Nya skor

Mellan banmarkering och bankbesök fick vi en lucka. I centrala Lund. På förädiskt avstånd till Löplabbet. Så vi gick dit…

Det är så trevligt med Löplabbet att man liksom känner personalen. Därför skäms man inte ihjäl för att hela jackan är full med lera… De vet ju var man varit! Passar på att försöka lura dit Angelica på en efteranmälan innan hon får lura på mig ett par skor.

Eftersom besöket är högst spontant är  förutsättningarna inte de bästa. Förutom leran på jackan har jag ett par orange/röda strumpor som brutalt missmatchar de lila skor jag fått tilldelade. Jag blir helt blockerad och kan inte tänka klart. Glömmer känna efter hur skorna känns, i själva förskräckelsen över mitt strumpval.

Extra värst blir det när jag behöver rulla upp mina byxor för en tur på löpbandet. Då syns det förutom färgen, hur fulla med katthår de är…

I polotröja och för löst spänd BH är det sedan dags att börja springa. Det är inte skönt någonstans. Men kul att se sig själv på skärmen. Med skelettet utritat. Hoppsan, som mina höfter hoppar omkring. Jag är helt koncentrerad.
När Angelica frågar hur det kändes har jag faktiskt ingen aning. Har bara fokuserat på de fula strumporna, den för lösa bh:n och skelettgubben på skärmen. Men hade de varit osköna hade jag väl känt det?

Velar mellan ett par New Balance Fujicell och ett par av mina trotjänare Brooks Hyperion Tempo. De sistnämnda matchar strumporna aningens bättre.

Beslutsångesten är total. Då är det bra att sånna som Mats finns. Som säger åt en att det är dags att prova något nytt. Och jag brukar lyssna på Mats. Idag är jag dessutom alldeles extra välvilligt inställd då han precis berättat om energiåtergivningen i mitt löpsteg. Som ligger på 9,39 och tydligen VÄLDIGT bra. ”Det är inte många som har sånt högt värde” säger han, och vem tusan kan INTE köpa skor då!

Så ja. Jag har blivit med skor. Det är livsfarligt med luckor i tidspussel. Och nu måste jag köpa nya strumpor…