Aktuellt

Fegat ur eller tänkt smart?

Det är race week, och om jag hade hållit mig till planen hade jag sprungit 60 kilometer mellan Simrishamn och Christinehof på lördag. Nu blir det inte så.

Österlen springtrail

Jag älskar att springa på Österlen och vet att 60 km hade varit helt fantastiskt. Men också att det hade slitit. Det är stenigt underlag, sandstrand och framför allt ganska långt. Jag hade behövt vara försiktig efteråt för att inte bli skadad. Löpvila…

Men nu väntar ett Köpenhamn marathon en månad längre fram. Och jag blev så sugen på att få vara pigg på en asfaltmara för första gången på länge. Att inte dra på mig några småskavanker som gör att jag inte kan träna sista månaden innan.

Därför bytte jag ner mig. För att springa en genomkörare på 21 km utan att det påverkar min träning så många dagar framåt. För att jag ska kunna bygga upp lite fartkänsla och komma snäppet mer redo till Köpenhamn när det är dags. Och för att jag är sugen på att springa lätt och rakt fram. Vara pigg i folkfesten.

Valet kändes självklart när jag gjorde det.

Men ju mer det närmar sig race day, desto tråkigare känns det att vara mainstream. Att inte behöva dras med i den kollektiva stirrigheten över skobyte, tre mil motvind och energiförsörjning.

Jag kommer åka dit. Riva av mina 21. Åka och fika. Och känna mig som vanligt.

De andra kommer åka dit, kämpa, brottas med negativa tankar, få blånaglar, svära över stenar och känna hälsenor skrika i sanden. De kommer vara så där sjukt underbart trötta efteråt. Och liksom berättigade till att bara ligga på soffan och bli ompysslade.

Jag är avis. Men jag ångrar mig inte. Tror jag.

 

Aktuellt

Konsten att klä sig…

Att löpcoacha kan vara världens kallaste jobb i april. Man vill inte frysa men heller inte ha största och otympligaste kläderna. Det ska ju ändå gå att visa övningarna. Men mest är det ju ganska stillastående…

Jag tar på mig vintertights, lager ett, två, tre OCH dunjacka. Mössa och vantar. Det hade kunnat bli perfekt!

Om det inte vore så att tåget är sent. Ankommer Furulund en minut innan start och då har jag dryga kilometern till vår mötesplats. Har meddelat min sena ankomst men kan inte vara allt för sen eftersom jag då kommer missa tåget hem igen. Som bara går EN gång i timmen…

Springer. Mitt fortaste. I vintertights, lager 1, 2, 3 OCH dunjacka. Svettas…

Kommer genomblöt till min löpdejt. Och slutar eftersvettas lagom tills det är dags att gå tillbaka till tåget. Fast jag är lite sen. Springer. Nu är dunjackan till salu. Svettas lite till.

Är på perrongen en minut innan avgång. Det är inte tåget. Det är tjugo minuter sent och jag ställer mig snällt och väntar. Snart fryser jag också. Som en gris. Tur jag inte sålde jackan…

Aktuellt

Dubbelsmart

Om man ska till sjukgymnasten på eftermiddagen får man springa på förmiddagen, det är sen gammalt. För att inte riskera att han säger att man inte får springa efter behandlingen…
Om det dessutom ska regna och blåsa 23 m/s efter klockan 08.00 får man snällt ställa klockan.

Det finns alltså bara ett alternativ att få löpningen gjord idag. Tidigt. Reflexväst-tidigt. Och eftersom reflexvästen redan är förpassad till vinterlådan får jag försöka synas på annat sätt. Men min enorma morgonglans.

Väljer naturligtvis runda efter djupgående analys av väderprognosen och får en grym raksträcka i hejdundrande medvind. Längs HELA Ribban. Jag känner mig superstark. Snabbast i hela världen. Ler som ett fån tills verkligheten slår emot mig och jag hastigt plockas ner på jorden igen. Men det var kul så länge det varade.

Åtta timmar senare är det dags för sjukgymnasten. 3 km massiv motvind på tantcykel. Maxpuls och snorsträngar, och en andhämtning som ger utslag på Richterskalan. DÅ blir jag omcyklad av dem. Elcyklisterna. De som ser ut som de är på söndagspromenad i parken. Som sitter raka i ryggen utan att grimasera. När vi andra ligger ihopkrupna bakom styret med ihopskrynklade ansikten.

De provocerar. Men jag får bättre kondis…

Aktuellt

Platsen i salen

Det är dags för Body Pump och vi testar ett nytt gym. Kommer aningens för sent för min smak och jag är rädd att det ska vara fullt. Åtta minuter innan start ändrar vi salen…

-Här finns GOTT om plats säger Fredrik och ställer ner sin stepbräda. Han har rätt. Han har gott om space åt alla håll.

Jag å min sida ser inte det tomma utrymmet mitt framför scenen. Jag ser bara de proppfulla sidorna av salen. Där alla står.

Men jag vill inte heller stå rakt framför. För där finns ingen spegel, bara en stor duk som visar reklam för Apollos träningsresor och energidricka utan energi. Jag vill ha spegel. Och det vill uppenbarligen alla andra också.

Utom den andra mannen på passet. Som släntrar in ett par minuter senare och ser det gapande hålet i mitten. Som ställer ner stepbrädan i någon slags killzon på mitten. Med gott om utrymme åt alla håll.

Medan jag trängs med tjejerna. Står upptryckt framför spegeln och får vrida huvudet mer än nittio grader för att se instruktören…

Men det är det värt. För jag vill se mig själv. Se att jag gör rätt. Kunna spänna ögon i mig själv när jag bli trött. Jag vill se mig själv och försöka gå lite djupare ner än grannen i knäböjen. Kanske se en tillstymmelse till skugga på axeln som eventuellt skulle kunna vara en muskel. Jag behöver spegeln för motivation.

Fredrik bryr sig inte ett dugg. Inte den andra killen heller.

Men även om han inte ser sig själv, så ser vi varandra. Och kan tävla om den där sista viktplattan. Hålla koll på vem som är starkast var. Just idag fick jag titeln ”Utfallsmonster”. Det låter det.

Var står du i en gruppträningssal? Fram eller bak? I mitten eller till sidan?