Aktuellt

Duschen för hela året

I morgon ska jag duscha för hela året. Om jag ställer mig på startlinjen till Skåne Frozen Trail, that is…

Snön har försvunnit ur prognosen och jag hade precis förlikat mig med tanken på att starta när det börjar lura något i halsen. Det började som lite röstproblem modell målbrott och övergick till att bara kännas lite lurt. Det kan vara på riktigt eller det kan vara inbillningssjuka. You never know. Därför är jag ännu inte helt bestämd i frågan om start. Men OM jag startar är jag nervös över miljoner ting:

  1. Den iskalla väntan på start. När det bara regnar och man inte vill gå ur bilen. Men när tidpunkten ofrånkomligen kommer, då man behöver gå ut i tunn jacka och studsa på stället. Ångestfaktor=hög.
  2. Terrängen. Gillar ju inte trail. Hoppas på så lite stenar som möjligt.
  3. Markeringen. Tänk om det är slarvigt markerat. Eller om jag bara är blind. Att komma vilse i ösregn är inget alternativ…
  4. Backarna. Efter två helger i Sportstugan vet jag att det finns backar värre än kullen i Pildammsparken. I Skyrup samlade jag 111 höjdmeter. I morgon väntar 600…

Men det finns ju ljuspunkter. Som känslan att ta på sig torra kläder efteråt. En termos med varmt te i bagaget. Och möjligheten att åka förbi dotterns café efteråt och tigga till sig en semla för utfört dagsverke. För dagsverke it is. Det kommer tamejtusan ta hela dagen. Men jag har inte bråttom, det har jag aldrig i terrängen. På terränglopp fotar jag, kissar jag, promenerar jag och äter fast föda. Det händer inte på asfalt!

Tre djupa andetag. Jag kommer inte att frysa ihjäl.

Aktuellt

Att stänga en flaska

Alltså på riktigt. Jag är sämst. Jag är jättemånga år och har ännu inte lärt mig stänga en flaska. Hur är det möjligt?

Det händer när jag går hem från gymmet. 100% av gångerna. Jag tar min vattenflaska utan att trycka ner korken och lägger den i väskan. Som allt som oftast bara är en gympapåse eftersom jag bor tre minuter bort.

Sen börjar förnedringen. Genom hela gymmets lokaler går jag och droppar. Jag märker det ännu inte själv men efter mig finns ett spår av vätska. Har jag kissat på mig?

Det är först när jag når skohyllorna som något blött känns genom överdragströjan, och jag fattar direkt! Korken!

Tittar ner i gympapåsen där skorna simmar omkring i en pöl av vatten. Mobilen har jag tursamt nog i handen. För att svara på ”viktiga” sms hela vägen mellan träningslokalen och skorna… Och kanske är det just därför det går flera minuter innan jag märker att allt är blött…

Anyway. Jag håller gympapåsen på en armlängs avstånd hela vägen hem.

Och då kommer nästa bekymmer. Jag kan inte lägga in pås-eländet i sitt skåp eftersom den är blöt. Jag behöver hänga den på tork i badrummet. Och eftersom jag sedan aldrig lyckas städa undan något om jag inte gör det direkt, blir den hängande där forever.

Är det bara jag?

 

Aktuellt

Vad jag definierar mig som

Det finns cykelvägar och trottoarer. Cykelvägarna är ofta jämna och fina. Belagda med skön asfalt. Trottoarerna har förärats osköna plattor. Ojämna, hårda och som dessutom blir hala vid blotta tanken på duggregn. Här går också hundägare med sina hundar på andra sidan trottoaren, med ett förädiskt koppel spänt dem emellan. Trottoarer är livsfarliga och osköna.

Som löpare tar jag mig därför ibland friheten att definiera mig som cykel. Springer över vägen när cyklisten har grönt men inte gångaren. Som värsta rebellen.

Men jag håller mig långt ut i kanten och hoppar över till trottoaren om det kommer cyklister. I en stad full av tunga lådcykelmarodörer vill man inte precis bli potatismos. Oavsett vad man definierar sig som.

Aktuellt

Ställa in pga väder eller bryta ett löfte?

Jag har frusit ihjäl två gånger: på Stockholm marathon 2012 och på Österlen Spring Trail 2017. Efter ÖST lovade jag mig själv att aldrig någonsin ställa mig en startlinje i skitväder.

Och så hostar SMHI upp den här inför fredagens lopp:

Så nu står jag inför ett val:

1. Springa. Bryta mitt löfte till mig själv. Tänka att jag kan klä mig bättre och överleva. Med risk för att få skriva ett nytt nära-döden-inlägg!

2. Hålla fast vid mitt löfte. Ha det skönt i soffan och förmodligen ångra mig när jag efteråt ser att det inte var så farligt och ingen frös ihjäl…

Snöblandat regn, friska vindar och nollgradigt. Mer Stockholm marathon 2012 än Stockholm marathon självt!