Jag tränar som bekant helst på morgonen. Så är det gjort. När hela söndagen har gått, och det dessutom är grått och ruggigt där ute tar det liksom emot.
Men jag är bra på att lura mig själv och tänker att fem kilometer räcker. Att jag kan komplettera med lite skön rörlighet efteråt.
Jag går ut i tron att det är så det ska bli. Sen drabbas jag av den stora löparlyckan. Tycker att motvind är kul och stegen lätta. Bara en gata till. En backe till. En sväng, en lyktstolpe, en fotoplats. Så tittar solen fram som grädde på mos och och nu är det kört. Benen vill inte sluta, men jag har viktiga uppdrag där hemma som väntar. Typ städa. Till slut får det vara slut på ”bara en till” och jag tvingar mig hem. Glad och pirrig i hela kroppen. Så där som man blir när man springer.
Jag är dock mindre glad och pirrig över mina fotograferings-skills:
Inga kommentarer