Får många frågor angående vår skåneledsutmaning. Både vad gäller utrustning, springbarhet och rekommenderade sträckor. Jag blir lika lycklig varje gång, för då får jag liksom återuppleva våra vandringar/löpningar i mitt huvud. Smygläsa på bloggen för att fylla i eventuella luckor i minnet. Men när jag ska ge rekommendation om sträcka blir jag helt ställd. Det går ju inte att välja!

Jag älskar Österlen, och våra soluppgångsvandringar förra sommaren kommer jag aldrig någonsin att glömma.
Den första där vi gick upp klockan 03.11 för att möta solen var helt magisk, och finns att läsa om här. Den rekommenderar jag varmt till alla. Utom möjligtvis sjusovarna…
Tanken som vi produktutvecklade någon månad senare för att få solen åt rätt håll: Etappen Kåseberga-Simrishamn.

Kullaberg från Arild är också en av de maffigare utflykterna och den galna kontrasten mellan kuperingen till Mölle och den sköna strandpromenaden vidare till Höganäs.

Och allt där emellan. Skogen. Grönskan. De maffiga löven som snart kommer färga hela stället grönt. Där en av favoriterna är i trakterna av Hässleholm och sträckningen på båda sidor Finjasjön. Där vi faktiskt inom överskådlig tid kommer att ha ett fritidshus.

Alltså jag kan inte välja. Men alla mina inlägg finns samlade här, för dig som är sugen på att ge dig ut.

Har du gått/sprungit på leden och i så fall vilken är din favoritsträcka?

Stegtävlingar är livsfarliga för mig…

Min avdelning tävlar som ett lag på jobbet. Mot andra avdelningar. Alla i laget har samma app så att vi kan följa varandras framgångar i promenadskorna. För att peppa varandra liksom. Fast jag kommer på mig själv med att tävla mot de andra i mitt lag, fast vi borde tävla MED varandra. Å andra sidan blir ju resultatet bra, för jag samlar fler steg när jag ser att jag halkat ner på listan. Men familjen alltså, de håller på att slänga ut mig.

Förvisso lite glada att jag anmäler mig frivilligt att gå ut med soporna varje dag. Men kanske är jag lite jobbig som vägrar förhöra läxor om vi inte går samtidigt. Eller när jag går ut med en soppåse i taget istället för att ta båda på samma gång.

Måndag kväll klockan 21.00 ligger jag back på chefen som har tagit 300 fler steg. Orkar inte gå ut utan går fram och tillbaka i vardagsrummet. Typ miljoner gånger. I byxor som tydligen prasslar lite.

Plötsligt kommer dottern utspringande och säger att hon håller på bli tokig! På mina prassliga byxor och hasande steg. Alltså hallå, jag hasar inte. Jag är ett spänstfenomen i mjukistofflor.

Men turerna i vardagsrummet lönar sig och jag får flest steg i laget. Fast det spelar ju ingen roll. För vi tävlar ju med och inte mot varandra…

Idag har jag ingen chans. Trots att jag gått både frukostpromenad, lunchpromenad och tur/retur till gymmet ligger jag 13000 steg bakom min påsklovsfirande kollega. Nöta kontorsstol är förödande i stegtävlingstider.

Går du igång på stegtävlingar?

Jag älskar att studera människor. Liksom kolla hur de gör i olika situationer. Och fundera varför jag själv gör som jag gör…

Hur gör du i följande situationer?

Före grupplöpningen:
1. Kollar in alla andra löpare. Funderar över om de är snabbare än du och om du verkligen kommer orka hänga med.
2. Pratar löpupplevelser med folket i gruppen. Inte så noga om du känner dem, det räcker att du sett skymten av dem i ett par löparskor någon gång.
3. Värmer upp knäna, i den där fula knäuppvärmningsrörelsen där man snurrar omkring på underkroppen.
Mitt svar: pratar med alla som jag någon gång har sett i ett löpsammanhang. Då tror jag liksom att vi är bästisar. Finns det ingen sån är jag knäpptyst, begrundar de andra och tror att de är supersnabba…

Efter grupplöpningen:
1. Pratar med alla som du numera är bästis med. Efter att ha sprungit ett helt pass i hop.
2. Stretchar.
3. Dricker återhämtningsdryck.
Mitt svar: jag pratar bara. Om inte stretchingen tillhör passet och är tränarledd. Då stretchar jag så klart. Men jag stretchar inte på egenhand i grupp. Jag har fullt upp att prata med mina nya bästisar…

Före spinningen:
1. Värmer upp genom att trampa. Typ i en halvtimme eftersom du behövde komma så tidigt för att få favoritcykeln.
2. Minglar omkring och pratar om helgen.
3. Kollar mobilen
4. Försöker ta en instabild på dina spinningskor och vattenflaska.
Mitt svar: Jag gör allt utom punkt 1. Bilden blir förövrigt alltid ful så det är liksom onödig investering av tid. Trampa orkar jag inte. Det ska vi ju göra sen…

Efter spinningen:
1. Struntar i stretchen och skyndar ut så fort jag kan. Efter att som pliktskyldigast spritat cykeln förstås.
2. Stannar kvar och stretchar. Mest för att jag känner mig dum om jag går…
3. Stretchar och njuter av att få sträcka ut.
Mitt svar: stretchar och är glad att få det gjort. Får liksom inte till det så ofta på egen hand.

Före yogan:
1. Värmer upp genom att rotera kroppen, kuta ryggen och fälla framåt.
2. Ligger raklång och har det skönt.
3. Kollar mobilen.
4. Ringer en vän.
Mitt svar: jag är en uppvärmare. Korvar omkring, kutar, sträcker, böjer och roterar. Skönt att mjuka upp. Mobilen känns som no-no i yogasalen. Inga samtal och inget instafotande.

Efter yogan:
1. Smyger ut och stannar i bubblan.
2. Ringer hem och kollar om barnen lagt sig.
3. Går fram och berättar för instruktören varför du började gråta till sista låten.
Mitt svar: smyger ut i lugn och ro och försöker hålla den sköna feelingen så länge som möjligt.

Nu är det din tur! Hur gör du?

Ibland är jag så lättlurad. Som när solen skiner och jag tror att jag kan springa omkring lättklädd!

Min definition av lättklädd är fortfarande ett par lager varmare än för gemene man. Jag har ännu inte lurats till shorts och t-shirt, men skippat såväl vintertights, lager 2 och jacka…
Termometern i solen visar 15 grader. Bilen visar 9 grader för att sjunka till 5 under min 15 minuter långa resa till skogen. Solen försvinner också någonstans på vägen, och lagom tills jag är framme är det faktiskt nästan höstruskfeeling därute.

Det är kallt som attan i min tunna tröja och jag saknar mina tjockvantar som jag på grund av solen lämnat hemma.

Men. Upptäcker jag när jag kommer hem. När man fryser på löprundan slipper man bli svettig. Och då är man redo för cappuccino direkt när man kliver in genom dörren. Man behöver liksom inte vänta på att få på sig något torrt, eller att duscha. Nästan värt ändå!

Och om ni undrar vad jag gjorde i trädet så vet jag inte riktigt…