Vi har ett ärende till Jönköping i morgon. Dryga tre timmar enkel resa med start innan sju. Även om ärendet är trevligt känns sex timmar i bilen extremt mycket waste of söndag. Då börjar tankarna snurra. Hur gör man en transport till ett äventyr?

Första tanken är naturligtvis kaffe och lunch på STUK i Jönköping men det skiter sig då stället helgar vilodagen. Synd på en sån lysande plan. Men Halmstad är ju nästan på vägen, bara en halvtimmes omväg. Och i Halmstad finns både Prinsens stig och Cortado. Som upplagt för en löptur längs havet och en lovely cappuccino och mellanmål på uteserveringen efteråt.

Man måste ju passa på när man för en gångs skull är ute i vida världen. Och just ja, Espresso House i Värnamo öppnar klockan 9 precis när vi av en händelse passerar där. Morgonkaffet också säkrat alltså.

Varför låta 6 timmars bilresa bli en transportsträcka när det kan bli äventyr!

Det är Valborgsmässoafton 2021. En vanlig fredag med sällskap av folket i bubblan. Fredrik och katten that is.

Vi fredagsfysar alla tre, eller den ena övervakar mest att det går rätt till. Det är ett crazy upplägg signerat mig själv.  Tufft  så att både armar och bål vibrerar. Svetten lackar och jag hade gärna legat kvar som en stupad elefant på marken efteråt.

Men passet har inte alstrat några steg. Fredriks slitna ben hade önskat hoppfritt och jag lydde snällt. Sånt straffar sig på stegräknaren och jag inser vad som måste ske!

På stegtävlingens sista dag duger nämligen inte halvmesyrer. Jag måste sluta med hedern i behåll. Fredrik ser inte ens lite förvånad ut när jag ber om att få dispens för en löprunda när han fixar fredagstapas.

Det blir 6 trötta kilometer som grand finale på en trettio dagars utmaning.  Och jag landar stegtävlingen på 687 750 steg och ett snitt på 22925 steg om dagen. Och då har jag ett extremt stillasittande jobb och dessutom knappt sprungit…

Jag har ätit promenader till frukost, lunch, mellanmål och kvällsmål i en hel månad. I morgon ska jag inte gå ett steg. Behöver jag tillägga att maj månads yogautmaning låter underbar….?

Jag står på personaltoan och byter om. Byter mina genomblöta spinningkläder mot en torr yoga-outfit. Och det är när jag ska ta på mig det nyss använda headset-bältet igen som tanken slår mig. Har jag någonsin tvättat det här?

Headsetbältet åker liksom inte samma väg som träningskläderna, via tvättkorg, tvättmaskin och tillbaka i garderoben. Det åker rätt in i skåpet i väntan på nästa pass. Och nästa. Och uppenbarligen nästnästnästnästa… När jag tänker efter borde det ju lukta men jag har aldrig känt något. Kanske känner alla andra? Jag vågar inte ta på mig det på yogan. Hänger headsetet i byxlinningen för säkerhets skull. Tills dess att jag har hunnit kontroll-lukta…

När jag kommer hem luktar jag. Det luktar inget. Dubbelkollar med Fredrik, han känner inget heller.

Vad är det ens för material? Som inte luktar svett trots att det blir dränkt flera gånger i veckan.

Medan jag funderar på att utveckla träningskläder i headsetbälte-material passar jag på att köra en tvätt. Det kan ju ändå inte skada…

Tröskeln till dagens tröskelpass var liksom högre än själva tröskelintervallerna…

Jag är trött efter en lång jobbdag. Varken eftermiddagscappuccinon eller svärmors hembakade frallor lyckas höja energin i kroppen. Jag vill helst stanna på sängen och gosa med katten, men det är ju Runacademy-onsdag. Och jag behöver steg…

Jag masar mig i väg och tänker att jag kan jogga trösklarna. Ingen vet ju vilken min tröskelfart är. Jag kan låtsas att jag är jättelångsam och fejkflåsa lite för att bättra på trovärdigheten. Bra plan Anna, du är ett geni!

Jag fryser när jag ger mig iväg, fryser mig igenom löpskolningsövningar och koordinationsloppet. Orkar inte prata med någon på hela uppvärmningen. Känner mig asocialast i hela världen. Sen är det dags för tröskelintervallerna. 1 x 8 min, 2 x 4 min, 1 x 8 minuter. Och jag ska fisjogga. Tror jag.

För det finns bara en tröskelfart och plötsligt är jag där. I det jobbiga underbara. Tuffa och kontrollerade. Den rytmiska andningen. Pulsen.

Jag siktar på de lila blommorna i rabatten som brukar vara vändpunkten. Då visselpipan ljuder för halvtid. Och jag tänker att jag på den sista ska passera dem och ta mig hela vägen till den blå bilen. Tjurig och målmedveten.

Plötsligt är passet över och den underbara känslan infinner sig.

Finns det något bättre botemedel mot trötthet? Tror tamejtusan inte det…