Alltså löpning är världsbäst när det kommer till att skingra tankar. Att sortera alla konstigheter som dyker upp där uppe. Liksom bli människa igen. Men vad gör man när man inte kan springa?

Städar har det visat sig.
När äldsta dottern åkte som utbytesstudent 2015 och känslorna kaosade så städade jag. Hennes badrum. Hittade gamla använda tops och plast från alla möjliga öppnade förpackningar som ingen slängt. Och i den där sakniga känslan fanns inga hard feelings över äckliga sminkrester. Allt var liksom bara hon. Och så förlåtet. Att få städa hennes gamla grejer var liksom att umgås. Och fungerade som terapi.
När hennes hemresa ett år senare blev kraftigt försenad behövde jag inte städa. Då var kroppen hel och jag sprang. Hade ändå tagit ledigt från jobbet och sprang bort väntetiden. Inte hela, det var ju mer än ett dygn. Men en ordentlig långpanna krämade jag till med. Kände mig som Forrest…

Idag har hon åkt igen. Och jag kan inte springa. Har städat köket men det är ju inte hennes grejer. Hon har ju inte ens bott här. Och klumpen i magen är ju inte bara hennes frånvaro, utan lika mycket det faktum att yngsta dottern passar på att flytta till den numera lediga lägenheten i Lund.
Om ett par timmar är det bara jag och Fredrik. Och han ska på styrelsemöte.
Så jag gissar att jag får städa. Känner jag den yngsta rätt finns det en del saker att hitta. Frågan är om intorkade müslitallrikar lugnar ett smärtande mammahjärta? Eller om jag bara får härda ut till den här skitförkylningen är över.
Då kan jag springa och hälsa på henne. Hon i Lund då alltså. Costa Rica orkar inte ens jag springa till…






