När vi ändå tagit oss över halva världen ville vi se mer än storstad. Och i planerandet av roadtrip skulle det visa sig att vi uppfostrat värsta bästa reseledaren. Medan vi stressat runt över jobb och vardag hade hon satt ihop hela resplanen, och skickat över den i en pdf så fancy att den var omöjlig att tacka nej till. Även om vi bad om att få ändra till ett ”riktigt” flygbolag för inrikesflighten och inte den som var mest anpassad till en studentplånbok….
Efter två dagar i storstan är det dags att packa väskan. Destination: San Salvador de Jujuy. På grund av årstiden går resan norrut. För att få värme istället för kallt. I Argentina är det höst så här års och ju mer söder ut desto kallare. Som hemma fast helt tvärtom.
I Jujuy är det mulet och kallt när vi landar. Vi tar en fika och står i en evighetslång kö för att plocka ut pengar. I Argentina är cash kungen och pga crazy inflation är det ingen liten hög vi plockar ut. 5000 kronor ska täcka utflykten, vilket motsvarar ca 500 000 pesos. Där största sedeln är av valören 1000 (= 10 kronor). Ni får själv tänka ut hur stor plånbok man behöver för den luntan…
När vi har pengarna i vår ägo ger vi oss vidare mot solen. Uppåt that is. Vårt första hotell i Tilcara ligger på 2400 hm och jag förbereder mig för huvudvärk. Har ingen större erfarenhet av höjder men fick huvudvärk big time sist det begav sig. Och så sägs det att luften ska kännas tunn och att det kan kännas som man inte får syre. Nyfiken och lite rädd för känslan.
TILCARA
Tilcara är en söt liten by där vi ska tillbringa våra första dagar, som bas för ett par olika utflykter. Amanda har valt ett mysigt boende med en liten spaavdelning och en restaurang som verkar bra. Det ska visa sig att det bara är löpare som bor här. Tydligen pågår ett tredagars etapplopp i området och varje frukost och middag ska vi mötas av förväntansfulla, trötta, och ibland haltande löpare. Känslan av FOMO infinner sig samtidigt som jag undrar hur det ens går till att springa på den här höjden. Jag får mjölksyra i den minimala backen upp till entrén. Hjärtklappning. Det ska ta två dagar innan jag ens vågar försöka springa…
Första dagen ägnas åt att utforska byn och dess kulinariska utbud. Får en quinoarisotto för en hel armé, där ”grillade grönsaker” snarare borde beskrivas ”med inslag av morotstrimlor”. En ganska tråkig, osmakande och grötaktig kreation som ska visa sig vara något av en nationalrätt här uppe. Och ett stående inslag på alla menyer. Jag jublar inte…
Det lokal kaffestället förvånar desto mer. En riktigt bra cappuccino i en lokal i europeisk anda. Som hade kunnat finnas var som helst i världen men ligger just här, mitt i tjottahejti. Det är här vi för första gången kommer i kontakt med argentinska fikavanor. Där en banankaka betyder TVÅ ordentliga skivor, och en tårtbit motsvarar en fjärdedels tårta. Man får inte vara hungrig när man går och fikar. Inte torr i munnen heller, då det inte alltid är så värst saftigt på kakfronten.
VANDRING TILL VATTENFALL
Dag två är en vandring inplanerad. Med start vid torget i byn finns en 8,5 kilometer lång vandring till vad som kallas Djävulens hals – Garganta del diablo. Väl framme kan man betala en lite slant för ett par kilometer extra vandring till ett vattenfall. Något som ska visa sig väl värt!
Vandringen börjar uppåt och tre ej höjdacklimatiserade varelser flåsar i kapp under de första stegen. Benen stumnar men jag förvånas över att pulsen inte går upp. Vilopulsen är dock ökad med 15 slag. Jag älskar att utforska vad som händer med mig. Och lite senare ska vi testa ännu högre höjder!
Det är omöjligt att inte älska omgivningarna här. Vi är som tre pluttar bland de stora berg som reser sig höga runt om oss. Kaktusarna står sig ståtliga vid vår sida, och hela vägen upp på de berg som omger oss. Längs vägen finns coca-blad att köpa, för att motverka höjdsjuka, men även lite godare saker som nygrillad tortilla med ost.
Första biten är lättvandrad på bred grusstig, men när vi passerat betalstationen för de sista kilometrarna utmanas vi lite mer. Vi hoppar fram och tillbaka över floden på mer eller mindre blöta stenar, för att till sist nå vattenfallet. Vi får en isande dusch på köpet där vi poserar intill fallet för dagens finaste bild.
En riktigt fin vandring som varmt kan rekommenderas för den som har vägarna förbi. Hittar en fräsch sallad till lunch som jag pimpar med det enda spanska (argentinska) ord jag hittills lärt mig: palta (avokado). På köpet ett liveband med mysig planflöjtsmusik i något för hög volym!
Men dagen är inte slut än och vi hinner med en utflykt till Pucara som ligger 15 minuters bilresa bort. Pucara är resterna av en boplats som fanns innan Inkafolket tog över den i slutet av 1400-talet. Här ser vi husen och kyrkan, allt byggt i sten med dörrar av kaktusträ. Solen steker när vi försöker ta till oss historien via bleknade skyltar. En guide hade kunnat tillföra lite till, bara som ett tips från coachen för den som fixar spanskan! Men ändå, sjukt spännande!
CERRO DE LOS 14 COLORES
Bergen som omger oss finns i olika färger och form. Det finns ett ställe där berget har 14 olika färger i en cool zickzack-mönstrad form. Det blir utflykten dag 3. Fast först ska vi testa löpning på hög höjd.
Det är jag och dottern som ger oss ut så fort solen gått upp. Vi har hittat en väg som går horisontellt längs med Rio Grande för att inte utmana oss för mycket. Sista biten till hotellet går dock brant uppför och det är med den vetskapen vi ger oss iväg. Lite nervösa över utfallet
Allt känns normalt. Jag är förvånad över att tillvänjningen gått så fort. Tills jag inser att jag springer på min normala känsla, men inte i min normala fart! Den känsla jag normalt har i 5:30-fart motsvarar nu en fart på 6:10. Spännande!
Högst puls får vi dock av lösspringande hundar och ännu värre, en förrymd häst i galen galopp! För när det väl kommer till den branta uppförsbacken ökar pulsen knappt. Trots att det inte ens är styrfart på benen. Ett fenomen jag måste googla!
Tillbaka till utflykten. Vi har bokat en guidad tur från Humahuaca. För att vår hyrbil inte har någon motor att skryta med och för att det känns tryggare med fyrhjulsdrift och en van chaufför när vi ska ta oss upp på slingrande grusväg till 4400 meters höjd.
Vid 3000 höjdmeter börjar både Fredrik och Amanda klaga på huvudvärk och tunn luft. Jag är livrädd för känslan att inte få luft, men märker inget alls. Får vara rädd för rullgruset i svängarna i stället. Det är liksom brant om vi glider över kanten….
Höjdmetrarna tickar på men känner fortfarande inget.
Högst uppe får vi 45 minuters paus att begrunda bergen. Det finns en 500 meter lång promenad för att komma närmare kanten, men vägen dit består av brant nerför och därmed lika brant uppför på vägen tillbaka. Tänk om man liksom inte orkar!?!
Efter en photoshoot i färgpaletten är det dags att testa formen. Jag förväntar mig maxpuls och startar klockan för min hundrameterspromenad. Att flasha på Strava sen.
Stegen går sakta och jag flåsar som en blåsbälg. Mjölksyran är monumental i mina ben. Kämpar för att inte stanna. Försöker rejsa ikapp med några av de där löparna som finns även här. De som avverkat sina tre etapper och borde vara lite slitna vid det här laget. Men jag kommer inte ifatt. När jag når toppen stoppar jag klockan och förväntar mig jättepuls, med tanke på känslan av ångvält bakom mitt bröstben. Den visar 103….
Efter avslutad topptur är det dags att bege sig av till vår nya hemvist Purmamarca. Det är här jag ska smaka den kulinariska rätten Lasagne-utan-pasta-fast-med-10 kilo-ost. Bilden nedan visar resterna när jag har ätit ”lagom” mängd av osten…
SALINAS GRANDES
Vi har omgrupperat till Purmamarca för att ha närmare till sista dagens utflykt, saltslätten Salinas Grandes. Här är hela marken vit och jag kommer på mig själv att tänka att det är is. Liksom undra om det ska hålla… Men det gör det såklart. Både för promenad men även för den photoshoot som ska erbjudas oss för 15 kronor/person. Vi balanserar på sugrör, springer från dinosaurier och sitter i varandras händer. En galet rolig grej och mitt roligaste instagraminlägg so far…
Vårt äventyr är därmed över. Nu återstår bara en lunch på vägen tillbaka till flygplatsen. Samt ett stressmoment över en obemannad biluthyrning och därmed ingen möjlighet att lämna tillbaka bilen. Men allt löser sig till slut och vi vänder åter till staden för ytterligare ett par dagars storstadsliv!
