Aktuellt

Konstiga saker som hänt den senaste veckan

Det finns ingen hejd på konstigheterna senaste dagarna. Kolla här:

Jag är med i en fransk trailtidning. Jag hoppas det står något trevligt…  Från min högstadiefranska kommer jag bara ihåg ”Où est le poulet?” och ”Ma chambre”, och det verkar det i alla fall inte handla om.

Jag var till en ny tandläkare här i Malmö,  och från att ha haft ett hål i hela mitt liv, hittade han TRE hål och två på väg. Med oförändrade tandborstningsrutiner och godisintag. 3000 kronor skulle han ha för kalaset. Och jag kan inte låta bli att tro att han ville tjäna pengar…

Vi hittade en kaffefläck på mattan i sportstugan. Blöt och nyspilld. Men inte en droppe fanns på kaffekopparna eller kannorna. (Det visade sig senare att ena katten var lös i magen och att ”kaffefläckar fanns att finna hela vägen mellan kattlådan och köket…)

Typ så. Har det hänt något konstigt i ditt liv senaste tiden?

Aktuellt

Posta-Nilla

Efter Höjdarnas höjdarled och Jakten på Gullspira hade turen kommit till Posta-Nillas spår. En 26 km slinga med massor av godbitar att erbjuda…

Hade tänkt utgå från Boketorpet som tidigare testlöpningar men lät bilen stå då jag kunde komma på leden med bara 2 kilometers transport från Sportstugan. 30 kunde jag nog uthärda. Men inte en meter till…

Ansluter till Posta-Nilla i botten av den backe som leder upp mot Trädhusen. Skönt ändå med uppvärmningen hemifrån i benen. För att inte chocka benen totalt. Utsikten från Trädhusen är som alltid magisk och som varje gång tänker jag att det hade varit trevlig att äta på deras fancy restaurangen uppe i träden.

Slingan följer samma väg som Höjdarleden ner till Hovdala och vidare till Tormestorp, där vägarna skiljs åt. Där Höjdarleden går över skolgård och genom skog går Post-Nilla på asfalt i riktning RAKT upp. Och när hjärtat voltar som värst där inne, går leden in i skogen och brantar på sig ytterligare för den sista biten mot toppen. Stannar och pustar ett tag…

Rullar ner för backen, slingrar ut ur skogen genom bostadsområden, nerför backar, uppför backar och in i skogen igen. Det är perfekt Anna-trail, mjuka stigar och måttligt med stenar och rötter. Passerar både en trolldamm och ett trollberg men några troll ser jag inte. Däremot kommer jag vilse.

I Magle våtmark tappar jag fokus för en sekund och plötsligt är jag på fel väg. Men jag märker inget. Inte förrän jag plötsligt känner igen mig, och upptäcker att jag sprungit i en cirkel. Någon kilometer bonus och jag inser att det där med max 30 inte kommer att hålla….

Cruisar vidare in mot Hässleholm, får en sneak peak av kyrkan innan leden drar vidare in genom parker och förbi museibyggnader. Kilometerna tickar. Det är platt och lättsprunget. Men nu börjar mat och sovklockan ringa. Mest för mat…

Leden går GENOM Hässleholms station och jag passar på att slå mig ner på en bänk och mumsa i mig min medhavda bar. Någon frågasätter mitt val av matplats när jag precis sprungit genom magisk natur. Men när mat- och sovklockan ringer gör man klokast i att handla snabbt. En hangry runner har inget kul…

Klockan står på 20 km och jag tänker att jag har 10 kvar. Har redan glömt bort min bonuskilometer. Och fler ska det bli. Men det vet jag lyckligtvis inte än.

Tar rulltrappan upp över spåren och ner på andra sidan. Sen är det dags att börja röra sig igen. Stapplar i väg i riktning Hässleholmsgården där det finns både toalett och vätskepåfyllningsmöjlighet.

Det är en del asfalt för att ta sig dit. Överlag har den här rundan mer asfalt än de tidigare jag testat. Men ibland är det skönt att vila huvudet lite. Från Hässleholmsgården är skogen tillbaka igen. Jag längtar ner till sjön. För där vet jag att det är platt. Inga läskiga höjdmeter-överraskningar. Men sjön dröjer. Och när den väl kommer ångrar jag att jag längtat efter den. Den är översvämmad extra allt…

Tar mig förbi första hindret genom att klättra genom supersnårigt ris. Nöjd med min bedrift inser jag att det där bara var början. Framåt är leden helt dränkt och jag får snällt klättra tillbaka genom riset igen.

Tar mig upp till cykelvägen och får följa den till Björkviken. Inte lika fint, men skönt att rulla undan några kilometer igen. Efter Björkviken går det att hoppa på stigen igen. Jag börjar längta efter den blå markeringen som jag vet ska ansluta lite längre fram. När den kommer vet jag EXAKT hur långt jag har kvar. Och när den väl kommer börjar jag sjunga för mig själv 1-å-2-å-3-å-blå-tjofadderittan-lambo. Den går på repeat i minst 2 kilometer och jag springer i en perfekt synkad takt. Behöver jag säga att jag är lite trött i huvudet nu?

Till slut orkar jag inte sjunga längre. Inte tänka heller. Det blir ett vaccum i mitt huvud som är en fanstastisk flummig upplevelse. Jag tänker ingenting de sista 3 kilometerna. Benen trummar. Känslan är magisk.

Kommer hem på 32,85 km och fortsätter. Fredrik tycker att jag är knäpp. Det får stå för honom…

Aktuellt

Tjörnarparen – the hejarklack version

Jag vet varför jag inte springer. Men ändå inte. Efter förra året sa jag att jag skulle stå över ett år för att springa Winter Cross Run. Ett annat favoritlopp som traditionsenligt alltid har krockat. Därför anmälde jag mig inte. (Sen flyttade WCR datum så jag ändå inte kunde springa det. Loose loose liksom).

Hur som haver. Jag hade velat hänga i startfållan. Stirra över skoval och motvind. Jag hade velat dela upplevelsen med alla som var där. Men när den möjligheten liksom runnit ut fick HEJARKLACK vara second best. Och vilken fest.

 

Vi parkerar vid Sjöstugan och går gröna 10 km-spåret MOT loppets färdriktning. Det är en hit. Vi ser typ alla! Dock är det mina långsammast promenerade kilometer någonsin eftersom vi hela tiden får hoppa in i en buske för att inte vara i vägen.

Med livetrackern som hjälp försöker vi hålla koll på vem som väntas komma, men alltså, teknik i all ära, men alltsom oftast visar den så in i bängen galet. Personer vi har live rakt framför oss befinner sig enligt appen 30 minuter bort. Så det får bli som det blir. Och det blir bra.

Att heja på ett ultralopp i terräng jämfört med ett stadslopp på asfalt är hundra gånger roligare. Här kommer folk utspritt, man ser alla och hinner både heja och rota fram kameran. Ingen stressar omkring med tom blick utan alla nickar, tackar. ler och ser glada ut. I början i alla fall…

Vår sista placering är noga utvald. Efter 34 km och längst upp på en evighetslång och brant backe. Här går folk dubbelvikta med händerna på knäna. Några går i sidled och vissa stannar och håller sig i ett träd.

Just här är det en blandning av skadeglädje och avundsjuka att stå…

För de som springer 50 kilometer återstår nu 16 kilometer. Det hade jag överlevt. Vissa ska ta denna backe en gång till. Om sisådär 6 timmar, eller mer.  Och jag är faktiskt inte ens lite avis…

Hursomhaver. Superkul att heja på alla. Men tills nästa år ska jag nog se till att anmäla mig. Som tröst har jag i alla fall planerat in en långrunda i morgon. I minst lika fin natur. Fast med aningens färre hembakade kakor på vägen.

Aktuellt

Behind the scenes

På instagram såg det ut så här:

En fantastisk runda vid sjön. Och vårfeelings all over the place.

Och det var liksom tanken. Helgen i sportstugan borgar ju för magisk löpning i naturen och nu hade jag ju dessutom prickat in solen. Vad jag hade missat var att en dryg timmes bilåkning från Malmö är allt som krävs för att komma till vintern. När jag tar stigen vidare från sjön möts jag av tjock is. Ni vet sån där stenhård och hotfull. Där det enda man ser när man tittar på den är synen av sitt spräckta bakhuvud.

På fötterna sitter inga Icebugs. För i Malmö finns ingen snö och då finns dubbskor inte heller i mitt medvetande. Jag kan välja på att gå hem och tjura eller ta den asfalterade landsvägen mot Tyringe. Sexigt värre på en fredag.

Så på en landsväg över vindpinade åkrar tar jag mig 6 kilometer. Sen vänder jag och tar samma väg hem.

Tillåga på allt har någon fyllt betong i mina ben.

Men håll med. Det såg härligt ut på bild!