Aktuellt

Portugal

Kan knappt fatta det men om 9 dagar är jag i Portugal. Därför har jag börjat missbruka väderprognoser och plockat fram överstrykningspennan och veckoschemat…

Progosen är lovely de närmsta dagarna men det verkar mulna till lagom till nästa lördag. Kanske får vi lika ”fancy” väder som förra året. När vi fick ställa in teknikpasset med Fredrik Zillén för att det VRÄKTE ner. Där den tysta överenskommelsen var att bara lägga upp bilder när det var solsken. För att familj och kollegor inte skulle skadeglädjas där hemma i vårsolen…

Egentligen behöver jag inget schema. Jag kan det i sömnen. Fast i år är det kryddat med spinning. Inte så att jag tror jag kommer nöta någon cykelsadel för det. Det blir nog den vanliga tipptoppkombon av löpning, cirkelpass, yoga och dans.

I övrigt hoppas jag träffa en massa gamla bekantskaper, och förhoppningsvis några nya. Jag håller tummarna för att slippa använda (och återanvända) ansiktsmask och plasthandskar, och för att min och andras feedback på maten gjort underverk till årets menyer.

I min drömvärld har havremjölken nått Portugal, men det är nog att drömma för mycket. Jag är ändå nöjd att efter 10 år knäckt nöten att Portugisisk ”cappuccino” är gjord på grädde och kanel, och att jag därför slipper gå på den risgrynsgrötsmakande nitlotten igen. Vill man ha cappuccino i Portugäl är det kaffe med mjölk man beställer. Se det som ett tips från coachen. Skumma kan de ändå inte…

9 dagar kvar. Undra var jag har mina löparshorts…?

Aktuellt

Promenad not so poppis

Är i Stockholm med kollegorna. Åkte från ett soligt Skåne kl 06:00 och hamnade på Polarexpedition i huvudstaden 4,5 timme senare…

Frågan kommer upp hur vi ska ta oss från stationen till kontoret på Humlegårdsgatan. För den som inte har tränat på en vecka är svaret enkelt, vi ska gå. Då har jag inte stenkoll på hur grisigt väder Stockholm har att erbjuda. I tåget är det ju varmt och skönt…

När vi kommer ut slänger jag upp väskorna på ryggen och börjar gå, medan kollegorna sladdar omkring med sina rullväskor i sluddet på trottoarerna. Det talas om taxi och någonstans låter det lite lockande, men min autopilot är påkopplad och jag tänker att det går lika fort att gå som att vänta på en taxi. I alla fall för den som inte har rullväska med snö i kugghjulen…

Jag försöker peppa upp stämningen men inser att jag nog borde vara väldigt tyst. Erbjuder mig istället att ta en väska, så som jag ibland får ta packning från Fredriks när han börjar tjura… Ingen nappar. De är krigare med väskor på släp.

20 minuter senare är vi framme. Dyngblöta. Men jag fick i alla fall röra på mig…

Aktuellt

Till Stockholm utan löparskor

Vi har projektdagar i Stockholm och jag anses tillräckligt frisk för att hänga med. Helt ärligt hade jag varit livrädd om jag träffat mig själv, men mina kollegor är mindre fega av sig. Kanske för att de inte tycker om att springa och inte ser varje förkylning som ett ofrivilligt springuppehåll…

Jag är inte hängig men snorar som en fontän. Kan utan problem jobba men alltså inte springa. Hade jag haft virkning som hobby hade jag inte varit lika hysteriskt rädd för förkylningar. Så det kanske är det som är skillnaden i rädsla hos folk. Själva konsekvenserna av snor.

Anyway. Jag ska till Stockholm med förkylning. Det är superbekvämt i jämförelse med vanliga resor i jobbet:

Jag har inte suttit i två timmar och skapat rundor som lämpar sig att springa klockan 06:00 på morgonen.

Jag behöver inte packa löparskor och löparkläder.

Jag har inte behövt pussla med tiden och fundera över när/hur jag lämpligast springer utan att verka helt asocial…

Jag bara åker dit i människokläder och behöver inte börja knorra vid 22-tiden för att jag vet att jag ska upp och springa.

Helt ärligt känns det ganska skönt. Och med tanke på att det ska vara minus 16 i Stockholm så gör det faktiskt ingenting. Embrace your förkylning liksom. Hitta fördelarna, och du blir en lyckligare själ.

Se det som ett visdomsord.

Aktuellt

Rapport från en sjukstuga

Det började som en skakning på övre däck. Eller en kittling långt ner i halsen. En föraning om att något var på väg…

Jag förtränger den första signalen. Tänker att det var inbillning, efter en dag på kontoret mittemot en superhostande kollega. Springer intervaller, som går helt ok. Fast det känns skumt över bröstet på nerjoggen. Det kanske inte bara var inbillning ändå.

Valsar runt i skogen och sätter upp pilar hela fredagen och laddar för långpasset på lördag morgon. Med en liten skum känsla. Lite högre upp i halsen tillsammans med en värmekänsla som jag vanligtvis inte är förunnad.

Fullt påklädd i löpmundering väljer jag att ställa in. Konstaterar att jag gått upp kl 06:00 helt i onödan och tvingar ut Fredrik på en morgonpromenad.

Sen preppar vi resten av dagen inför loppet. Hemma i mellosoffan igen känns inget som det ska. Och jag KAN inte bli sjuk nu. Lägger mig så tidigt jag hinner. Sover med strumporna på och hoppas på det bästa. Att allt ska vara som vanligt när jag vaknar. På raceday.

Det är det inte.

Jag snörvlar som en fontän och blundar för febern som blinkar på termometern. Gör något jag ALDRIG gör. Tar en Ipren och ”går till jobbet”.

I 12 timmar håller jag ställningarna. Ser till att hålla avstånd till folk och spritar händer.

Sen kommer kraschen. I soffan.

Andra gången sjuk sedan nyår. Det konstigaste som hänt sen jordens skapelse.

Och om 12 dagar är det Portugal…