Aktuellt

Det första du tänker på…

Sitter i bilen på väg till sportstugan. Har idétorka och kommer inte på något fancy att skriva. Fredrik är uttråkad vid ratten. Jag gör två flugor på smällen och låter honom svara på 10 snabba.

Ateljén Limhamn

Så. Det första du tänker på när du hör ordet…

LÖPNING: ”Ont” (Säger han som varit skadad i 1,5 år)

NITTIOTALET: Skateboard och keps bakåfram (Är han inte ett årtionde fel nu??)

HÄNGSELCYKELBYXOR: Oskönt att gå i (Instämmer!)

TÅSTRUMPOR: Onödigt

IDRE: Aj

MJÖLKSYRA: Härligt

GÖTEBORGSVARVET: Varmt

VINTER: Längdskidor i gnistrande spår

SVETT: Svider i ögonen

STOCKHOLM MARATHON 2012: Var det också varmt?  ( ALLTSÅ HALLÅ! Har han inget minne eller?)

Han är lite fåordig min man. Det hade ju varit roligare om han berättat när han kräktes av mjölksyrachock i en roddtävling mot polaren. Eller när hans triceps dog mjölsyradöden så han fick göra tricepspressarna utan vikt.

Själv tänker jag på swimmingpoolen under spinningcykeln när jag hör ordet svett, och blir kissnödig vid blotta tanken på hängselcykelbyxor.

Vad tänker du på när du hör orden ovan?

Aktuellt

Varför fartlek inte är ett alternativ

Jag är en siffernörd. Älskar excel och blir lycklig av matematik och logik. Gillar när svaret är en siffra och inte något fluffigt ”beror på”. Och det gäller inte bara jobbet, utan minst lika mycket på träning.

Mina spinningupplägg är alltid ett pussel av vackra siffror. Och när jag tänker fartpass är halva nöjet att sätta upplägget.

1-2-3-4-5-4-3-2-1. En vacker symmetri.

3 x 10 min. Fyrkantigt. Tydligt. No questions asked.

12-10-8 minuter. Dagens pass. Jämna tidskap på två minuter. Den logiska fortsättningen hade varit 6 minuter. 7 hade inte hänt…

Och så tar vi FARTLEK. Det spontana och lekfulla. Spring fort i tre lyktstolpar, gasa uppför backen eller spring fort tills du möter en gubbe med keps.

I teorin låter det ju lattjolajbans, men alltså det funkar inte för mig. Hur vet jag vilken lyktstolpe jag ska börja vid? Tänk om alla gubbar med keps är på BINGO ikväll och jag inte kommer möta någon? Det slutar ALLTID med halvtaffligt jobb. Få intervaller med halvtaskig fart. För att jag liksom aldrig kommer till skott när jag själv får välja.

Fartlek må vara en av de svenska ord som faktiskt adopterats till engelska, men det hjälper inte. Fart leker jag inte mig till, jag behöver en pipande klocka som piper i ett snyggt programmerat mönster!

Är du lekfull eller fyrkantig?

Aktuellt

Alltså marathon…

Fick svara på fyra frågor om marathon, i en intervju till Helsingborg marathon. Och blev helt lycklig när jag formulerade svaren…

Att försöka förklara det bästa med ett marathon kan lätt leda till pirr i magen. Jag känner hur jag blir lycklig när jag tänker på peppen i startfållan, publiken, highfivesen. Men också stirret veckan innan och ömheten i musklerna dagen efter. Och den där obeskrivliga tröttheten. Så fantastiskt skön. Det är nästan så jag vill springa ett marathon redan i morgon bara för att få känna allt det där.

Och så tänker jag på alla människor som inte springer marathon. Fasen vad de missar.

Fast så kan man ju inte tänka. För då skulle ju fallskärmshopparen tycka synd om mig som missar den upplevelsen. Som jag inte ALLS har något behov att att få vara med om.

Det är väl helt enkelt så att vi blir saliga på olika saker.

Vad är din grej, som kan få det att pirra i magen en helt vanlig tisdag?

Aktuellt

Sidoficka – och känslan av att vara överbevisad

Jag har varit en nej-sägare. Vägrat sidoficka på tighsen och till och med bloggat om hur illa jag tycker om dem. Löpande vänner har intygat dess förträfflighet, men mig har de inte kunnat lura.
Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen jag ska erkänna att jag kanske möjligen eventuellt har haft fel….

Jag har ett par Fusion vintertights med sidoficka. Jag älskar tightsen men har vägrat att använda fickan. Sprungit omkring med mitt Spi-belt och låtit fickan vara tom. Slickad mot låret utan att puta ut så där fult. Men så blev det Löpningens dag. Och medan de glada löparna springer omkring är min huvudsakliga uppgift är att genskjuta alla överallt och ta bilder. Ni fattar, fram med telefonen, och sen ner i spi-beltet igen. Gånger hundra.

Mitt spi-belt designades på den tiden när mobilerna var så små som möjligt. Därför krävs det en del jobb för att få ner en årsmodell 2022 i det. Speciellt med iskalla och mindre välfungerande fingrar.  Vid tredje gången tröttnar jag. Blir sur för att jag river sönder mina fingrar på blixtlåset och dessutom aldrig hinner få upp telefonen innan alla sprungit förbi. Så jag provar sidofickan. Den på brallorna. Den jag ALDRIG skulle använda…

Jag får upp och ner telefonen på två röda. Jag slipper korva i den i ett för litet bälte. River inga fingrar, och det skumpar tamejtusan inte ens.

Det finns inte en enda nackdel.

Så. Jag är överbevisad. Och villig att erkänna. Även om jag avskyr att ha fel…