Idag drog jag till på stort och provsprang 6 x 300 meter. Fortfarande smärtfritt. Det firas bäst så här:

Det är ganska skönt att springa i de här distanserna. Man hinner liksom klart på en kvart och har hela dagen kvar till annat. Till skillnad från fornstora långpass och tretimmars rundor på cykeln. Man blir heller inte trött, uttorkad och i en ständig jakt på mat resten av eftermiddagen…

Tvärtom är jag pigg, glad och längtar ihjäl mig efter att få göra det igen.

Och bara för att jag tagit på mig löparkläder känns det som jag sprungit på riktigt fast jag knappt gjort det, och trots att jag egentligen lika bra hade kunnat göra det i träskor och morgonrock.

Därför njuter jag lite extra i solen med mina egenhändigt odlade jordgubbar. Nysprungen och lycklig.

Det behövs så lite när man inte kan så mycket. Ju mer man kan desto mer krävs det. Man kanske skulle stanna här.

Fast ändå. En långpass är ju ändå ett långpass. Även om man varken orkar eller hinner rensa ogräs efteråt…