Jag har alltid med mig nödproviant när jag cyklar. För jag vet att jag klarar eventuella punkteringar och cykelhaverier mycket bättre med tillgång på mat. Samma när jag springer i skogen. Jag överlever ett vilsespring tusen gånger bättre om jag har energi. Det är liksom skillnaden mellan att sätta sig och gråta och att faktiskt ta kommando över situationen.
Oftast behövs inte energin, och jag har en bar som säkert åkt snålskjuts i 100 mil. Liksom bara legat där i cykelväskan och haft det bra. Bäst-före-datum passerades tydligen i november upptäckte jag lite i efterhand. För idag var det slut på gratis-skjutsen. Idag var det dags att bli uppäten!
Jag har kört 4 hårda intervallpass på tre dagar. Tre på spinningcykel och ett i löpardojor igår. Därför är det kanske inte konstigt att benen känns som betongblock idag. Kryddat med en massa motvind blir det liksom för bra. Och till råga på allt är jag hungrig fast jag precis ätit. En hungrig Anna med betongblock till ben är ingen bra kombination. Det går sakta och jag undrar om jag ens kommer att ta mig hem. Från kilometer 15 drömmer jag om min bar, och efter ytterligare 15 kastar jag mig handlöst över den. Eller inte HELT handlöst. Först lägger jag den lite konstnärligt i gräset och låter den glänsa i kapp med vårblommorna. SEN sväljer jag den nästan hel…
Trots nästan 5 månader gammal smakar den ljuvligt. Det kan ha varit det godaste jag ätit någonsin. Förutom någon burrata möjligen….
Kommer hem tillslut. Jobbet gjort. Om än med minsta möjliga nöje.
Jag brukar ha ett sånt här skitpass per år. Jag hoppas this was it. I morgon vilar jag. Och lägger ut en ny nödbar i cykelväskan.
Inga kommentarer