Dottern har bokat in oss på Pilates Hiit och det är med skräckblandad förtjusning jag går dit. Hiit är jag bekväm med, men den där reformer-mackapären verkar helläskig. Kommer jag slå ihjäl mig eller bara flyga av och skämma ut mig?

Instruktören pratar ingen engelska och jag som alltid står längst fram på pass väljer platsen längst bak. För att dottern ska kunna översätta utan att vi stör. Och för att ingen ska se när jag ramlar av…. Men instruktören vill annorlunda och hänvisar mig till en plats långt fram.

Förutom den konstiga mojängen har vi varsin låda med leksaker: en boll, gummiband och hantlar. Och i min låda finns bara 4-kiloshantlar. Okej vikt tycker jag, men instruktören tror det blir för tungt för tant.

På spanska förklarar hon att jag kan byta mot hennes lättare. Amanda översätter och jag skakar på huvudet. Hon upprepar frågan om jag VERKLIGEN ska ha 4 kg. Blir lite osäker men nu känns det fånigt att ändra sig. Och så säger någon något och alla skrattar. Jag fattar inget men hon låter mig köra med fyrorna…

Efter passet förklarar Amanda att de kommenterat mina axlar och att de ser ut att vara starka. Jag tar det som en komplimang i efterskott.

Hanteln är det minsta bekymret. Värre är det att koordinera armar och ben medan ”kärran” jag står på rör sig fram och tillbaka. Och att förstå instruktioner på ett främmande språk…

När passet är slut har jag lärt mig färgerna rojo, azul och amarillo. Färgerna på motståndsfjädrarna som används. Alltid nått!

Men det roligaste på hela passet är att på alla fyra skjuta i från med ena foten och glida fram som superman. Det är barnkalas av högsta klass, och så roligt att jag glömmer tiden.  Plötsligt ska vi stretcha. I en grej som rör sig. Med risk för ofrivillig spagat….

Men allt går bra och jag tror jag klarade mig utan att göra bort mig allt för mycket.

Nästa inlägg kommer från bergen.

Där pulsen är hög och trappor är snäppet jobbigare än vanligt!

På den tredje dagen blev det tid för en snabbrapport. Mellan spabadet och middagen. Här är första intrycken från Argentina!

När vi kliver av planet på onsdagsmorgonen är klockan 01:00 svensk tid. Det är två trötta föräldrar som knackar på hos dottern men vi tänker att stans alla kaffebarer ska hjälpa oss att överleva hela vägen till kvällen. Vi bockar av två stycken och konstaterar att Buenos Aires kan det där med kaffe. Men det ska behövas samarin också. Min mage gillar inte resor och har blåst upp sig till gravidstorlek 8 månader.

Vi förvånas över hur lite folk det är ute men kommer några timmar senare på anledningen. Det är första maj. Alla affärer är stängda, och såklart alla ställen där man kan hämta ut cash. Cash är kung här och valutan lagom crazy. Av de 500 000 (!) pesos vi hade tänkt hämta blir det inget. Tur att dottern är rik…

Hon betalar middagen bestående av argentinsk grill. Sen stupar vi i säng.

Torsdag morgon provar jag löparlyckan. Jag har sett ut en park där jag ska kunna samla ihop dagens 12 kilometer. Om parken hade varit öppen…

Det är den inte. Jag får springa fram och tillbaka på gångvägen utanför. Tillsammans med Buenos Aires running club. De är minst 100 pers och jag känner mig i tryggt sällskap.

Efter en fika på mysigaste The Shelter är det dags för Pilates Hiit. Ett pass där en mycket spännande mojäng används. Det är på detta pass jag ska få hoppa omkring med en boll, glida fram och tillbaka i min ställning och få kommentarer om mina axlar på spanska som jag inte förstår.  Detta är så spännande att det förtjänar ett eget inlägg. Stay tuned…

Fick lite panik av tanken att rapsen är på väg, och att vi flyr landet under prime time blomning. Eftersom det inte finns någon raps i centrala Malmö såg jag mig tvungen att ge mig ut på äventyr. 05:10 ringde klockan.

Fick uppgift om att närmsta raps fanns att skåda utanför Hjärup, 16 kilometer härifrån. Eftersom 32 km känns lite mastigt innan jobbet får jag ta tåget till hjälp.

05:48 kliver jag på Öresundståget till Hjärup och jag är inte ensam. Med på resan är en handfull valborgsfirare med solstol. Som inte vågat chansa på att bli utan plats i Stadsparken i Lund. Fem fyrtioåtta alltså och festen har börjat.

I Hjärup får jag irra för att ta mig ut från den sprillans nya stationen. Det är trappor överallt, avspärrningar, grusgångar och staket. När jag väl är ute ur labyrinten börjar den – jakten på rapsen.

Mitt första försök kammar noll. Där som Fredrik lovat raps är allt brunt. Rapsen är odlad vid motorvägen och där springer jag inte ens i jakten på raps. Längs den gamla vägen till Malmö finns inget. Jo, EN rapsblomma. Jag fotar den och ser instagraminlägget framförmig: ” Tågkostnad 48 kr för den här”.

Nu vill det sig ändå lite bättre. Längre fram, mellan Hjärup och Åkarp har bönderna varit mer frikostiga med rapsfröna. Jag stannar och fotar medan morgoncyklisterna swishar förbi. Det är inte fullt utslaget men en bra bit på väg. Så himla fint!

När fotosessionen är över får jag feeling. Kilometrarna tickar fortare och fortare. Jag brukar aldrig ha studs under skorna på morgonlöpningen men nu känner mig som en raket. Allt känns lätt och jag är stark.

En grym sista löptur inför resan. Det måste varit rapsångorna som gjorde det…

I morgon åker jag till Argentina. Det ska bli fantastiskt på alla vis men det blir förmodligen inte jättemycket löpning. Tydligen är det inte bra att irra omkring med en iphone och leta vägen i Buenos Aires, så jag får hålla mig till kortare rundor där jag med säkerhet hittar tillbaka…

Därför har jag känt ett behov av att springa av mig lite. Komma lite trött till den 17 timmar långa resan. Igår blev det 33 kilometer i vårsol och i morgon blir det ett morgonpass innan tuppen ens börjat fundera på att vakna. Sen ska jag väl sova gott.

Därefter ska jag försöka se löpvilan som en chans för kroppen att ladda om och bygga sig stark. Och försöka undvika det där dåliga humöret som ofta kommer som ett brev på posten när jag slutar springa.

Blir du också gnällig när du inte får springa?