Aktuellt

Skingra tankar utan löpning

Alltså löpning är världsbäst när det kommer till att skingra tankar. Att sortera alla konstigheter som dyker upp där uppe. Liksom bli människa igen. Men vad gör man när man inte kan springa?

Städar har det visat sig.

När äldsta dottern åkte som utbytesstudent 2015 och känslorna kaosade så städade jag. Hennes badrum. Hittade gamla använda tops och plast från alla möjliga öppnade förpackningar som ingen slängt. Och i den där sakniga känslan fanns inga hard feelings över äckliga sminkrester. Allt var liksom bara hon. Och så förlåtet. Att få städa hennes gamla grejer var liksom att umgås. Och fungerade som terapi.

När hennes hemresa ett år senare blev kraftigt försenad behövde jag inte städa. Då var kroppen hel och jag sprang. Hade ändå tagit ledigt från jobbet och sprang bort väntetiden. Inte hela, det var ju mer än ett dygn. Men en ordentlig långpanna krämade jag till med. Kände mig som Forrest…

Idag har hon åkt igen. Och jag kan inte springa. Har städat köket men det är ju inte hennes grejer. Hon har ju inte ens bott här. Och klumpen i magen är ju inte bara hennes frånvaro, utan lika mycket det faktum att yngsta dottern passar på att flytta till den numera lediga lägenheten i Lund.

Om ett par timmar är det bara jag och Fredrik. Och han ska på styrelsemöte.

Så jag gissar att jag får städa. Känner jag den yngsta rätt finns det en del saker att hitta. Frågan är om intorkade müslitallrikar lugnar ett smärtande mammahjärta? Eller om jag bara får härda ut till den här skitförkylningen är över.

Då kan jag springa och hälsa på henne. Hon i Lund då alltså. Costa Rica orkar inte ens jag springa till…

Aktuellt

Kampen mot klockan

Jag vill bli frisk av miljoner anledningar. Men en är lite viktigare än de andra.

2015. Senast hon lämnade oss för vida världen…

Min äldsta tjej ska ut och resa. I fem månader ska hon upptäcka latinamerika och lämnar landet på tisdag morgon. Planen var hejdå-middag med önskemat här ikväll och jag hoppades i det längsta att jag skulle hinna bli frisk. Det blev jag inte…

Om inte under sker till i morgon får det bli plan B. Facetime-middag i morgon och bakåframkram på perrongen på tisdag morgon.

Efter två år av Covid är man ju mästare på sånt här.  Men ändå. Hur hemskt känns det inte att inte få kramas hejdå???

Febern har sedan igår gått från 38,5 till 37,8 till 37,5 till 37,1.

Jag har inte gett upp…

Aktuellt

Betraktelser från sjuksoffan

Fortfarande feber och huvudvärk. Mina nöjen är få: bokföra, lösa korsord och scrolla instagram. Och när jag var helt wild and crazy tog jag en kort promenad och köpte semlor. Eller det var Fredrik som köpte, jag höll mig på smittfritt avstånd. Såklart. Att scrolla instagram är döden när man är sjuk. Alla springer.

En långledig helg i januari och folk tar sig friheter. Åker till skogs och springer på fantastiska platser. Och såklart känns allt JÄTTEBRA just idag. Tittar jag ut genom fönstret skuttar folk runt Pildammsparken med sina lättaste steg och med ett leende på läpparna.

Hallå! Var är alla de som plågas runt på sin runda? Som fick motvind och uppförsbacke på samma gång. De som tycker löpning är det värsta som finns och ser sura ut som åskmoln? Var är de som fryser, fått skavsår eller punka på skon? Det är liksom jobbigt med allt det fantastiska när man själv får liggsår i sin egen soffa. Men jag är inte bitter. Inte alls.

För att undvika att den värsta avundsjukan kollar jag Fredriks instagram. Han följer typ fem stycken varav en är jag själv och en är våra katter…

Här ser jag inga fancy löparrundor. Ingen trettondags-svett eller långpass med semla. Här ser jag pizzaugnar, kaffemaskiner och korsstygnspoesi. Inte ett spår av löpning. Jag tror jag stannar här lite…

Aktuellt

Ingen race report – Skåne Frozen Trail

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den lilla kråkan jag hade i halsen igår, som jag trodde var inbillning, utvecklade sig till feber och massiv huvudvärk under natten. En solklar DNS, och på ett vis skönt än att slippa vela.

Så medan de andra har krigat sig genom piskande vindar, regn, snö och lera så har jag haft mitt på det torra. Men jag har inte varit sysslolös. Jag har haft ett helt annat race. Kanske till och med lite svettigare…

Laddar med gröt och cappuccino. Precis som inför vilket lopp som helst. Måste var reda för sjukdagen som väntar.

Starten går 09:00 när jag öppnar bokföringsprogrammet och börjar jobba ikapp två månaders bokföring. Kommer in i en bra lunk och håller ett jämnt och fint tempo. Efter ett par timmar når jag engergistationen och fyller på med en ostsmörgås för att orka hela vägen in i mål. Det har börjat kännas i sittbensknölarna och huvudet bankar en aning.

Ett par mastiga excelark senare är första delsträckan gjord. Nu väntar slutspurten mot mål. När jag ska pilla ut häftklamrar från förra årets Stävie Trail-pilar. En miljoner häftklamrar senare höjer jag armarna i skyn. Målgångsgesten när en väldigt tråkig dag äntligen är slut.

Det finns varken medalj eller målgångschoklad. Ingen som ropar mitt namn i högtalaren och ingen som säger grattis.

Lite orättvist ändå. Men jag slapp i alla fall bli blöt!