändigt odlade jordgubbar. Nysprungen och lycklig.

Det behövs så lite när man inte kan så mycket. Ju mer man kan desto mer krävs det. Man kanske skulle stanna här.

Fast ändå. En långpass är ju ändå ett långpass. Även om man varken orkar eller hinner rensa ogräs efteråt…

Eftersom jag har samma skada som förra året tänker jag att det vore klokt att lära av mina erfarenheter inför återkomsten som löpare…

Det som hände förra året, när jag började springa efter tre månader av konstant cyklande, var att hälsenan pajade. Att gå från 0 till marathon på 39 dagar var såklart inget att rekommendera men har man en Helsingborg-marathon-svit att bevara så var det ju tvunget att bli så.

Och läget ser ju likadant ut i år. Om inte Corona ställer in loppet och räddar min hälsena…

En sommar av cykling byggde med all önskvärd tydlighet inga stöttåliga vader förra året. Därför borde jag vara klok och förebygga. Göra tåhävningar och hoppa hopprep. Det ena tråkigare än det andra…

Tåhävningar är det värsta som finns. Jag somnar bara jag tänker på det. Men jag måste. Behöver bara komma på en rutin för hur och när, och det kommer inte vara när jag borstar tänderna. För då slösurfar jag….

Hopprep är kul om man har ett sånt där proffshopprep som liksom snurrar av sig själv. Inte ett sånt där man hade på gympan som fastnar överallt. Jag måste alltså köpa hopprep.

Det får bli min sommarlovspresent till mig själv. Även om det var väldigt länge sedan jag hade sommarlov….

Alltså inlägget från i förrgår var det roligaste jag har skrivit. Inte för att inlägget var så roligt i sig, utan för att det blev värsta nöjet att läsa kommentarerna och lära känna er lite bättre. Alla som inte varit inne och läst kommentarerna, ni har helgen räddad. (Fast eftersom det står 6-7 i ostkroks-ostbåge-duellen, så jag har filtrerat kommentarsfältet så att bara norrlänningar kan kommentera framöver….)

Anyway. Ny dag nytt inlägg. Och nyhetsvärdet i det kan knappast konkurrera med släppet av årets sommarpratare, Palmeutredningen eller Coronaläget. Men ändå. Jag har sprungit 3×400 meter. Att ta instabilden efteråt tog två gånger så lång tid som att springa.  Att programmera passet på Garmin minst det fyrdubbla.

Men ändå. Det kändes faktiskt inget, nu när jag har löpvilat en vecka till.

Känslan av att ”det kändes inget” är rätt läskig. För då vågar jag liksom inte springa igen. I fall det skulle kännas nästa gång….

Så jag cyklar lite till. Och designar nummerlapp. Är den inte fin?