Det var länge sen jag tog de ljuva orden i min mun. Race week. Smaka på den.

Med fyra inställda lopp hittills i år kan man säga att jag som arrangör har vilat mig i form. Och nu när bara fem dagar återstår är frågan om jag kommer ihåg hur man gör? Det här har vi kommit på hittills…

Shoppat loss på ICA (det finns andra mataffärer också…).
Printat nummerlappar.
Bakat tre av fem tårtbottnar.
Bakat fyra av åtta satser pizzabullar.
Bokat bajamajor.
Beställt sol och kanske lite för varmt.

Sen är det väl bara småfix kvar. Typ hitta partytälten, få högtalaren att fungera och markera banan. Men det är ju bara måndag.

Roligast var ICA-mannens kommentar när han levererade varorna:
– Ska ni ha fest?

Och ja, det ska vi ju. 100 personer utomhus med avstånd.
Sprit blir det i mängder men bara på händerna.
I övrigt är det ju så nära fest man kommer nowadays.
Fram med partyhattarna gänget!

Alla tre vill springa och vi är överens om distansen. 17 km ska det bli, men var?

Asfaltmamman vill mata asfalt och känna flow. Inte bromsas av knölig terräng eller branta backar. Gärna i närheten av kaffebar eller mysigt lunchställe.
Trailpappan vill till skogen för att slippa den galna vinden. Och han vill springa i SITT tempo. Lugnt och fint that is.
Strava-dottern tycker det är tramsigt att springa sakta och vill ha fina kilometertider. Och INGA fotostopp.

Det är en ganska omöjlig ekvation att snickra ihop men vi enas om Snogeholms strövområdet och den 16,5-kilometersslinga som finns där. Enligt säkra källor ska den var hyfsat lättsprungen även för en asfaltballerina, och skyddad från den skånska tokvinden. Det finns ett café märker vi när vi kommer fram men då har vi redan lastat stormköket…

Efter femhundra meter muttrar trailpappan att det går för fort. Strava-dottern är inte nådig utan gör tydligt att om man inte hänger med får man springa själv. Han hittar nog runt, det är ju gula pluppar på träden…

Asfaltmamman börjar känna lite press. För dottern vill inte springa själv i täten, i fall hon skulle missa de där gula plupparna som nyss var så lätta att följa. Jag känner att jag behöver hålla upp ett tempo som gör henne nöjd. Trots att det är i hennes tassemarker – terrängen – vi rör oss i. Världens ocurligaste mamma curlar, det ska nog till ett par löparskor för det.

Anyway. Det går bra  i terrängen som hittills är väldigt lättsprungen. Jag känner mig smidig som ett rådjur där jag studsar fram mellan rötterna. Men har ändå en lite oroskänsla i magen för vad som komma skall. Nerförsbackarna med stenar. Där hon ska förnedra mig och säga att jag är långsam…

Men de kommer aldrig. Terrängen är härligt mjuk från start till mål. Och jag lyckas hålla upp tempot så att hon inte klagar. Med trailpappan bara någon minut bakom. Som kommer ifatt vid varje photshoot, drickapaus och klättring i höga torn. För jo, jag lyckas förhandla till mig fotostopp. Det går lättare och lättare ju tröttare hon blir…

Så underbart att göra en sån här grej ihop. Alla fick bocka lite av sin önskelista och alla var nöjda efteråt.

Och så lyxigt med en så lång uppmätt rundslinga. Sånna växer inte på träd minsann!

Som traditionen bjuder testar jag formen med en bild i brudklänning den 1 juli varje år. Med motiv som är karaktäristiskt för året i fråga. Jag har avverkat löparskor, kettlebells, mtb, racer, Skåneledenskyltar och mycket mer. Och varje år sådär i mars tänker jag att jag ALDRIG kommer att komma på något nytt. Att motiven är slut…

Därför mina vänner blev jag extra lycklig när polletten trillade ner idag. När jag kom på vad som ska bli formkollsmotivet 2021.

Idén är klockren, men kräver en del av huvudpersonen. Det gäller att kunna stänga av omvärlden för ett par minuter och inte skämmas över sitt tilltag. Även omgivningen behöver sköta sin del av dealen. Och om det funkar återstår att se.

Dagens inlägg är ett A men inte B. En teaser och cliffhanger. Den 1 juli vet ni hur det gick. Några av er kan gissa motivet innan dess…

Vilken av motiven ovan gillar du bäst`?

Ni vet när alla skulle börja springa på framfoten och liksom började springa som ballerinor på tå. Fick hälseneproblem och slutade springa…

Jag springer på framfoten men tror att jag landar nästan platt och låter hälen komma i millisekunden efter. Så som jag också lär ut. Varje gång jag ser en bild på mig själv ser jag att jag är mycket högre upp på framfoten än jag tror. Därför tänker jag alltid på att känna efter. Känna att hälen rör vid. Och jag känner det så tydligt.

Ändå får jag kommentaren på gårdagens upplevelselöpning: ”du springer på tårna, hur orkar du det?”

Igen. Jag tror inte han varken ljög eller såg i syne. Det är jag som känner i syne.

Jobbar vidare. Vill inte vara en ballerina. Ser du ut som du tror när du springer?