Tröskeln till dagens tröskelpass var liksom högre än själva tröskelintervallerna…
Jag är trött efter en lång jobbdag. Varken eftermiddagscappuccinon eller svärmors hembakade frallor lyckas höja energin i kroppen. Jag vill helst stanna på sängen och gosa med katten, men det är ju Runacademy-onsdag. Och jag behöver steg…
Jag masar mig i väg och tänker att jag kan jogga trösklarna. Ingen vet ju vilken min tröskelfart är. Jag kan låtsas att jag är jättelångsam och fejkflåsa lite för att bättra på trovärdigheten. Bra plan Anna, du är ett geni!
Jag fryser när jag ger mig iväg, fryser mig igenom löpskolningsövningar och koordinationsloppet. Orkar inte prata med någon på hela uppvärmningen. Känner mig asocialast i hela världen. Sen är det dags för tröskelintervallerna. 1 x 8 min, 2 x 4 min, 1 x 8 minuter. Och jag ska fisjogga. Tror jag.
För det finns bara en tröskelfart och plötsligt är jag där. I det jobbiga underbara. Tuffa och kontrollerade. Den rytmiska andningen. Pulsen.
Jag siktar på de lila blommorna i rabatten som brukar vara vändpunkten. Då visselpipan ljuder för halvtid. Och jag tänker att jag på den sista ska passera dem och ta mig hela vägen till den blå bilen. Tjurig och målmedveten.
Plötsligt är passet över och den underbara känslan infinner sig.
Finns det något bättre botemedel mot trötthet? Tror tamejtusan inte det…
Inga kommentarer