Aktuellt

Äldst i klassen

Jag tittar mig omkring i salen. Klockan är två minuter i Body Pump och stället är fullt. Fullt av unga spänstiga människor och jag. Jag är äldst. Bergsäkert. Möjligen i konkurrens med en skäggig man där bak som är svårt att sätta ålder på. Men ändå. Hur gick det till?

Ungdomarna till trots känner jag mig inte gammal. Trots att mitt linne är 10 cm längre än deras, och mina rynkor avsevärt fler. Jag känner mig faktiskt minst lika stark som dem. Lika rörlig och med samma kroppskontroll. Jag känner mig sällan gammal när jag tränar. Tvärtom, det är när jag tränar jag känner mig stark. Bara det faktum att dottern vill träna med mig känns som ett kvitto på att jag liksom inte förfallit fullständigt.

Men jag känner mig inte alltid ung. Ibland känner jag mig precis lika gammal som passet säger att jag är. Ibland äldre ändå. Som äldst känner jag mig:

  • På morgonen när jag måste ha maxljus för att kunna läsa dagstidningen. Ja ni vet, en sån på papper…
  • När mina barn säger att huden på mina händer ser ut som kycklingskinn!
  • När jag vill ha flygbiljetten utskriven på papper för säkerhets skull
  • När jag inte inte känner igen en enda kändis i skvallertidningen hos frissan
  • När jag inte kan läsa innehållsförteckningar för att texten är så liten
  • När jag tar fram min papperskalender
  • När jag bloggar
  • När jag tittar mig i spegeln och ser de där ”linjerna” (avgrundsdjupa fårorna) som kommit dit utan att jag märkte det.
  • När jag plötsligt fick tre hål i tänderna från ingenstans

Typ så. Känner du dig gammal?

Aktuellt

15 kilometer med moms

Hon beställde 15 kilometer men jag avrundade till 17. Sen blev det ändå på något väldigt mystiskt vis 22…

Planen: Höjdarnas höjdarled långa loopen (12 km) plus transportlöpning dit och hem (2×2,5 km). Min exemplariska mattehjärna behöver inte många sekunder för att räkna ut att 12+5=17. Det är det inte. Det är tydligen 22.

Fredrik tipsar om en annan väg till Hovdala slott och starten på höjdarleden. Den ska vara lite flackare. Bra. Att den också är längre var det ingen som sa. När vi kliver på leden visar klockan 4,5 km och jag inser att det kommer bli för långt. Igen. Men jag säger inget…

Vi tassar på snötäckta stigar i en helt fantastisk vårsol. Det är kuperat som alltid i de här krokarna. Dottern lär mig hela danska språket medan vi springer och jag tänker att det är bra. Så hon inte märker exakt hur länge vi håller på.

Vid en konstpaus vid 16 km råkar hon se min klocka (som jag envist försökt gömma) och inser att  vi kommer övertrassera vår kilometerbudget. Men hon säger inget. Jag vet inte att hon vet. Det blir en tyst överenskommelse. Vi bara springer.

När 500 meter återstår frågar hon om det blir en jämn kilometer. Jag svarar att vi kommer att landa på ”komma två”.  Utan att avslöja vilken kilometer som avses. Då säger hon att vi får putsa till närmsta jämna.

Är du säker frågar jag? Vet du hur långt vi sprungit? Då berättar hon att hon tjuvkikat på klockan och tror att vi landar på 21 kilometer efter putsning. Jag säger att det blir 22 och hon spritter till. Stolt som en tupp över långpasset vi precis är på väg att avsluta.

Kvalitetstid med utflyttade barn blir inte bättre! Världsklass!

 

Aktuellt

Twins på äventyr

Vi skrattar när vi ses i hallen. För vi ser på pricken likadana ut. Frånsett lite rynkor och 30 års allmänt åldrande. Vi har valt precis likadana kläder och känner oss som ett gammalt gift par på campingsemester. Dottern är på besök i sportstugan och vi ska springa. Få folk att tro de ser dubbelt…

Dagens pass är mest en formkoll för att se om kroppen är återhämtad efter förkylningen. 10 kilometer är beställt och jag väljer en platt runda från Hässleholmsgården och längs Finjasjön hem. Solen skiner från klarblå himmel och snön knastrar under skorna.

Det är under den här rundan jag ska inse att min dotter är störd. Löparstörd. Hon springer med ett leende över hela ansiktet och klargör med jämna mellanrum hur härligt hon tycker det är att springa. Jag tror hon använder alla superlativ som finns för att beskriva det som vi alla löpare känner när vårkänslorna börjar sippra fram.

Och jag är stolt. Stolt över henne, och över mig själv som lyckats lura i lite löparvett i henne.

I morgon är det ett lite längre pass beställt. Och brantare. Jag hoppas entusiasmen håller i sig även när det börjar bränna lite i låren!

Aktuellt

Löparläger

Dottern kommer på besök till sportstugan i helgen. Med förväntningar på löparläger. Mamman kämpar för att bli av med de sista resterna av förkylningen. För när dottern vill springa vill man liksom leverera…

Jag har varit i liknande situationer tidigare. 2019 speed-återhämtade jag en stukad fot på 5 dagar för att inte göra dottern besviken. Jag hade lovat att hänga med när hon skulle springa sin första halvmara på sin 16-årsdag. Eller återhämtade kanske var fel ord… Lindade väldigt hårt var närmare sanningen…

Och nu ska jag alltså kraxa ut det sista snoret och göra mig redo.

Lite strategiskt har jag föreslagit en kortare runda längs sjön i morgon. Som slipper driva upp någon puls. En formkoll om det ens är möjligt, och som en inkörsport till tyngre rundor på söndag.

Tanken på löparläger är så lockande att jag tänker att snoret försvinner av blotta förskräckelsen.

Springa. Gå omkring i långkalsonger och tjocksockar (ett av de norrländska ord jag vägrar att göra mig av med!). Dricka kaffe under filt, lägga pussel och tjuvkika på melodifestivalen. Spela spel och äta gott.

Löparläger alltså. Jag kommer att ordna fler. Och ingen går säker.