Aktuellt

Vad är en frontyard?

Jag och Fredrik har bjudit in till Frontyard i Stävieskogen den 18 juni och hoppas såklart på löparfest. Men medan ALLA vet vad en Backyard är, är Frontyard fortfarande höljt i dunkel. Vad är det egentligen?

Konceptet är enkelt. Man ska springa ett varv på 3 km. Många gånger. Och fortare och fortare för varje varv.  Det gör att alla kan vara med. För det första varvet kräver knappt styrfart.

Första varvet har du hela 30 minuter på dig. Är du runt redan efter 15 kan du vila i solstolen en kvart till starten på nästa varv. Vill du hellre ta det lugnt promenerar du i rask takt och kommer runt precis i tid att starta nästa varv. Har du tur hinner du roffa åt dig ett par chips i förbifarten.

Andra varvet har maxtid 29 minuter, och sedan minskar tiden med en minut per varv.

Ju fler kilometer du har i benen ju fortare behöver du springa. Och från att ha varit en lugn tillställning med mycket babbel och gott om tid vid mattältet, är det nu dags att vässa hornen.

När du inte hinner runt ditt varv innan nästa varv startar är du ute ur leken.

Ett rysligt spännande koncept där du behöver vara både uthållig och snabb för att ta dig hela vägen. Men där vem som helst kan vara med tillräckligt länge för att få medalj. Som just i detta lopp inte är något man hänger runt halsen, utan något man äter upp  – en bit rysligt god jordgubbstårta!

Om du vill vara med och leka finns info och anmälan här.

På vårt instakonto har vi dessutom en tävling där vi lottar ut en plats. Kolla in här om du är av den tursamma sorten!

2020 maxade vi allt och körde två lopp på raken. För att Covidreglerna inte medgav en gemensam start. Det blev ett crazy dygn som jag ännu älskar att läsa om. För en godnattsaga i soffan ikväll, läs race reporten här!

Slut på reklamen. Hade varit kul att se er där!

Aktuellt

Sagan om en biceps

Året är 2008 och jag ska bli intervjuad av Ica-Kuriren. Tidningen jag inte ens vet finns, men som enligt min mamma är jättebra…

Jag tränar som vanligt ingen styrketräning men håller någon form av tonus i musklerna genom body pump. Men det är inte det vi ska prata om, vi pratar träningsdagböcker.

Anyway. Jag blir fotad med den där body pump-stången och under tiden som fortlöper tills att tidningen går i tryck har min biceps utan varken svett eller tårar vuxit i omfång. Jag har blivit krallig med hjälp av photoshop.

Så här i efterhand kan jag ju tycka det var lite klädsamt med en krallig biceps, men jag vet ju i själen att den inte var äkta. Jag har aldrig haft den där vertikala linjen på min överarm.

Förrän i går. När ljuset låg rätt i body pump-salen och alla stjärnor stod rätt i rymden, DÅ såg jag den. Linjen. Som hittills bara funnits i photoshoppens värld. Alla miljoner preacher curls i gruppträningssalen har gett resultat. En linje.

Coolt. Undrar om man kan se så där ung ut också? Nu när jag ändå är i gång. Eller näe, det funkar kanske inte så….

Aktuellt

Den stora avundsjukan….

Det här är årstiden jag är avis på alla. Avis på den som springer i rapsfälten fast jag själv befinner mig i den mest fantastiska skog. Avis på de som provsprang i Helsingborg utan mig. Avis på den som sitter på uteservering när jag är i Sportstugan och avis på den som är i naturen när jag är i stan.

I maj är ALLT fantastiskt och jag vill göra allt samtidigt. Klona mig. För jag vill vandra med kompisarna i ”mina” hoods, samtidigt som jag vill hämta hemvändande  backpackande dotter på flyget. Jag vill bada fast jag fryser och äta glass och dricka kaffe simultant. Det går inte ihop sig.

 

Alla gör såklart inte fantastiska saker hela tiden. En del diskar ibland. Tvättar toaletter eller rensar ogräs. Men summan av instagramkardemumman är bara härlig. Och jag vill ha det härligt. Hela tiden. Samtidigt.

Den här veckan kommer att bli härlig.

Jag ska springa till Lund och överlämna välgörenhetspengar från Stävie Trail till Ronald McDonaldhuset. Förhoppningsvis passerar jag lite raps som gör att ni som bor i stan kommer att bli lite avis. Motvinden kommer inte synas på bild…

Min löparklubb Scania Road Runners ska ses till helgen för att ta vår (för närvarande) sista etapp av Skåneleden: Hovdala-Skyrup. Det blir myspyslöpning i fantastisk natur, dopp, grill-lunch och efterrätt. Jag blir avis på mig själv när jag tänker på det.

Men först ska jag matplanera, tvätta, jobba, och vattna min enda krukväxt. Men det kommer ni inte se på insta…

Aktuellt

Att glömma en blogg

Bloggen inte uppdaterad på flera dagar, jag vet inte när det hände senast! Men. Vi har haft besök. Och i de små luckorna av egentid har jag prioriterat enligt den oskrivna regeln: löpning först…

Fredagens runda blir en familjerunda kring Hovdala. När vi kommer tillbaka till Sportstugan får Fredrik förklara för min mamma varför jag fortsätter att springa, rundar huset, och tar ett varv på kullen bakom. Försöka få henne att förstå att 11,84 km inte är ett alternativ. Hon fattar inget. Men så har hon aldrig varit löpare…

På lördag vill jag mest av att springa provlöpning på Helsingborgmarathonbanans andra halva. Socialisera med löparvänner och ta ett dopp i havet efteråt. Äta på Bruket…

Men det känns inte så gästvänligt, och jag tänker om. Lurar i väg de fikaglada gästerna på café i Hässleholm och springer själv dit. Mellan tuggorna av Princesstårta är det ingen som hinner sakna mig innan jag dyker upp som Gubben i Lådan. Eller Tanten med Svettig tröja. Men alltså, hur lyxigt att springa till ”stan” -16 km -nästan helt utan att nudda asfalt!

På helgens löpturer har jag sett så många vandrare att det tillslut börjar rycka i vandringstarmen. Lyckas övertala familjen att lämna bilen utanför Hässleholm när vi vinkat av gästerna på tåget. Sen vandrar vi Finjasjöleden som av en händelse passerar Sportstugan efter 11 km. Tar med minimal packning bestående av en vattenflaska och en medhavd ostmacka att njuta av vid fågeltornet.

Sen lunch hemma. Och kaffe. Nu väntar sista sju kilometrarna tillbaka till bilen. När solstolen känns som skönast och ögonlocken som tyngst.

Vem kom egentligen på den här idén?