Äldst i klassen

Jag tittar mig omkring i salen. Klockan är två minuter i Body Pump och stället är fullt. Fullt av unga spänstiga människor och jag. Jag är äldst. Bergsäkert. Möjligen i konkurrens med en skäggig man där bak som är svårt att sätta ålder på. Men ändå. Hur gick det till?

Ungdomarna till trots känner jag mig inte gammal. Trots att mitt linne är 10 cm längre än deras, och mina rynkor avsevärt fler. Jag känner mig faktiskt minst lika stark som dem. Lika rörlig och med samma kroppskontroll. Jag känner mig sällan gammal när jag tränar. Tvärtom, det är när jag tränar jag känner mig stark. Bara det faktum att dottern vill träna med mig känns som ett kvitto på att jag liksom inte förfallit fullständigt.

Men jag känner mig inte alltid ung. Ibland känner jag mig precis lika gammal som passet säger att jag är. Ibland äldre ändå. Som äldst känner jag mig:

• På morgonen när jag måste ha maxljus för att kunna läsa dagstidningen. Ja ni vet, en sån på papper…
• När mina barn säger att huden på mina händer ser ut som kycklingskinn!
• När jag vill ha flygbiljetten utskriven på papper för säkerhets skull
• När jag inte inte känner igen en enda kändis i skvallertidningen hos frissan
• När jag inte kan läsa innehållsförteckningar för att texten är så liten
• När jag tar fram min papperskalender
• När jag bloggar
• När jag tittar mig i spegeln och ser de där ”linjerna” (avgrundsdjupa fårorna) som kommit dit utan att jag märkte det.
• När jag plötsligt fick tre hål i tänderna från ingenstans

Typ så. Känner du dig gammal?