Det här är ingen rejs report för jag sprang inte. Jo det gjorde jag, i Birennstock med mobilen i högsta hugg. Jag hade tänkt heja men glömt att kolla var starten gick….

Sist jag sprang Vårruset var 2022. Då var starten längs Baltiska vägen. Så det är dit jag beger mig med andan i halsen och dottern i släptåg. Jag löpvilar mig i form efter Peterssonmaran i lördags och hon väntar ut en förkylning. Vi tror  att vi inte ska springa men det är precis det vi snart ska komma att göra. För att hinna till starten som inte alls är där vi tror utan på Tallriken.

Det rör sig alltså inte om några större avstånd men ett par minuter fel och starten kommer att ha gått. Därför springer vi. I olämpliga skor.  Och kommer fram lagom till TIO-NIO-ÅTTA…

Ett mindre gäng ger sig av i raketfart. Sen kommer kollegor och tjejgäng med siktet inställt på picknick. Dottern fattar inte varför folk joggar över startlinjen, men alltså, på Vårruset går det till på det viset. I alla fall tre led bak.

Vi känner Pildammsparken bättre än våra egna bakfickor, ändå blir det en utmaning, t o m för orienteraren, att optimera dagens hejarinsats.

Och efter rushen till starten tar vi oss promenerande runt resten. Man ska inte överdriva på sin löplediga dag…

Kul i alla fall med folkfest och lopp. Fick lite mersmak. Undrar vad jag ska anmäla mig till. Tips mottages tacksamt!

Halva Sverige sprang Stockholm marathon idag men varför göra som alla andra? Med 700 meter till starten kändes ju Peterssonmaran som ett oemotståndligt alternativ.

Peterssonmaran är inget lopp i egentlig mening. Ingen tidtagning, inga farthållare och ingen bestämd distans. Man gör lite som man vill. Börjar och slutar där det passar och löser resten med buss. Förra året skippade jag extralooparna och körde 32 km direkt till Skanör. Idag hade jag planer på hela maran, men 25 grader kunde ju tänkas sätta käppar i hjul…

Men värme gör ju sällan det. Jag älskar värme och måste varit någon slags ökenkamel i ett tidigare liv. Maskinen funkar liksom.

Vägen till Höllviken är typ spikrak. Hur långt som helst. Helt perfekt förutsättning för den som vill snacka bort ett par mil. Snacket är ganska konstant men sällskapet växlar.  Emellanåt hamnar jag själv och när jag tröttnat på mina egna tankar får jag snällt  lägga på ett kål för att komma ifatt någon att prata med.

Vid vätskedepån i Höllviken är det party. Hög musik, öl och salta pinnar. Stannar till och skakar loss benen innan det är dags för sista biten. Den som kan vara 8 km, 11 km eller 17 km. Det är dags att bestämma sig…

Bestämmer mig för minst 11 och ger mig ut på första loopen längs kanalen i Ljunghusen. Kilometrarna tickar fort när vi anhandlar spännande saker som hur mycket hemmaboende heltidsjobbens 21-åriga barn ska betala hem. Jag ser nya löparskor för min inre syn. Och rosa shorts…

Framme i Skanör är det dags för nytt beslut. Gå i mål eller ta den sista loopen mot Falsterbo och tillbaka. Jag fortsätter. Om alla andra springer marathon idag kan väl jag också. Men nu börjar det kännas.

Sista 2-3 är det motvind och även fast den förmodligen är knappt mätbar så tar den emot. Nu vill jag höra måltuta och hög musik.

Ner mot Skanörs hamn, förbi uteserveringar med lördagsfirande människor tuffar jag vidare för att äntligen nås av jubel och tuta!

42 kilometer gjorda. En fantastisk dag med härliga människor. Men som traditionen bjuder är det nu som själva utmaningen börjar..,

Förra året körde bussen förbi mig utan att stanna. I år stannade bussen, men tåget jag skulle vidare med var inställt och i kön till ersättningsbussen öppnade sig himlen.

Så här sitter jag genomblöt och ihjälfrusen på en överdrivet luftkonditionerad buss till Hässleholm. Och undrar vilken spännande hemresa jag ska få nästa år då Peterssonmaran firar 5 år!

Idag tappade jag min ringtånagel. Med nagellack och allt. Tack för den här tiden!

Idag fick jag en annorlunda fråga på messenger. Som gör mig förhoppningsfull… Svaret var S

Några frågor på det?

Dagen bjöd på kyrkplock med löparklubben. Fyra kyrkor ska plockas på en sträcka som mäter 40 km. Vi har följebil och därmed en möjlighet att hoppa på och av längs vägen. Göra precis så många kilometer kroppen är sugen på. Jag tänker att 18 kilometer med avslutande lunch är lagom efter förkylning. Sen får jag feeling….

Vi startar i Bromölla och ska ta oss runt Ivösjön till Ivön. Skåne visar sig från sin finaste sida, allt är grönt och himlen är blåaste blå. Av rapsfält ser vi inga men i ett större jordgubbsfält uppenbarar sig den rödaste jordgubben of all times. Efter visst grupptryck tar jag mod till mig och pallar en. Tänker att det finns värre brott och skulle jag få polisen efter mig har jag ju löparskorna på…

Den första kyrkan är tre kilometer bort och efter ytterligare tolv är det dags för nummer två. Varje kyrka är ett tillfälle att pausa lite. För photoshoot, vattenpåfyllning och toalettbesök. Idag är det sällskapslöpning helt utan fokus på fart. Vi snackar bort kilometerna i skönt tempo, stannar när vi behöver, pratar med kor och drömmer om badet i målgång.

Vid 18 km ska vi ha lunchstopp men mat ska uppenbara sig tidigare än så. Plötsligt springer vi förbi ett gäng som undrar om vi vill ha korv. Utbudet består av det läskigaste läskiga – Bullens pilsnerkorv- så jag tackar nej.  Men någon annan låter sig smaka och vi får en trevlig pratstund med korvsällskapet. Som sedan får leda oss rätt när allas Garminklockor försöker visa oss åt fel håll…

Lunchen därefter består av Smörrebröd och kaffe på Humletorkan,  någonstans i ingenstans. Hela stället luktar nybakad kanelbulle och det vore tjänstefel att inte avsluta med en sån. Jag får en direkt från ugnen. Ljummen och alldeles fluffig. Törs lova att det är den godaste jag ätit på mycket länge.

Det är nu jag ska hoppa av men alltså….nu har jag ju fått kanelbullekraft rätt in i systemet. Det är 7 kilometer till nästa kyrka. Och direkt efter den Vångabacken. Den som jag fått äran att plågas i under det fantastiska loppet VMX förra året. Det hade ju varit kul att prova om den känns lika tuff i år…

Den reviderade planen blir 32 km och avhopp vid Oppmanna kyrka. Via Vångabacken som känns precis lika brant som förra året.

Men i Oppmanna känns det fånigt att hoppa av. Det är ju bara 8 kilometer kvar.

Så det blir som Fredrik visste. Jag springer hela. Han känner mig bättre än jag själv.

 För att komma över på Ivön behöver man åka båt och vi kommer precis lagom till avgång. Landar på Ivöns camping där vi tillbringar vi resten av eftermiddagen och kvällen. Badar, grillar hamburgare och uppfinner ett helt nytt mode.

För det har blivit kallt och mitt klädval är underdimensionerat. Så mjukisbyxorna åker på under kjolen, strumporna i Birkenstocksen, Löpartröjan över t-shirten och dubbla filtar på det. Jag kallar det Campingtant-mode men blir upplyst om att det var mer uteliggar-vajbs över min outfit. Men alltså, på en camping på Ivö är allt tillåtet. Speciellt när man sprungit 40 km…