Jag skulle springa provlöpning på halva Helsinborg marathonbanan idag men höftböjaren har bråkat lite sedan onsdagens pass. Förnuftet och viljan hade en big time jättefight ända till midnatt innan jag bestämde mig för att lyssna på kroppen. En provlöpning på första sommardagen hade varit underbart. Att halta omkring efteråt, inte lika fancy.  Så det blir cykel.

Jag beställer en 85 km runda av Fredrik och tvingar honom att följa med. Och när han själv får välja så väljer han backar. Förmodligen varenda en i hela sydvästra Skåne. Men backar är kul. Sedan förra året älskar jag dem. Kanske är det för att Fredrik inte hänger med. Det är liksom en boost för självförtroendet som hade fått mig att kunna cykla till månen. Men man får passa på. Han brukar bara behöva 2-3 pass därute innan ordningen är återställd.

Anyway. Vi cyklar genom rapsfält, över marker så gröna att de bländas. Vi cruisar längs havet vid Ålabodarna och dör en smula i backen upp från Sundvik. Jag tänker att Skåne är sjuhelsickes fint. Den här delen tangerar min favoritsträcka för löpning och vandring. Alla borde få uppleva den. På valfritt sätt. Med valfri puls.

Just do it. Nu. Skåne blir inte finare.

Lägligt att veterinären ringde mitt i backen. Men skönt att Bertil får komma hem idag!

Det skulle bli sol och båda hade vilodag. Vi skulle fika på uteservering, strosa längs havet och äta mat från Malmö saluhall. Lyxa till det lite.

Då hade vi inte räknat med att katten skulle äta upp en leksaksmus…

Vi har istället spenderat eftermiddagen och kvällen på veterinärklinik i Lund och djursjukhus i Malmö. Eller Fredrik rättare sagt. Jag har snällt suttit i bilen för att undvika trängsel.

En typiskt sämre fredag. Och då var min fredag ändå bättre än kattens. Han som fick operera både magsäck och tarm.

Nu får vi bara hålla tummarna att vi får tillbaka honom i morgon. Fast han bara bott här i fyra dagar är huset jättetomt utan honom.

Att stoppa klockan är det svåraste jag vet. Förutom att stänga excelfiler och flikar på internet. Jag glömmer alltid att stoppa klockan i målgång och att lappa mina intervaller.

Den gången jag kom ihåg…

När jag går i mål på ett marathon vet jag därför aldrig om jag klarat den tid jag tänkt. För inklusive stapplande till medalj och målgångsbananen blir tiden sällan något att skryta med. Än värre om man hunnit ta tunnelbanan till hotellet innan man upptäcker sitt misstag. Då får man å andra sidan en rätt bra kilometertid. Och det jobbiga efterarbetet att komma ihåg hur man croppar i Strava…

Anyway. Vi sprang som bekant intervaller igår. Och det hade ju varit lite kul att se vilken fart jag lyckades uppbringa. Men alltså tyvärr. Jag har lappat var tredje start och vart åttonde stopp. Jag har varvtider som innehåller x antal intervaller och nästan lika många vilor. Ibland fler vilor än löpningar, lite beroende på hur jag lyckades trycka på knappen.

Lite då och då får jag meddelande från Strava. Som tvivlar på att jag sprungit i 70 kilometer i timmen och vill upplysa mig om att min tid därför inte räknas som rekord på sträckan.

Fast när jag tänker efter är det skönt att vara lyckligt ovetande. För de här benen är inte gjorda av dynamit nowadays. Och det är ju bättre att tro att man sprang snabbt än att veta att det gick jättesakta…

Mitt mål inför framtiden blir ändå att lära mig trycka på en knapp. Hur svårt kan det vara?

Jag hade för mycket kläder på mig, av rädsla för att det skulle bli som igår…

Men regnet håller sig undan och redan efter uppvärmningen är jag överkokt. Jag får rulla upp de långa tightsen. Plocka av jackan och låta mitt sunkiga underställ se dagens ljus. En högst tvivelaktig outfit men jag vill inte sumpa intervallerna pga svett overload.

Intervaller alltså. Det är onsdag och Runacedemy-tajm. 4x90s – 4x75s – 4x60s-4x30s. Det kan tyckas plättlätt vid en första anblick men låt er inte luras!

Jag får feeling. Igen. Traktor på dunderhonung liksom. Älskar farten och fläkten. Flåset. Trippel-F på en onsdag.

Och när ledaren är välbekant och kan mitt namn blir peppingen än mer personlig. Svårt att hejda sig när hela gruppen ombeds hålla höger för att jag ska springa om.

Jag dog lite. Igen. Som varje onsdag. Nu ska jag sås-springa en vecka till det är dags igen. Ladda traktorn.