Aktuellt

En vacker dag….

… ska ni få höra ”behind the scenes”. Idag nöjer jag med att konstatera: det gick sjukt bra!

Till skillnad från sommarens TGS-lopp (där allt som gick fel, gick fel) flöt allt HELT enligt plan. Jag fick nypa mig i armen flera gånger. Fundera på VAD vi egentligen hade glömt? Eller om tidtagningsleverantören verkligen skulle komma ihåg att infinna sig….

Men nej. Inget gick fel. Ingen sprang vilse, medaljerna räckte, mat blev över och solen sken. Och nu sitter vi här igen. Trötta som troll. Med hela lägenheten full av skrot. Och orkar inte ta tag i nått. För det enda vi vill är att läsa feedbacken i sociala medier och skriva och tacka alla personligen. För att de kom och spenderade sin söndag med oss. I en pytteliten skog. Som ingen visste att den fanns. Men som nästa år, på det tionde året, nästan till och med vi själva vet att den gör det.

Om ni var i Stävie idag. Som löpare, funktionär, sponsor eller publik. TACK!  Ni är världsbäst.

Och ni andra. Ta er till Stävie nästa år. Då firar vi 10. Det kommer bli fest.

 

Aktuellt

Vältajmat

All markering är uppe, alla inventarier hämtade,  och alla punkter avcheckade på to-do-listan. Jag skulle säga att vi är redo. Med ett undantag.

Vi har 100 st årtals-taggar att montera på lika många medaljer. Sånt där som lämpar sig utmärkt framför ett halvtråkigt teve-program. Och det kan inte vara en slump att just Melodifestivalens semifinal startar om exakt EN minut. Därför avslutar jag detta blogginlägg och kör sista rejset mot 2023 års Stävie Trail. Tagg för tagg.

Och på tal om tagg. Vi är taggade. I morgon kväll är vi vrak. Men det är värt det. Varje gång.

Aktuellt

Nya skor

Mellan banmarkering och bankbesök fick vi en lucka. I centrala Lund. På förädiskt avstånd till Löplabbet. Så vi gick dit…

Det är så trevligt med Löplabbet att man liksom känner personalen. Därför skäms man inte ihjäl för att hela jackan är full med lera… De vet ju var man varit! Passar på att försöka lura dit Angelica på en efteranmälan innan hon får lura på mig ett par skor.

Eftersom besöket är högst spontant är  förutsättningarna inte de bästa. Förutom leran på jackan har jag ett par orange/röda strumpor som brutalt missmatchar de lila skor jag fått tilldelade. Jag blir helt blockerad och kan inte tänka klart. Glömmer känna efter hur skorna känns, i själva förskräckelsen över mitt strumpval.

Extra värst blir det när jag behöver rulla upp mina byxor för en tur på löpbandet. Då syns det förutom färgen, hur fulla med katthår de är…

I polotröja och för löst spänd BH är det sedan dags att börja springa. Det är inte skönt någonstans. Men kul att se sig själv på skärmen. Med skelettet utritat. Hoppsan, som mina höfter hoppar omkring. Jag är helt koncentrerad.
När Angelica frågar hur det kändes har jag faktiskt ingen aning. Har bara fokuserat på de fula strumporna, den för lösa bh:n och skelettgubben på skärmen. Men hade de varit osköna hade jag väl känt det?

Velar mellan ett par New Balance Fujicell och ett par av mina trotjänare Brooks Hyperion Tempo. De sistnämnda matchar strumporna aningens bättre.

Beslutsångesten är total. Då är det bra att sånna som Mats finns. Som säger åt en att det är dags att prova något nytt. Och jag brukar lyssna på Mats. Idag är jag dessutom alldeles extra välvilligt inställd då han precis berättat om energiåtergivningen i mitt löpsteg. Som ligger på 9,39 och tydligen VÄLDIGT bra. ”Det är inte många som har sånt högt värde” säger han, och vem tusan kan INTE köpa skor då!

Så ja. Jag har blivit med skor. Det är livsfarligt med luckor i tidspussel. Och nu måste jag köpa nya strumpor…

Aktuellt

Bevingade ord

Jag har ett motto i livet som skiljer sig lite från Fredriks:

”Vila först och jobba sen. Annars kanske du inte hinner vila.”

Det handlar inte om jobb som i arbete, utan jobb som i städa, laga mat, fixa i trädgården… Man måste vila först. Annars blir det liksom inte av…

Fast kanske ännu mer tillämpbart är det när det gäller träning:

”Träna först och jobba sen. Annars kanske du inte hinner träna.”

Och det är där konflikten uppstår.

För att jag tycker att ett morgonpass klockan 07.15 skulle vara den perfekta uppladdningen inför tre dagars non-stop-stävie-trail-jobb.

Fredrik tycker är dumt att börja jobba sent. Och tänker att man ju kan träna om det finns tid över i slutet av dagen. Men det finns det ju liksom aldrig. Och finns det så är jag ändå för trött…

Men ja. För att inte offra äktenskapet är jag beredd att ge mig. Komma otränad och småsur till skogen. Även fast det teoretiskt borde vara mycket farligare för äktenskapet…