Jag som aldrig vinner något gick och vann ett tröskel- och VO2max-test hos Aktivitus. En lite läskig vinst med tanke på jobbet som skulle utföras… Och idag var dagen inne!

Är nervös hela dagen. Nervös för att det ska bli jobbigt, men lika mycket för det är ett löpband involverat. Något jag springer på max två gånger per år. Jag vill liksom inte ramla av. Dels för att det gör ont och dels för att det skulle vara sjukt pinsamt.

Anyway. Jag läser mitt blogginlägg från senast det begav sig. Det var 2015.  Hur skulle resultaten ha påverkats av att tant blivit ännu mera tant? Snart vet jag svaret.

Vi börjar med tröskeltestet. Jag har läst i blogginlägget att det ska vara helt ok, och hoppas att det ska stämma. Börjar lugnt och fint från start,  9 km/h, och sedan ökas hastigheten med 1 km/h var fjärde minut. Försöker omvandla km/h till min/km men hjärnkapaciteten är inte med mig. Jag har fullt sjå med att hålla mig på bandet. En fot hyfsat framför den andra. Inte i sidled och få tvärstopp på kanten….

I varje hastighet får jag uppskatta ansträngningsgrad. Som belöning får jag därefter ett stick i fingret och en droppe blod mindre i kroppen. Att uppskatta ansträngningen är det svåraste på hela testet. Hur vet jag om det är lätt, ganska lätt, hyfsat lätt, eller rätt så lätt…? Finns det ett rätt och fel. Står han och skrattar åt mig när jag säger att det är lätt fast mitt blod säger att det är inte alls lätt?

Det är i alla fall olika grader av lätt och okej ganska länge. Tills den sista ökningen upp till 14 km/h. Det är 4:17-fart har jag lyckats räkna ut när jag kom hem. Då blir det plötsligt jättejobbigt och jag känner syran smyga sig på i mina ben. Han låter mig hållas där ganska  länge innan jag äntligen får stanna.  Check på första testet. Nu väntar det andra. Det med masken. Och ett visst mått av klaustrofobi.

Jag ber om en bild med mask. Så ni får se precis hur snygg jag kan bli med rätt accessoarer. Bara kolla:

I VO2-maxtestet är farten konstant, 12,5 km/h. Första minuten utan lutning och därefter ökar lutningen med 2% för varje minut. Jag vet inte om det är en nackdel att jag har läst rapporten från förra gången. För det ska liksom visa sig att jag känner mig klar när jag når dit jag nådde då. Att jag kanske låter bli att kräma ut det där sista för att jag vet hur länge jag höll på sist. Till nästa gång ska jag ha glömt och förträngt mitt resultat och ABSOLUT inte läsa det här inlägget! Note to self.

Anyway. Jag når upp till 10% lutning, kämpar mig kvar ett tag, men sen är det slut. Får behålla masken på ett tag innan de sista provet görs. Sen är det ett par minuters rafflande spänning i väntan på resultatet.

Här är mina nya värden (att jämföra med 9 år gamla i parentes).

Aerob Tröskel/FatMax: 5:10-fart (5:00-fart )
Anaerob Tröskel: 4:30-fart (4:15-fart )

Så ja, det har gått utför för tant. Fast att ha ett VO2-max som är ”superior” i min åldersklass känns ändå bra. Även om värdet dalat en del sen sist. Den där åldern är svår att fightas mot….

Summan av kardemumman:

Jag tycker det var superspännande att få mina egna värden för olika träningszoner, för att veta var jag ska ligga i de olika kvalitetspass jag kör. Tycker också det var jättecoolt att jag genom att gå på känsla har kommit fram till på pricken samma farter för mina olika trösklar som testet visade.  En bra bekräftelse på att jag har legat rätt.

Passade även på att fråga en del kring zon 2-träning som har förbryllat mig en del senaste tiden. Nu har jag fått klarhet i allt. Och slipper springa omkring supersakta och trampa mig själv på fotknölarna. Ett helt inlägg om zon 2, min tidigare förvirring, mitt försök att springa jättesakta i onödan kommer inom kort. Håll till godo.

Till er som är nyfikna på eran egen tröskelpuls, tröskelfart, vO2-max eller något helt annat spännande, tveka inte att boka in er för test. Jag är supertaggad att dra nytta av alla tips och se om jag kan träna lite mer effektivt framåt. Kanske våga mig på lite kortare och hårdare också….   Så kanske jag kan slå åldern nästa gång….

Vi är inte de mest tidseffektiva när det gäller att ta sig från Umeå till Malmö i bil. Första stopp för kaffe är redan efter en timme. Lite senare tar vi en omväg ut på en ö i Sundsvall för lunch. Ett ställe jag ägnat minst en timme åt att googla upp medan Fredrik kört. Och sen trycker jag in ett långpass också. Så jag inte ska få sittsår…

40 mil på 9 timmar. Inte världsbästa körstatistik alltså, men det var det värt. Så här:

Lunchen jag googlat upp finns på Virriga Bakverk i Sundsvall. Kakdisken är så lockande att jag önskar att lunchen ska vara pytteliten, så att jag ska få plats med många bakverk! Det är den inte, men en tartlett med passionsfruktscurd och maräng slinker ner utan problem. Så himla god. Nu är jag redo för det där långpasset som väntar efter ytterligare 2 timmar i bilen!

Fredrik släpper av mig 28 km från Camp Järvsö som är vår slutdestination för dagen. Han ska köra dit och simma runt i Kalvsjön medan jag tar mig dit till fots.
Men det går lite snett…

Det regnar från start och de första TIO kilometrarna går uppför! Jag har färdvägen programmerad i klockan och följer snällt de pilar som guidar mig framåt. Tills dess att klockan säger vänster på en raksträcka som helt saknar vägar till vänster!

Irrar omkring. Klockan säger UR KURS, oavsett vilket håll jag testar. Försöker öppna appen MIN KARTA för att få en hint om var jag ska, men mobilskärmen är inte alls kompatibel med regn. Jag kan inte slå in koden, och när jag väl kan så kan jag inte klicka på appen, eller göra någonting alls för den delen…

Stoppar ner den i tightsen och försöker torka den på insidan tyget. Lyckas tillräckligt bra för att starta appen och hitta en annan väg till hotellet!

Vägen är en genväg och jag är framme redan efter totalt 20 km. Eftersom jag har 28 km på schemat får jag snällt skarva med en tur längs sjön. I min värld bör det vara platt runt en sjö, men så är naturligtvis inte fallet. Det är en enda bergodalbana jag hamnat på och nu börjar krafterna i benen sina. Jag är dessutom 45 minuter efter tidtabell och rädd att missa middagen!  Därför blir den ingen zon 2 – löpning idag heller. Det som är det hetaste heta men som jag aldrig lyckats med….  Speciellt inte när det finns en middag att hinna till!

Hur som haver. Jag kommer fram till slut och efter en blixtvisit i duschen är det dags för buffé. Lycklig äro den som slipper laga mat, duka undan och diska efter ett långpass!

Ni som följer mig på insta har redan sett dem, mina knallrosa shorts! Jag tror jag är kär…

Shortsen främsta syfte är att vara rosa. På Helsingborg marathons tioårsjubileum ska jag gå all in med färg! Lysa upp hela stan men framför allt göra mig själv glad!

Med åtta veckor kvar ska jag dessutom börja fundera på målet med själva loppet. Jag ska nämligen springa Odense marathon tre veckor senare och behöver välja vilket jag ska satsa på och vilket jag ska cruisa runt på.

Banan i Odense är platt, och lättare att få en fin tid på!  Men Helsingborg är ju Helsingborg, kommer jag vara nöjd med att ha fissprungit mig runt?

Å andra sidan kanske det är roligare att njutspringa i Helsingborg, joina en långsammare ballonggrupp med trevliga farthållare och bara prata bort 42 km….

I Odense kommer jag ändå inte kunna snacka mig runt. Förstår ju inte ett ord danska. Förutom det viktigaste ordet av dem alla: 3:30-ballong! Även om jag i ärlighetens namn hade velat ha en 3:25-ballong, vad nu det kan tänkas heta!

Jag vet att jag ska springa 25 km och planen är att checka av så många gamla minnen som möjligt längs vägen.

Jag börjar längs älven mot Strömpilen. Det som på den tiden hette Bowaters fast jag trodde det stavades Bovåtesch, och inte hade en aning om vad det var. Gimonäs i övrigt visste jag inte mycket om, det var jättelångt hemifrån, säkert en kilometer. Så här 40 år senare känns allt pyttelitet och jättenära.

På några steg passerar jag Carlskyrkan som aldrig sett ut som en kyrka, och konstaterar att ICA-träffen bytts ut mot hus. Ica-butiken där man kunde köpa nougat på lösvikt och tigga löpsedlar med Carola på.

Passerar kompisars gamla hus och trots att alla ser på pricken likadana ut vet jag precis vem som bodde på nummer 126 och 130. Vilket telefonnummer de hade också…

Backen efter ”Gulan”, förbi fotbollsplanen var brant när det begav sig men så här lite senare skulle jag mer klassa det som ett motlut.

Svänger in på gatan som var min. Bärnstensvägen. Passerar huset där jag växte upp och knäpper en snabb bild i smyg innan jag cruisar vidare mot låg/mellanstadieskolan. Den var sprillans ny när jag gick där. Det är den inte längre…

Högstadieskolan några kilometer längre bort ser likadan ut som då. De dekorativa molnen på fasaden är inte längre vita och det står ”Barnmorskemottagning” på dörren. Vad hände här?

Försöker hitta skogen där jag tillbringat högstadiets gympalektioner. Tänker mig ett varv på motionsspåret men hittar inte dit. Fortsätter över Universitetsområdet i hopp om att hitta Corona (!) där jag träffade Fredrik för 32 år sen, men går bet igen.

Via min mormors hus på Mariehem och min mosters på Sandbacka tar jag mig tillbaka hemåt. Förstås via min första etta på Hagmarksvägen.

20 kilometer har gått utan att jag ens varit medveten om det, men nu har jag inga nostalgimål kvar på min färd. Dessutom blåser det upp och motvinden trycker mig bakåt. Fem tuffa kilometer hem och en typiskt trist avslutning på en kul runda!

Var skulle du vilja nostalgilöpa?