Alltså vintern tog slut. Och alla löpares mardröm tog vid…

Här är min lista över värsta-grejer med löpning;

Sludd (oklart om det är ett svenskt eller skånskt ord, men det illustreras av bilden ovan – så är alla med på vad jag menar)

Frusen sludd

Skosnören som går upp

Skosnören som gått upp när man fryser så mycket om fingrarna att man inte kan knyta dem

Blåsor. Så små men så irriterande onda.

Lopp som är kortare än utsatt. Så man får distansen 9,95 på sitt millopp…

För långa bajamajaköer så man inte hinner fram innan starten.

Loppfotografer som justerar inställningarna precis när man springer förbi med sina lättaste steg.

Loppfotografer som dyker upp från ingenstans när man torkar snor på vanten.

Kullerstenar

Folk som snyter sig i luften utan att kolla bakåt först…

När man glömt gelen i dropbagen

När batteriet tar slut i klockan

När man transportspringer till bilen och har glömt bilnyckeln hemma

När man transtportspringer till kaffebar och kaffebaren är stängd

När man snubblar på en osynlig sten och stukar foten

Vad är dina värstagrejer med löpning?

Alltså vi köpte tomten! Och nu står vi med ett helt jäkla träningsläger i vår ägo. Nervöst och helt galet. Men den var liksom för perfekt.

Förutom alla fördelar jag kommit på tidigare i form av fantastiska löprundor, bad, SUP, kanot och vandring har jag kommit på en till! Det är cykelavstånd dit! 6 mil och ett helt perfekt cykelpass på små underbara skånska vägar.
Stället har verkligen allt.

Utom ett  hus…

Så nu är vi igång. Surfar planlösningar och försöker komma på hur mycket yta man behöver. Det enda vi egentligen vet är att vi behöver plats för kaffemaskinen. Den är viktigare än både symaskin och diskmaskin…
Och så vill vi ha stora sällskapsytor och övernattningsmöjligheter till den som vill komma och hälsa på.

För att följa processen har kollegorna beställt ett instakonto och så klart ställer jag upp som stug-influencer i kretsen närmast sörjande. Måste bara komma på ett catchy namn. Alla förslag mottages tacksamt…

Anyway, med instakonto eller utan, det  här kommer bli grymt!

Behöver jag säga att vi firade med semla?

Ibland drömmer jag om häftiga förfrågningar om bloggsamarbeten. Där jag skulle få bo på flashiga hotell, äta god mat och få snygga löparkläder. Men verkligheten är liksom en annan…

Det är inte det att erbjudanden saknas. Tvärtom. Det är bara det att de väldigt sällan känns relevanta. Ofta har personen som frågar gjort sin research väldigt dåligt och erbjuder saker som jag aldrig i livet skulle ställa mig bakom. Den dag jag börjar skriva om bantningspulver kan ni räkna med att jag är på gränsen till konkurs och väldigt desperat. Och då ska ni inte tro på det jag skriver. För jag tror inte på sånt…

Eller den här förfrågan jag fick idag:

Hej Anna!

Vi har ett tillägg för hemsidor som gör att du kan:

Ta betalt för material
Möjligheter för följare att donera.

Vi kan väl ta ett samtal och se om det kan vara något för din blogg?

Rakt på sak och inga krusiduller. Fast ändå, att presentera sig hör väl till vanligt hyfs?

Å andra sidan. Det där med donera alltså. Jag behöver ju pengar till vår tomt som vi nästan spontanshoppade igår. Hur mycket bjuder ni för ett inlägg om e-cigaretter? Om ni finansierar i alla fall en blomkruka till entrén så är vi ju nästan hemma!

Fredrik säger att man inte kan flytta från Kävlinge bara för att få bättre löprundor. Han har såklart fel men det är en annan sak. Men när det gäller var man köper sitt fritidshus verkar vi vara inne på samma linje.

Vi ska kolla in ett ställe i krokarna kring Finjasjön, för att se om det skulle funka med ett fritidshus där. Och för den rätta feelingen görs undersökningen med friluftsglasögonen på. Fredrik tar vandringsskorna och jag snörar på löparskorna. Han går in i skogen och jag testar Finjasjöleden runt sjön. Leden sammanfaller med Skåneleden och är därmed avcheckad sedan tidigare. Men i år är omständigheterna lite annorlunda.

Sist vi sprang här var Alsumpskogen översvämmad och vi hankade oss fram i iskallt vatten upp till halva vaden. Och som om det inte var nog snubblade jag och landade på alla fyra. En traumatisk upplevelse som krävde några mil för att bli varm igen efter.  Idag är översvämningen frusen och lättare att springa på. Även om det knakar lite obehagligt i under fötterna….

Medan jag springer genom vinterlandskapet i min ensamhet har jag redan bestämt mig att vi ska slå till. Här vill jag tillbringa helger, somrar, jular och påsk. Jag vill springa, cykla, paddla kanot, bada, vinterbada och åka SUP.  Jag vill ha löparhelger, familjehelger, myshelger och dega-framför-brasanhelger.  När jag träffar Fredrik har jag redan mentalt köpt stället och flyttat in.

Fredrik från sin del av skogen har ringt mäklaren och fått besked att budgivningen är igång.

Ett ställe där du har en 18 kilometersrunda runt husknuten. Där du kan springa till kaffe på mindre än en mil. Går det ens att motstå?

Men framför allt. Hur blir man av med alla andra budgivare?