Aktuellt

Också en instruktör… Eller. Vad fasen hände?

Jag har gått på miljoner pass i mina dagar. Tränat för alla möjliga instruktörer, både bra, mittemellanbra, suveräna och urkassa. Men aldrig har jag varit med om det som hände idag…

Det är ett hiit-pass där vi ska jobba i 45-sekundersintervaller med 15 sekunders vila. Upplägget är kanon och övningarna väl valda. En exemplarisk blandning av styrka, rörlighet och kondition. Men instruktören är märklig.

Hon står längst fram med armarna i kors. Som en polis. Täcker min spegelbild. Jag flyttar lite till sidan för att få en skymt av mig själv. Ja, jag erkänner, jag peppas av att se mig själv bli trött…

Det är som att hon flyttar efter. Med enda syftet att skymma min sikt. Armarna fortfarande i kors. Vet inte var jag ska titta.

Oftast säger hon inget men ibland brister hon ut i ett militäriskt: FASTER!

Det är bara att lyda. Jag vågar inget annat.

Så börjar hon sms:a. Och mellan sms:en ser hon ut som hon upplever sitt livs tråkigaste stund.

När sista 5 minuterna återstår börjar hon sprita av sin utrustning och ställer tillbaka vikter och matta.

Medan vi peppar oss själva till stordåd. När ingen annan pepp finns att tillgå.

När sista intervallen är gjord och jag tänker mig en liten neevarvning eller stretch, tänker hon annorlunda.

Säger ”Tack för idag.  Den sista som går får släcka lampan och stänga dörren””.

Sen går hon.

Och jag undrar vad som just hände…

Aktuellt

En hemlis

Det jobbigaste på Body Pump är inte marklyften eller utfallen. Det är att sprita vikterna efteråt…

Jag inser att det knappast spelar någon roll om jag spritar eller inte, men så är jag ju en ögontjänare så jag spritar.

Tar vattenspruta med sprit och trycker till. Det kommer ett litet fjuff med sprit-aerosoler som förintas i luften utan att knappt något hinner landa på min utrustning. Jag trycker och trycker, får träningsvärk i händerna, trycker lite till, tills något som åtminstone liknar halvblött finns på min vikter.

För att hinna utrymma salen innan nästa klass börjar torkar jag runt det blöta lite snabbt. För att det ser bra ut. Fast mängden som har landat på mina vikter lär inte döda en enda bacillusk.

Andra sprutar i ett papper som de låtsas räcker till tiotalet vikter. Jag tror det blir ännu mindre sprit för pengarna men det ser ju bra ut det med.

Anyway. En gång var jag ensam på ett virtuellt pass. Ingen som såg….

Jag säger inte mer, men efter det passet var jag nog så nära rebell jag någonsin varit….

Aktuellt

När allt klaffar

Jag har två sega långpass bakom mig. De senaste  veckorna har kroppen varit opepp och trött. Jag har släpat mig runt och undrat vad som hänt. Men inget varar för evigt. Inte ens sega ben.

Onsdagen den 19 oktober är dagen då allt klaffar. Jag ska ut på en tröskelrunda: 12-10-8 minuter, och är som vanligt nervös hela eftermiddagen. Trösklar och intervaller har den inverkan på mig. Jag har valt en sträcka helt i min smak. Ribban. The strandpromenad of Malmö. Utan en enda sväng. Rakt fram som i Runner’s high. Bara tuta och köra.

Jag ser ingenting på 12:an och 8:an. Då har jag solen rätt i ögonen och kan med viss mått av tur se små fötter på folk. Då vet jag att jag behöver styra om kursen lite för att undvika kollision. Jag får halvblunda och springa. Kanske är det det som gör allt så magiskt. In i bubblan liksom.  I min fantasi bockar jag av alla Fredrik Zilléns teknik-liknelser. Jag har kajakhöfter, olja i lederna, gravidmage, krokar i låren och vatten i armarna. För dig som eventuellt inte har hört Fredriks tekniktips, misströsta inte. Jag hade flyt helt enkelt. Och ett steg som i min fantasi såg spänstigt och snyggt ut.

Så till den milda grad spänstig att en förbipasserande man peppade från sin cykel.

Ni fattar. Känslan när allt klaffar!

Då glömmer man fort två sega långpass. När får jag springa igen?

Aktuellt

Tips från coachen…

Jag vet inte om Fredrik var jättehungrig när han lägger upp min portion, men min middagstallrik sträcker sig nästan upp till taket. Och jag äter till det är slut för jag gillar mat…
Först lite för sent märker jag att jag är PROPPMÄTT och då är det 20 minuter till min yogaklass börjar…

När jag står där i hunden känner jag hur maten är på väg åt fel håll. Behöver slappa till hunden för att rädda situationen och gör förmodligen Sveriges fulaste och yogatekniskt mest inkorrekta hund. Dottern, som förövrigt är lika proppmätt och dessutom med på passet, tröstar med att ingen ser mig ändå, eftersom alla står upp och ner med huvudet åt fel håll. Sant.

Fast när jag försöker lägga mig i barnet blir det ännu värre. Jag ser inte ut som något barn alls. Mer som ett får med artros i höftlederna. Jag behöver liksom space mellan magen och låren. För att förhindra olycka på yogamatta.

2,5 timme senare är jag lika mätt. I morgon ska jag lägga upp min portion själv. Om jag hinner bli hungrig tills dess…