Vi hade 17 grader igår. Och trots att jag vandrat 65000 steg under helgen kunde jag inte hålla mig från en löprunda. Tänk shorts liksom. En runda till Lund med kaffe och uteservering. Vem kan ens motstå?

Tar på mig shortsen men bländas av min egen spegelbild. Byter till trekvartstights av hänsyn till alla på uteserveringen som faktiskt glömt sina solglasögon hemma. Njuter av vårsolen, de lätta stegen och det fantastiska kaffet. Bara för att inse att jag bara skjutit på problemet. För om jag aldrig hoppar i de där shortsen kommer ju benen aldrig att sluta bländas.

Nytt försök på onsdag. Och ett VIKTIGT MEDDELANDE till alla i Lund med omnejd – glöm för allt i världen inte solglasögonen på onsdag mellan 15 och 17!

Jag brukar skriva varje dag. Det känns lika viktigt som att borsta tänderna. Som att dagen inte är färdig förrän jag fått till det där inlägget. Egentligen vet jag inte varför, det är ju inte som att jag har något vettigt att säga varje dag. Har jag det ens någon dag?

Ibland blir det mest blahaj för att ha det gjort. Lite som rutinlöpningen i en runstreak som jag vägrar göra just därför. För att jag inte vill springa för att jag måste.

Igår ville jag inte tvångsblogga och vågade vägra. Istället hängde jag med två bästa barnen på kaffebar. Åt hemmagjord pizza och en makalöst god efterrätt.

Satt uppe och snackade alldeles för länge med den utflugna dottern med tanke på den långa vandring som väntar. Men det var det värt.

Idag blir det Skåneleden. I vårvärme. Med eller utan blogginlägg. Vad hittar du på?

Jag har alltid med mig nödproviant när jag cyklar. För jag vet att jag klarar eventuella punkteringar och cykelhaverier mycket bättre med tillgång på mat. Samma när jag springer i skogen. Jag överlever ett vilsespring tusen gånger bättre om jag har energi. Det är liksom skillnaden mellan att sätta sig och gråta och att faktiskt ta kommando över situationen.

Oftast behövs inte energin, och jag har en bar som säkert åkt snålskjuts i 100 mil. Liksom bara legat där i cykelväskan och haft det bra. Bäst-före-datum passerades tydligen i november upptäckte jag lite i efterhand. För idag var det slut på gratis-skjutsen. Idag var det dags att bli uppäten!

Jag har kört 4 hårda intervallpass på tre dagar. Tre på spinningcykel och ett i löpardojor igår. Därför är det kanske inte konstigt att benen känns som betongblock idag. Kryddat med en massa motvind blir det liksom för bra. Och till råga på allt är jag hungrig fast jag precis ätit. En hungrig Anna med betongblock till ben är ingen bra kombination. Det går sakta och jag undrar om jag ens kommer att ta mig hem.  Från kilometer 15 drömmer jag om min bar, och efter ytterligare 15 kastar jag mig handlöst över den. Eller inte HELT handlöst. Först lägger jag den lite konstnärligt i gräset och låter den glänsa i kapp med vårblommorna. SEN sväljer jag den nästan hel…

Trots nästan 5 månader gammal smakar den ljuvligt. Det kan ha varit det godaste jag ätit någonsin. Förutom någon burrata möjligen….

Kommer hem tillslut. Jobbet gjort. Om än med minsta möjliga nöje.

Jag brukar ha ett sånt här skitpass per år. Jag hoppas this was it. I morgon vilar jag. Och lägger ut en ny nödbar i cykelväskan.