Det är race week, och om jag hade hållit mig till planen hade jag sprungit 60 kilometer mellan Simrishamn och Christinehof på lördag. Nu blir det inte så.

Jag älskar att springa på Österlen och vet att 60 km hade varit helt fantastiskt. Men också att det hade slitit. Det är stenigt underlag, sandstrand och framför allt ganska långt. Jag hade behövt vara försiktig efteråt för att inte bli skadad. Löpvila…
Men nu väntar ett Köpenhamn marathon en månad längre fram. Och jag blev så sugen på att få vara pigg på en asfaltmara för första gången på länge. Att inte dra på mig några småskavanker som gör att jag inte kan träna sista månaden innan.
Därför bytte jag ner mig. För att springa en genomkörare på 21 km utan att det påverkar min träning så många dagar framåt. För att jag ska kunna bygga upp lite fartkänsla och komma snäppet mer redo till Köpenhamn när det är dags. Och för att jag är sugen på att springa lätt och rakt fram. Vara pigg i folkfesten.
Valet kändes självklart när jag gjorde det.
Men ju mer det närmar sig race day, desto tråkigare känns det att vara mainstream. Att inte behöva dras med i den kollektiva stirrigheten över skobyte, tre mil motvind och energiförsörjning.
Jag kommer åka dit. Riva av mina 21. Åka och fika. Och känna mig som vanligt.
De andra kommer åka dit, kämpa, brottas med negativa tankar, få blånaglar, svära över stenar och känna hälsenor skrika i sanden. De kommer vara så där sjukt underbart trötta efteråt. Och liksom berättigade till att bara ligga på soffan och bli ompysslade.
Jag är avis. Men jag ångrar mig inte. Tror jag.



