Familjen goes Snogeholm

Alla tre vill springa och vi är överens om distansen. 17 km ska det bli, men var?

Asfaltmamman vill mata asfalt och känna flow. Inte bromsas av knölig terräng eller branta backar. Gärna i närheten av kaffebar eller mysigt lunchställe.
Trailpappan vill till skogen för att slippa den galna vinden. Och han vill springa i SITT tempo. Lugnt och fint that is.
Strava-dottern tycker det är tramsigt att springa sakta och vill ha fina kilometertider. Och INGA fotostopp.

Det är en ganska omöjlig ekvation att snickra ihop men vi enas om Snogeholms strövområdet och den 16,5-kilometersslinga som finns där. Enligt säkra källor ska den var hyfsat lättsprungen även för en asfaltballerina, och skyddad från den skånska tokvinden. Det finns ett café märker vi när vi kommer fram men då har vi redan lastat stormköket…

Efter femhundra meter muttrar trailpappan att det går för fort. Strava-dottern är inte nådig utan gör tydligt att om man inte hänger med får man springa själv. Han hittar nog runt, det är ju gula pluppar på träden…

Asfaltmamman börjar känna lite press. För dottern vill inte springa själv i täten, i fall hon skulle missa de där gula plupparna som nyss var så lätta att följa. Jag känner att jag behöver hålla upp ett tempo som gör henne nöjd. Trots att det är i hennes tassemarker – terrängen – vi rör oss i. Världens ocurligaste mamma curlar, det ska nog till ett par löparskor för det.

Anyway. Det går bra  i terrängen som hittills är väldigt lättsprungen. Jag känner mig smidig som ett rådjur där jag studsar fram mellan rötterna. Men har ändå en lite oroskänsla i magen för vad som komma skall. Nerförsbackarna med stenar. Där hon ska förnedra mig och säga att jag är långsam…

Men de kommer aldrig. Terrängen är härligt mjuk från start till mål. Och jag lyckas hålla upp tempot så att hon inte klagar. Med trailpappan bara någon minut bakom. Som kommer ifatt vid varje photshoot, drickapaus och klättring i höga torn. För jo, jag lyckas förhandla till mig fotostopp. Det går lättare och lättare ju tröttare hon blir…

Så underbart att göra en sån här grej ihop. Alla fick bocka lite av sin önskelista och alla var nöjda efteråt.

Och så lyxigt med en så lång uppmätt rundslinga. Sånna växer inte på träd minsann!