Av alla saker jag någonsin fått i en målgång är nog badrocken från New York marathon den allra mest användbara! Vi har två stycken permanent boende i vår bil för man vet aldrig när de behövs! Idag gjorde de…

Jag avbokar cyklingen pga väder. Övertalas att följa med på en löprunda på Söderåsen och glömmer för en sekund att man kan bli blöt även när man springer. Klarar mig hyfsat de första 9 kilometerna. De sista två blir en kalldusch. Himlen öppnar sig och jag blir blöt ända in i märgen. Jag har med mig en torr tröja men hade inte en tanke på att ett par byxor kunde bli så här blöta. Jag tänker på min mammas alla förmaningar om att inte ha blöta underkläder på sig och ser urinvägsinfektionen komma flygande som ett brev på posten. Så kommer jag ihåg badrockarna. Med flossad insida.

Dottern har tagit den ena, men det finns kvar en till mig. Sparkar av mig byxor och skor och virar badrocken om mig. Skruvar på stjärtvärmen tills det bränns och saknar egentligen bara en kopp varm choklad på bilresan hem.

Väl hemma kliver jag ur bilen barfota med badrock. En helt vanlig kväll i maj, då vattnet plaskar under fötterna. Och jag undrar vad grannarna tänker. Förmodligen tänker de att just en sån badrock hade varit bra att ha…

Vilken är den mest användbara pryl du fått på ett lopp?

Jag skrev om den fantastiska sträckan mellan Rydebäck och Borstahusen i förra veckan. Och nu ser jag att det ska gå ett lopp där den 6 juni – Hildesborgsloppet!

Banan är 7 kilometer med start i Borstahusen. och åtminstone första halvan kommer vara magisk. Men alltså lopp…. Det känns läskigt främmande!

Bara tanken på nummerlapp gör mig nervös. När det dessutom är kuperat och sträckan jobbigt kort får jag stora skälvan. Jag är ju liksom inte riktigt där.  Jag kommer inte ihåg hur man förbereder sig. Hur man hanterar nervositeten och placerar sig strategiskt i bajamajakön.

Om jag ska anmäla mig eller inte låter jag vara osagt. Får se om den här pirriga känslan i magen landar lite, så jag kan överväga det utan att bli nervös.

Medan ena hjärnhalvan fegar sitter jag med vänsterhanden och arrangerar egna lopp. Och liksom förväntar mig att alla ska nappa utan minsta tvivel. Men andra kanske också är nervösa inför nummerlappen de inte sett på över ett år. Över startlinjen som ropar och konsten att hålla avstånd på en stig.

Som tur var har vi världens finaste nummerlapp. Inte ens jag hade blivit rädd för den! Är du anmäld till något lopp?

Jag tränar som bekant helst på morgonen. Så är det gjort. När hela söndagen har gått, och det dessutom är grått och ruggigt där ute tar det liksom emot.Men jag är bra på att lura mig själv och tänker att fem kilometer räcker. Att jag kan komplettera med lite skön rörlighet efteråt.

Jag går ut i tron att det är så det ska bli. Sen drabbas jag av den stora löparlyckan. Tycker att motvind är kul och stegen lätta. Bara en gata till. En backe till. En sväng, en lyktstolpe, en fotoplats. Så tittar solen fram som grädde på mos och och nu är det kört. Benen vill inte sluta, men jag har viktiga uppdrag där hemma som väntar. Typ städa. Till slut får det vara slut på ”bara en till” och jag tvingar mig hem. Glad och pirrig i hela kroppen. Så där som man blir när man springer.

Jag är dock mindre glad och pirrig över mina fotograferings-skills:

Det kan vara det sista du förväntar dig att läsa om på den här bloggen men idag ska vi prata rumpchock.

 Jag springer med dottern från Lund. Vägen är kantad av de mest fantastiska rapsfält och hon får tidigt veta att det ingår en photoshoot i löprundan. Det går liksom inte att låta bli. Efter fem kilometer hittar vi ett rapsfält med en strategiskt utplacerad hundbajstunna på en lyktstolpe bredvid. Mellan locket och lyktstolpen finns ett lagom utrymme att klämma fast telefonen. På så vis ska vi få en bild som för en gångs skull inte är tagen i grodperspektiv.

Medan dottern får stå modell försöker jag rikta in telefonen rätt så att ingen ska hamna utanför bild. När jag gör det går jag runt soptunnan och missar den lilla detaljen att hagen där bakom är omringad av elstängsel.

Jag nuddar rumpan vid elstängslet och får min livs första rumpchock.

Det känns i hjärtat när elen går genom kroppen och jag slängs bakåt från soptunnan samtidigt som telefonen flyger ur min hand och landar i gruset.

Dottern som inte uppfattat vad som hände undrar varför jag slänger mobilen omkring mig.

När jag plockar upp den är den alldeles varm. Själv är jag mest chockad. I dubbel bemärkelse.

Mår illa när vi fortsätter löpturen men det släpper snabbt.

Elstängsel alltså. Akta er!